Inlägg från: Anonym (mankan hatasinbonus) |Visa alla inlägg
  • Anonym (mankan hatasinbonus)

    14 år beter sig som en 5-åring

    Behöver ventilera "förbjudna tankar och känslor".


     


    Jag är så JÄVLA LESS nu.


    Min mans barn sedan tidigare förhållande är så sjukt jobbigt.


    Han är 14 år, fyller 15 i nov men mentalt är han som en 5åring i så många avseenden.


    Han kan inte sköta sin hygien eller någonting en pojke i hans ålder ska klara av.


    Är utredd men endast fått diagnosen ADHD som han äter medicin för. 


    Alltså...jag ORKAR inte med honom.


    Det är som att ha småbarn igen. Peppa Pig, prinsessan och babblarna går på hans tv.


    Jag FATTAR INTE varför skolan inte reagerar, ungen är ju "mupp". Lågbegåvad och efterbliven. Klarar inte betygen alls men skolan vekar ge honom godkänt för att dom tycker synd om honom.


    Jag älskar verkligen INTE den här ungen, trots att vi levt ihop sedan han var 4 år.


    Jag räknar ner tills han fyller 18 o jag kan sparka ut honom...hoppas på att han ska propsa på att flytta hem till mamma istället så jag slipper ta hand om honom mer.


    Några av grejerna som är jobbiga med honom:


    *kan inte klä sig, har ingen känsla för hur kläderna sitter på kroppen- utochin, bakofram, fel fot, storleksmässigt osv


    *Kan inte sköta sin hygien-duschar bara om man tjatar på honom och sitter fortfarande på golvet i duschen och leker med leksaker.


    *kan inte sköta sin toalett, kissar utanför, kletar bajs på väggar och handfat.


    *gråter efter mamma på kvällen.


    *tittar på program som är anpassade för SMÅ SMÅ barn såsom babblarna, teletubbies, prinsessan, peppa pig, pingu mm


    Jag är så jävla less på att ens se honom.


    Jag har lämnat min man 2ggr o vi har varit särbos pga att jag inte tål hans unge.


    Nu är vi sambos igen sedan 4 månader. Vi är gifta och skilsmässa är inte på tal pga ett barn som ingen vill ha. NÅGON måste ju ta hand om ungen som avlats fram.


    Min man är och har alltid varit en underbar bonuspappa åt min bio, men sin egen unge orkar inte han heller med. Det är alldeles för mycket jobb fortfarande och han tar mer och mer avstånd från sin son.


    Min bio som är yngre säger att han tycker det känns som hans "storebror" är hans "lillebror" och att han "hatar honom och önskar att han inte fanns".


    Jag har försökt få hjälp via soc? men ingen respons mer än "vad duktiga ni är som tar så väl hand om honom, som kämpar på." 


    Jag har försökt få en stödfamilj åt honom men han ljuger ju ngt så förbannat också...säger att vi låser in honom i bastun, slår honom med pinnar, har sex så han hör och ser och inte kan sova (han råkade se oss/höra oss 1 gång, som vi vet om) !!! Så man VÅGAR ju inte låta honom träffa ngn att ens prata med längre.


    Han gick en tid hos en kurator men då ljög han ihop att vi var dumma och låste in honom i mörka lådor, duschade honom i syra, piskade honom med pinnar osv...så hans pappa blev polisanmäld för barnmisshandel o vi båda blev orosanmälda till soc!! O då blev min bio indragen i utredningar mm.


    Blir så less!!!


    Min man o jag är helt bedrövade över dessa anklagelser. Vi är helt emot all fysisk korrigering som kan uppfattas som kränkande eller misshandel. Men kan såklart säga ifrån på ett för oss rimligt sätt om det krävs.


    Vi VILL ju att pojken ska få hjälp...men inte på bekostnad av vår egen tillvaro och potentiellt vår frihet. Vi försöker verkligen se till att han har allt han behöver...eller JAG gör det, Min man kör lastbil nu sedan han fick nytt jobb och är inte hemma så mkt.


