Klarar sig en katt själv, från att vara van vid vid en annan katt?

Hej!

Jag ser att du är ung (blott 23) och kanske inte hunnit bli så påläst när det gäller just katter och deras beteende. Med tanke på att du är osäker på om en vuxen katt kan leva ensam efter lång tid med kattkompis. Jag hoppas att du har en minut över för att läsa min kommentar.

Många unga singlar idag ?tycker det är kul med katt?, men alla har inte privilegiet att få en katt (eller två) som lever upp till en viss bild, som den sociala gosiga trygga katten. Precis som människor har katter olika personligheter och beteenden med deras livserfarenheter som grund. Jag kan dock förstå frustrationen med en katt som håller sig undan hela tiden. Saken är den att en katt som redan är skygg och sedan av någon anledning kanske tappat sin tillit till människor (kanske pga vanskötsel) håller sig gärna på avstånd. Det kan ta över ett år för en ny ägare (om man bor på samma plats utan att byta livsmiljö) för att få katten mer lugn och tillgiven. Tålamod krävs och har man inte tid och ork så blir katten lidande.

Du nämner att mor och dotter inte är så engagerade i varandra. Jag har en vän som ville behålla en honkattunge när hennes katt fick ungar. Men den kattmamman började ge sig på ungen när hon blivit vuxen, så det kanhända att kattmamman i ditt fall vid ett tidigare skede markerat att hon inte ville ha kvar sin vuxna unge i sitt revir (vilket inte är ovanligt). Även om de lärt sig leva sida vid sida och accepterar varandras närvaro, så är risken att det resulterat i en ovanligt skygg och osäker katt, som dessutom har svårt att lita på människor. Om hon dessutom äter plast (?!) är det ett tecken på stress, inte att det är något fel på henne (som även blivit godkänd vid veterinärbesiktning). Det är kanske rätt och slätt hennes sätt att visa att hon inte trivs och skulle må bra av att komma till en ny ägare med mer tid och tålamod.

Till det korta svaret på din fråga i tråden: ja, självklart klarar en katt sig ensam. Men skulle den till råga på allt visa någon form av saknad går det att skaffa en kattunge som får växa upp med den katt man har, så att de lär känna varandra.

Så som det nämnts i tidigare svar hoppas jag verkligen att du lyckas finna nytt hem till den skygga katten, kastrerad eller inte (även om min erfarenhet är att alla kastrerade katter blir lugnare). Inget gör mig så ledsen som när folk avlivar katter på löpande band för att de inte prioriterar/orkar engagera sig i en katt de bedömmer som ?svår/jobbig?. (Kan nämna att jag önskar att veterinärer kunde neka avlivning av friska katter. För ofta är det människors inställning/bristande engagemang som är problemet, inte själva katten).

Jag har själv en omplaceringskatt som var stressad och skygg och även nafsade. Men istället för att bli frustrerad blev jag nyfiken på kattens beteende, varför hon uppförde sig så. Nu när jag förstår varför har vi äntligen skapat en fin relation. Den glädjen att ha fått hennes tillit, att hon vill vara nära mig, ligga i min famn och gosa, den är guld värd. Men det har tagit sin tid.

Som sagt, omplacera katten!! Hon är värd en chans med en lugn kattkär person som verkligen har tålamodet, tiden och orken att ta hand om henne och lära sig hennes behov. Eller lämna på katthem, om du inte ids vänta på att någon nappar på Blocket. Googla ?katthem? på din ort/region och lämna henne där. Hade jag inte redan haft katt skulle jag gärna tagit hand om henne.

Allt gott!

(Berätta gärna hur det gick med omplaceringen i tråden).