Jag har nu läst en massa trådar kring bonusbarn och bonusföräldrar och tycker att det är många som har intressanta och värdefulla sätt att se på ett ?problem?.Jag är i behov av era uppriktiga, ärliga och framför allt konstruktiva synpunkter i mitt fall. Jag har tre frågeställningar längst ner i texten, men inleder med lite bakgrund:Sedan många år har jag varit tillsammans med min sambo som har tre barn (50%) från ett tidigare förhållande. Vi väntade länge med att flytta ihop, men har spenderat mycket tid med barnen även under de år som vi inte bott ihop. Detta har funkat bra och jag har försökt engagera mig i barnen, men inte i att uppfostra dem. För två år sedan bestämde vi oss för att flytta ihop och sedan dess har det gått mer eller mindre utför.Barnen slår och skriker på varandra på ett högst otrevligt sätt och använder sig av ett språk som de flesta skulle tappa öronen om de hörde. Vid dessa tillfällen har jag sagt ifrån att det inte är ok.När jag har bett om hjälp då jag städat eller lagat mat har de svarat med ?pallar inte? eller ?har inte tid?.Barnen skulle vid tillfälle hitta på något och min sambo var ute, då yngste tyckte det vore lämpligt att fråga mig om det var ok, varpå den äldste sa: ?Skit i henne. Hon har inget att säga till om.?De två äldsta har tagit saker som är mina utan att fråga och sedan ljugit om det då jag frågat dem.Min sambos ex har träffat en ny vilket har gjort att barnen varit mer hos oss, även de veckor då de inte ska vara hos oss. Jag har kommit hem från mitt arbete och mötts av värsta fritidsgården i köket, med fötter på bordet, lämnad disk och uppäten mat som jag och min sambo planerat att ha senare i veckan. I dessa lägen har det förekommit en otrevlig attityd mot mig då jag bett dem plocka undan ordentligt efter sig. Jag har också försökt markera att jag inte tycker det är ok.Detta är bara ett axplock av vad som hänt det senaste året när jag varit ensam med barnen och jag har tappat tålamodet och min energi. Jag känner mig inte bekväm med att vara med barnen och jag uppskattar verkligen den veckan då barnen ska vara hos min sambos ex., vilket jag skäms över. Som vuxen har man ett ansvar att vara vuxen, men för mig har det blivit extra viktigt att vi håller oss till varannan vecka. Jag har pratat med min sambo om detta och att jag känner att det är viktigt att vi försöker hålla varannan vecka och att min sambo måste försöka vara tydlig med vilket språk man använder mot varandra, att vi hjälps åt hemma hos oss och att man inte stjäl varandras saker.Eftersom det är vårt gemensamma hem borde rimligen jag också kunna ha synpunkter på regler eller ramar för hur man beter sig mot varandra? Vad tycker ni?Situationen har den senaste tiden blivit något bättre men jag blir fortfarande stressad och irriterad om någon av barnen är hemma ?fel? vecka, vilket barnen såklart märker. Har ni några tips på hur jag kan hantera det?Resulterat har blivit att min sambo uppfattat att barnen känner sig ovälkomna och kontrollerade i vårt hem vilket är en stor sorg för min sambo. Min sambo menar att det alltid är deras hem, 24/7, alla dagar på året. Hur ser ni på det?