    Jag...jag önskar att ungjäveln inte fanns...eller iaf att han bara kunde flytta till sin mamma så VI slipper honom och kan ha ett bra liv. Men mamman är sjukskriven pga psykisk ohälsa som en följd av alkoholism så pojken är skriven 100% hos oss.


    Jag längtar till sommarlovet, då ska vi skicka honom långt upp i Norrland, till hans farmor och pappas morbror, faster och mostrar i 7 veckor. O mamman får sedan ta honom resterande 3v.  

    Jag känner mig så hemsk som genuint HATAR ungen...men...jag är så trött...så himla trött...


    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2021-06-01 02:52
    JAg är inte inne på FL så ofta. Dett inlägg var mest för att få UR mig det här...o kanske diskuter det med någon/några som är eller varit i samma sits.
  • Svar på tråden 14 år beter sig som en 5-åring
  • Anonym (mankan hatasinbonus)
    Karlington skrev 2021-06-01 02:57:39 följande:

    Ni borde få någon mer utredning till stånd. Det du beskriver går långt bortom ADHD, och låter ju som någon form av utvecklingsstörning.


    Ja jag vet...o jag har försökt få till det men iom att jag inte är hans bio mamma så får jag inget gensvar. Pappan orkar inte och mamma är inte i stånd att engagera sig överhuvudtaget mer än absolut nödvändigt då hon faller in och ut ur sitt missbruk hela tiden.


    Hon drack och tog narkotikaklassade tabletter genom hela graviditeten, så pojken är född med ett beroende. Dom låg kvar på BB i nästan 2 mån pga att han hade dålig syresättning samt svår abstinens.


    Så det spelar definitivt in i hans mentala utveckling...men ingen gööör något. Jag står bara och ser på...o känner avsmak för allt som har med honom att göra...


    Jag orkar inte mer liksom...Pappan vet hur jag känner...och känner likadant i vissa avseenden.

  • Anonym (mankan hatasinbonus)
    Anonym (eee) skrev 2021-06-01 07:25:04 följande:

    För mig låter det orimligt att man vid utredning för ADHD inte skulle ha upptäckt om det var tex låg begåvning också eller ev. något annat. Man gör  begåvningstester i samband med utredningen. Möjligt att barnet var så litet då så att man skulle behöva göra några nya tester. Skolan bör också vara väl insatt i strategier och anpassningar runt ett så pass gammalt barn så jag antar att du inte känner till allt som skolan gör/gjort? På din text låter det som om ingen gör något alls och det är orimligt om pojken verkligen fungerar så dåligt som du beskriver - eller är det så att ha fungerar bättre i skolan men det blir kaos hemma (inte helt ovanligt, nämligen)?
    Det där med hygien är inte ovanligt vid NPF-diagnoser, man behöver inte vara lågt begåvad för att det inte funkar med dusch, tandborstning osv. Det låter som om ni vuxna behöver stöd/kurser i hur man aktivt kan jobba med de här sakerna. 

    Har ni haft kontakt med socialtjänsten?  Ungdomshabiliteringen? 
    Jag tycker däremot inte att du ska skriva efterbliven, sparka ut osv (och varför tror du att du ska kunna sparka ut en person bara för att den blir 18 år?) - det är inte ok! Ja, det kan vara skitjobbigt med barn, egna eller andras - men det berättigar aldrig till att en vuxen ska säga sådan saker (är själv bonusförälder och har egna barn med diagnoser, men fy alltså, för personer som uttrycker sig på det sätt som du gör).
    Jag förstår att ni säkert är helt slut därhemma men om pappan inte fattar att man kan be om mer hjälp så är det ju DÄR felet ligger. Ring socialtjänsten, gör en egen orosanmälan där du också tar upp pappans oförmåga att se större på detta. Pojken kan ha rätt till stöd via LSS, ni kanske borde ha en avlastningsfamilj osv. Finns en hel del möjligheter men det måste bero på att familjen säger till, så att man ens vet om att familjen finns och vill ha stöd. 


