Började när vi var 16 och vi blev tillsammans. Anledningen till att vi blev ihop, var för att han mådde dåligt och jag fick honom att må bra. Jag var aldrig riktigt kär i honom, men han var galen i mig. Han började bestämma över mig mer o mer. Vilka kläder jag skulle ha, jag fick inte sminka mig i skolan, jag fick inte ha vilka underkläder jag ville, jag fick inte prata med killar, jag slutade umgås mer o mer med mina kompisar, speciellt min bästa vän Johanna som han var svartsjuk på.. Jag fick hela tiden ställa in med henne för att vara med honom, annars blev han arg. Jag förlorade Johanna för hon tröttnade på att jag alltid valde andreas före henne. En dag drog hon ifrån oss när vi var ute o tältade med andreas o hans kompisar, sen dess har vi inte setts. Mått dåligt o tänkt på henne varje dag. Försökte få henne att träffas igen men det blev aldrig så. Jag förlorade inte bara Johanna utan alla mina kompisar i det umgänget. Efter ett par år tillsammans ville jag göra slut, han blev helt förstörd, bönade o bad att jag skulle ta honom tillbaka. Han sa att han kommer ta livet av sig annars. Jag blev livrädd och sa att vi fortsätter vara tillsammans. Han ville jag skulle komma till honom innan skolan började, med tidiga bussen, 6 gick den, så han hade koll på att jag inte sminkade mig eller hade på mig stringtrosor. Nån kväll ville han att jag skulle komma till honom, men jag sa att jag inte kan, han hotade åter igen med att ta livet av sig, jag tog såklart bussen till honom. Jag fick aldrig vara med på gymnasiefesterna, inte gå på balen, inte vara med på min klass champagnefrukost, inte festa med min klass på studenten. Jag skulle vara med honom o hans kompisar, så det fick jag snällt vara. Jag missade allt . Sen dess har jag varit fast. Åren har gått. Han har blivit bättre. Men aldrig riktigt "normal". Vissa tendenser finns fortfarande kvar. T ex att han inte vill att jag ska ha urringat, eller vissa byxor på jobbet. Frågar ofta om jag sminkat mig extra, osv. Inte ha högklackat ute, de gånger jag varit ute med jobbet ..Han tycker jag är sexig då och det får ingen annan tycka. Insett nu hur illa han gjort mig. Och hur dåligt jag mått. Känner hur jag förlorar mig mer o mer och håller på att gå in i någon slags depression. O han tycker det är konstigt att jag vill göra slut nu. Vi som haft det så bra säger han. Han tror vi kan hitta tillbaka som vi en gång haft det men jag vill inte. Är så arg på mig själv att jag inte gjort detta tidigare. Nu sitter vi här med hus och 2 barn och allt är så mycket svårare. Han är ingen dålig människa, han är fin med barnen, och han är inte elak mot mig så. Men jag mår inte bra. Mina känslor är helt borta nu och jag vill bli fri och hitta mig själv igen efter alla år. Är detta själ nog att göra slut??? Kan jag säga det till hobom? Han vet redan att jag går i dessa tankar .
