Relation med bonusbarn
Jag tänker att du måste blivit snurrig av att läsa alla alla extrema åsikter på familjeliv om bonusbarn/styvföräldrar åt både ena och andra hållet. Jag har många ggr sökt på familjeliv också i hopp om kloka synpunkter i frågan men oftast är det tyvärr mest frustrerande att läsa gamla trådar för det känns som folk tar en extrem ställning och det blir väldigt mycket laddade ord och åsikter. Jag tror många inte har någon erfarenhet och de som har det överför sin egen situation på TS när de svarar och det är sällan lyckat och hjälpsamt. T ex ?jag tyckte så illa om min bonusmamma när jag var liten och nu är jag superkritisk mot alla som uttrycker någon form av frustration över bonusbarn?.
Jag bor med egna, sambons samt gemensamma barn sedan flera år. Det är ofta extremt jobbigt på en massa olika sätt (som inte är hjälpsamt för dig att gå in på här) men jag älskar min sambo och vill att våra barn ska kunna bo tillsammans med oss i ett hem. Så, vi har konstant pågående samtal (alltså flera gånger per vecka) om hur vi ska förbättra och ändra vår situation för att få det att fungera. Det händer ju saker hela tiden och blir nya problem och konflikter uppstår - dvs går liksom inte att lösa en gång för alla.
Vi har bland annat landat just i att vi håller oss ganska strikt till våra veckor. Det fungerar inte alls för oss annars. Vi behöver lite återhämtning för att orka med de väldigt stökiga veckorna med alla barn. De lugnare veckorna är de veckorna vi har tid att jobba, träffa någon vän själva, få träna etc. Det behövs också för att nå någorlunda som vuxen i hemmet och om inte de vuxna orkar så fallerar familjen ju faktiskt alla veckor. Så jag förstår dig 100% där. Om sambon inte förstår kanske det är dags att överväga att vara just särbos? Sambons barn verkar inte respektera dig eller bry sig om dig och man blir helt utmattad att leva i det i sitt eget hem. Det är en sak att stå ut med andras ungar som inte beter sig t ex på en arbetsplats, eller barnens vänner på besök eller grannar eller vad som helst...men inte dygnet runt i det egna hemmet. Det är utarmande. Och gör att man inte kan slappna av i sitt eget hem.
Folk kommer alltid med argumentet ?man är alltid förälder, 24/7?...jo visst...men man är faktiskt 50% förälder när man bor ihop med den andra föräldern. Det är en enorm skillnad mot att ha barnen ensam. Jag har erfarenhet av båda. När man bor ihop kan man jämka och få in jobb/träning/vänner etc ändå. Det kan man inte när man har ansvaret ensam på alls samma sätt.
Om jag skulle ?göra om? så skulle jag nog välja från start att inte flytta ihop med någon som har barn. Jag tycker det är alldeles för svårt att få ihop det på ett bra sätt. På så många olika sätt. Vi letar därför nu efter ett till mindre boende så man kan lättare dela upp sig i sina respektive kärn-konstellationer men vi kommer ha kvar vårt stora boende så vi kan vara de med våra gemensamma barn. Men den lösningen kräver ju förstås en god ekonomi och det har vi lyckosamt nog.
All lycka till att hitta dina/era lösningar!