    Jag har gjort 2 orosanmälningar för att få hjälp. Båda lades ner med motiveringen att han har ett skyddsnät (jag) som ser till hans behov. Ingen förlitar sig ju på mamman iom hennes tillstånd och pappan tror att allt kommer ordna sig när han blir vuxen...  


    Jag har som sagt flyttat ifrån min man pga sonen 2 ggr men då blev det mycket värre med allt o efter en tid bestämde vi oss för att bo ihop igen och köpte hus.


    Skolan har gjort en bedömning av enskilt barn för 1,5 år sedan och i den bedöms han i flera avseenden mer på en nivå som ett barn i 4-års åldern.


    Jag vet att jag uttryckte mig ganska hårt. Jag är såå trött. Och ville bara få ur mig det jag TÄNKTE i skrivande stund efter att återigen ha torkat bajs från handfatet och väggen bredvid handdukarna. Tvättat nerpissade kläder och inventerat garderoben och plockat ut för små kläder och sådana som han aktivt suttit och pillat sönder när han är i skolan. Jag hade återigen haft på vitpeppar och stopp&väx på hans tröjärmar för att han inte ska bita sönder dem samt torkat av golv och väggen bredvid hans plats i köket efter middagen. Lyssnat på hans historier och lögner från skolan.


    Skolan gör ingenting mer än gnäller över hans vikt, han är typ 3stl större än sina klasskamrater, utan att vara tjock. Han är mkt större/längre än sina klasskompisar å att han väger mer är inte konstigt. Jag styr och har koll på hans kost o är väldigt medveten om just näringsriktig kost och träning då jag arbetar med det vid sidan av mitt andra arbete.


    Jo, jag kommer kicka ut honom ur mitt hem när han är 18, förutsatt att han inte pluggar. När han slutar plugga så åker han ut om han inte skaffar ett jobb o börjar betala hemma.


    Jag VÄGRAR ta hand om honom när han är vuxen.


    Det är svårt att distansera mig och se honom som en funktionshindrad när alla bara påtalar hur smart och duktig han är.


    Det är ofta jag ifrågasätter mig själv. Men jag lyckas bra med att hålla fasaden, ingen vet hur det VERKLIGEN står till. Hur mkt jag städar, lagar, köper nytt, försvarar...ensam.


    Han är inte mitt barn men jag förväntas älska och ta hand om honom som om han vore det. Men det gör jag inte...inte alls.


    Jag tar hand om honom. Men bara så mkt som jag MÅSTE för att själv ha en dräglig tillvaro för mig o min son.


    I FLERA ÅÅÅÅRRR har jag bett min man om att söka stödfamilj från soc till pojken. Men min man är för stolt. Han ser inte heller problemet. För "någon annan" (jag) städar, tvättar, lagar, försvarar och fixar med allt jämt.

  • Anonym (mankan hatasinbonus)
    AndreaBD skrev 2021-06-01 10:04:42 följande:

    Stackars barn. Honom är det ju mest synt om. Du har ju faktiskt valet, du behöver inte vara ihop med den mannen. Han är pappa först och främst. Man väljer inte bort sitt barn. Sedan behöver ju hela familjen hjälp, det är klart.

    Antagligen har pojken inte bara ADHD. Det är ganska sannolikt att han har fetalt alkohol syndrom. Mamman har ju druckit och symptomen kan mycket väl stämma in på det. De varierar mycket, symptomen på FAS. 


    Jag vet... Jag tycker så sjukt synd om honom. Men jag orkar inte dra detta själv. Min man tror att allt blir bra bara han blir vuxen. Mamman är inte alls med i bilden mer än på lov då han bor där. Men det händer att hon får återfall och då måste vi (läs jag) hämta hem honom och ta diskussionen med en kraftigt berusad och ångestfylld mor. O halvt hysterisk 14-åring som fulgråter efter sin mamma 8 mil hem till oss.


    Vi är gifta sedan 7 år och just VÅR relation är jättefin och stabil. Men det här med hans barn, som han blundar för är en stor issue.


    Fan, jag har kämpat för pojken i 10 år nu.


