Separation med bibehållen vänskap

Jag inbillade mig att x-maken och jag skulle kunna ha en vettig och fungerande relation efter skilsmässan.
Vi hade haft det dåligt i många år, gått på familjerådgivning i 2 olika omgångar, skrivit ut skilsmässoansökning tidigare osv. Ändå blev han superkränkt när jag definitivt fick nog och vägrade mer.

Vi hade varit tillsammans i 25 år och självklart har vi haft massor av roligt ihop under alla år så jag trodde ändå att jag skulle få behålla något av min vän som han ändå var, men inte.
Ingen annan var inblandad i vår skilsmässa utan vi körde relationen i botten själva så jag tycker inte att han borde vara så arg på mig.

Han presenterade en ny kvinna för barnen 4,5 månader efter att jag flyttat och de blev sambos efter ytterligare 4 månader. Jag talade många gånger om för honom att jag var jätteglad för hans skull och jag tycker att hon verkar vara en fantastisk kvinna. Jag har hela tiden pratat väl om henne inför barnen och sagt att jag är glad för pappas skull och att jag är glad för barnens skull att hon är så bra.
Jag är tacksam för att hon är så bra!
Jag tycker att han nu då borde vara glad och lycklig och gått vidare i livet, men
2 år har gått och han vill fortfarande inte prata med mig. Helst inte ens om det som rör våra barn. När vi träffas när vi ska hämta/lämna barn, så klarar han inte ens av att titta på mig.

När till och med äldsta sonen som blir 17 snart säger att pappa gör allt för att försöka radera pappas och mina 25 år i hop...
Jag tycker att x-maken är så otroligt barnslig och bekräftar verkligen att jag gjorde rätt som lämnade honom, men ändå skär det i hjärtat varje gång hur någon bara kan trasa sönder våra 25 år till skit.
Jag är tacksam för dessa år för de har format mig till den jag är och de har gett mig 2 fantastiska söner och utan honom som pappa hade det inte blivit dessa 2 barn som jag älskar.