Om skolan skickar remiss för NPF utredning och jag som förälder nekar mitt barn, det, elakt?

Hm. Jag arbetar inom förskolan och förstår att du inte vill ha en stämpel på ditt barn. Att de skickar detta vidare innebär dock inte att ditt barn får en diagnos, utan det brukar handla om hur ni föräldrar ska göra för att barnet ska få en utveckling som går framåt och där man tränar de saker som barnet inte har visat sig behärska. Kanske handlar det om att sparka på en en boll 10 minuter/vecka eller spela memory 10 minuter per vecka, beroende på vad det handlar om. 

Om ni inte vill göra detta, så - när ni vet vad det handlar om - så kan ni lägga över detta på förskola/skola, men för mig som förskolepersonal kan jag tycka att det är oroväckande att man inte vill prova i alla fall, för barnets bästa...

Jag har själv exempelvis en snart 7-åring som knappt kan sparka på en boll. Det här med motoriken är ju någonting som jag hela tiden har varit medveten kring. I förskolan hade han exempelvis stora svårigheter med att kliva över sandlådekanter  och hänga med när de gick på utflykt, men det här gjorde också att jag tränade vissa saker. När han var 4 år så ville jag själv att förskolan skulle kontakta specialpedagog eftersom vi såg att han var långt efter, men förskolan nekade eftersom de "såg en så drastisk utveckling", men ja, vi lade ned hela vårt liv på att få honom att våga och prova. Nu står vi där igen - i skolan - och konstaterar att vår son kan verkligen inte sparka på en boll (vi stod idag och smög och garvade i smyg.) Vi konstaterar krasst att han aldrig någonsin kommer att få bra betyg i idrott, men att vi måste intensifiera träningen så att han lär sig att cykla någon jäkla gång (och så småningom simma, för annars kommer han att få underkänt i sexan eller drunkna under högstadiet.) Vi vet att det här är något som ligger på oss föräldrar. 

Många saker ligger på föräldrar helt enkelt, och om man inte gör någonting åt det så kan ingen annan rädda situationen. Det är bara att svälja det hela - vi har alla blivit föräldrar - och det krävs vissa saker i vårt liv då. Och om man inte kan fixa det själv, så tar man hjälp av proffs. (Tänk om någon på förskolan hade tagit min oro på allvar, då kanske vi inte hade haft flera år av grovmotorik att träna.)

Om skolan larmat på låg hade min son sluppit ett helvete i 10 år och en utredning i 8:an först....

Ja, det är fel av dig. 

Att du inte vill ha en etikett känns som en väödigt vag orsak.

Jag skulle rekomendera dig att be om ett samtal med Bup där du får möjlighet att lyfta din oro och ställa eventuella frågor. Har ni möjlighet till egenremiss där du bor kan du också kontakta BUP och fråga vilket stöd de kan ge barnet medqn du fu derar på utredning.

Du kan ju också be om ett samtal med förskolan för att fråga vilket värde de ser med en utredning.

Jag tänker att det kan vara bra att landa i frågan och ta in information från fler håll innan man bestämmer sig.

Mitt barn har en aspergerdiagnos. Bup hade då inget bråtton utan tyckte det var bra att fundera på saken ett tag, och barnet fick samtalsstöd öven i väntan på utredning.

Jag har en Aspergerdiagnos, och jag tycker den är helt onödig. Den har inte hjälpt över huvud taget.  Som om en diagnos löser alla problem på ett magiskt sätt. 

Hade du resonerat likadant om skolan misstänkt astma? Att du inte ville utreda för du vill inte ha en etikett. Jag tycker det är hemskt och jag hoppas det blir en anmälan till socialen om du vägrar. 

Skolan har inga mandat att skicka en remiss till BUP. De har ingen som helst rätt att kontakta BUP kring ert barn. Vårdnadshavarna är de enda som har rätt att besluta kring om BUP eller övrig vård ska kontaktas för ett barn.

Om skolan anser att barnet far illa pga att du vägrar en utredning så kan de däremot göra en orosanmälan till soc. Så frågan är inte om du vill eller inte vill ha en etikett, frågan är om ditt barn har sådana svårigheter att hen behöver hjälp.

Det är du som ser det som en etikett. 

Svårigheterna syns ändå, oavsett om ni utreder eller ej. Det är svårigheterna och beteenden som skapar problem, inte "namnet" adhd. Om nu folk ser annorlunda på ditt barn så beror det inte på ett diagnosnamn, utan på vad barnet gör eller säger (eller inte gör och säger). 

Utreder gör man för att kunna ringa in eventuella svårigheter bättre och kunna hjälpa på rätt sätt. 

Hur menar du? Klart det är bra att utreda om man ser att det uppstår svårigheter för barnet, tex i samspel med andra. 
Om enda skälet är att du är rädd för en etikett så kan jag tänka att du inte förstår ditt barns bästa. Samtidig är barnet bara 5 år, man kan möjligen vänta lite för vissa barn kan ju vara lite senare i utvecklingen på vissa områden, än sina kompisar. 

Jag arbetar på gymnasiet och tyvärr händer det varje år att jag får in elever som har uppenbara svårigheter som aldrig utretts, ibland för att föräldrar sagt "men det här är bara så mitt barn är". Ja visst, och man kan absolut få vara som man är, men för många ungdomar är det guld värt att ha fått veta mer om sig själv och många vittnar också om att grundskolan inte förstod vad de skulle göra för att anpassa på bästa sätt, för att ingen riktigt visste vad som var grunden till att barnet behövde mer stöd. 

Jag vet många (inklusive egen ungdom) som är mycket tacksamma för att ha fått mer kunskap om hur man själv fungerar. Då är det lättare att förklara för tex skolan vad man behöver också. Jag gissar att du är en förälder som kanske inte vet så mycket om BUP och därför är tveksam till vad det ska hjälpa? 

Men som någon skrivit: det låter mycket konstigt om skola skickat in en remiss utan att ni pratat om det innan och föräldrar gett sitt samtycke. Är du säker på att du förstått vad det är som skett?