    Mamman missbrukade aktivt hela grav och han fick svår absitinens på BB. Han var inlagd i nästan 2 mån som nyfödd.


    Jag fattar inte att inte soc tog honom där och då...att ingen vårdpersonal gjorde en anmälan.


     

  • Anonym (mankan hatasinbonus)
    Anonym (Förstår dig TS) skrev 2021-06-01 11:20:00 följande:

    Som sagt TS, jag har verkligen full förståelse för dina känslor.

    Och trots att du spyr ut din frustration här på familjeliv så är det ju ändå tydligt att du har en ansvarskänsla för pojken. Jag menar, annars hade du ju bara skitit i honom och lämnat honom åt sitt öde. Men så har du inte gjort, du har tagit hand om honom i drygt 10 år, kämpat för att han ska få hjälp... alltså jag förstår att ditt tålamod har sinat och att din ork är slut <3

    Som sagt, om du inte bodde i samma hem som pojken så hade pappan kunnat ansöka om stödfamilj hos socialen för pojken. Så det bästa är ju att ni flyttar isär igen.

    Ett litet sidospår bara.. jag blev väldigt berörd av den här berättelsen. Alla delar av den. Det är så sorgligt att mamman har ett, antagligen livslångt, alkoholberoende som hon inte kunde stävja under de 9 månader hon var gravid. Så hemskt för alla partner, och nu även för dig. Hur såg det ut då sonen kom till? För en kvinna med ett alkoholberoende så är det ju inte helt självklart att man ska fullfölja en graviditet, tänker jag. Var graviditeten önskad? Fanns det några tankar om abort? Hur såg föräldrarnas relation ut då sonen blev till och föddes?


    Alltså...jag har ju mest hört min mans version om deras relation. Jag är dock noga med att poängtera att det finns ALLTID 2 versioner i det här läget.


    Mamman festade och drack/missbrukade mycket när dom träffades. Enligt min man ville han pga detta inte ha barn med henne där och då men hon såg till att bli gravid inom loppet av 2 mån in i relationen i hopp om att han skulle stanna och dom skulle bli en "lycklig liten drömfamilj". Min syn på det hela är ju att det aldrig är kvinnans skyldighet att skydda mannen mot en graviditet. Vill han inte ha barn men ändå knulla måste han skydda sig själv o aldrig lita på hennes ord vad det gäller skydd osv. Spec inte som hon gjort detta med 3 andra män som lett till barn innan. Dom är utflyttade o bor med sina pappor eller är vuxna och utflugna.


    Hon har en skev verklighetsuppfattning och bedöms inte vara lämplig som förälder med regelbunden delad vårdnad. Däremot får hon umgänge på lov/ och vissa helger. Dock händer det att hon tar återfall och jag får hämta honom där om min man är ute på långkörning.


     

  • Anonym (mankan hatasinbonus)
    Anonym (......) skrev 2021-06-01 12:12:24 följande:

    Är det inte konstigt ändå med dessa trådar.... att bonusnamman jämt tycker barnet är vedervärdigt å efterblivet....samtidigt som barnet verkar klara skolan okej?

    Om han var som en femåring skulle han knappast kunna gå på högstadiet. I smell bs...

    Barmet känner såklart av att han är hatad iaf


    Jag vet att till slut märker han det...o det spär på än mer ångest...både för honom och mig.


    Jag är väldigt medveten om att han känner och märker detta.


    Det var därför jag flyttade. Men situationen blev än mer ohållbar som särbos. Då hade jag helt plötsligt ansvar för ett barn som normalt sett bodde m min man men emellanåt bodde hos mig o min bio i vår 2a. O pojkarna går knappt ihop alls. Min son avskyr sin bonusbrorsa...vill inte ens kopplas ihop med honom i ngt avseende som att dom skulle vara "bröder".


    Skolan har gjort en bedömning av enskilt barn för nå år sedan och där kom dom fram till att han är på en 4-årings nivå i flera avseenden. Dock sätter dom inte in resurser för det. Varför vet jag inte. O jag orkar inte kämpa med att få min man att agera samtidigt som jag ska dra runt vår familj/vårt hem.


     


    Jag känner mig så maktlös...


     

  • Anonym (mankan hatasinbonus)
    sextiotalist skrev 2021-06-01 12:19:21 följande:
    Jodå. Även de med begåvningshandikapp kan med nöd och näppe få godkänt.

    Hade han klarat skolan okej då hade det funnits något D och tom ett C. Men du missade det andra

    Han har genomgående F i alla ämnen utom engelska där han har C. Ibland känns det som han klarar kursen/ämnet för att dom tycker synd om honom.


    Han har flera gånger hotats med att han inte klarar betyg i nästan alla ämnen och kommer då hem storgråtandes...

  • Anonym (mankan hatasinbonus)
    Anonym (*) skrev 2021-06-01 13:38:54 följande:

    Jag håller med de i tråden som inte skuldbelägger TS. TS får ta allt ansvar för ett barn med väldigt speciella behov, ett barn som inte ens är hennes, och detta pga av att de biologiska föräldrarna inte tar sitt ansvar. Inte konstigt, som sagt, att TS känner ilska och frustration.

    Det jag tycker är så konstigt är att ingen i omgivningen reagerar på pojkens beteende. Att han kletar bajs på väggarna t.ex, ligger ju på ett spädbarns nivå. Hur kan ingen på skolan ha reagerat på det? Eller de som gjorde utredningen? Sedan tycker jag också det är väldigt märkligt att han ljuger om att ni misshandlar honom. Då framstår han ju som manipulativ helt plötsligt, när han i andra avseenden är som ett oskyldigt litet barn.

    TS, jag tycker hur som helst du ska ta ut skilsmässa från pappan och göra en orosanmälan mot pojken.


    Jag har gjort 2 orosanmälningar men dom lades ner utan att det ens blev någon utredning. Anledningen är att han har mig.


    Han är sjukt manipulativ. Skrämmande faktiskt. I det avseendet är han som en "purebred missbrukare", som sin mamma.


    Han är offret. Alltid. I allt som händer honom eller runtomkring honom. Alla är "dumma mot honom", mobbar honom och retas. Men han är PRECIS sådan själv. Hamnar ofta i konflikter i skolan pga sin mentalt låga ålder. Blir chockad när någon slår tillbaka hårt i affekt efter timmar av retande och dåligt uppförande från min bonus. Då ledsnar hans skolkamnrater och går antingen ihop o spöar honom eller så åker han på en smäll av ngn enskild. O det är ALLTID de andras fel. Jag har en god vän som jobbar på skolan som jag bett att vid möjlighet filma dessa situationer innan det blir fysiskt bråk o hon ingriper och separerar dem. För att kunna visa honom att det han gjorde ledde till vad det än nu var. Han minns ju aldrig sin egen del utan bara att "han slog/sparkade mig".


    Han är "skärmberoende beyond this world" så jag har tagit ifrån honom hans tfn, tv-spel samt tv på rummet.


    Jag var tvungen. Han gick o låste in sig på en toalett på skolan o spelade/kollade mobil hela dagarna. Tog bort TikTok, IG, FB mm innan men det räckte inte.


    Jag är "en hemsk människa".


    :( 

  • Anonym (mankan hatasinbonus)
    Anonym (i) skrev 2021-06-01 19:07:32 följande:

    Ts, vad har du för man egentligen som skaffar barn med en som dricker varje dag? Varför inte abort? Drack din man också varje dag? Annars brukar man ju inte stå ut med att vara i kärlekspar med en hardcore alkoholist..

    Men han är ju förälder nu sedan ett bra tag tillbaka, så han får bara ta tag i det! Att du väljer att vara sambo med honom, när du säger att du hatar hans barn är ju också sjukt. Försök att dölja din avsky för detta stackars barn för annars kan du bara flytta! 

    Stackars, stackars barn..


    Ja...han hävdar att mamman såg till att bli gravid 2 mån in i förhållandet. Han hade inget att säga till om vad det gällde abort...o jag kan hålla med henne där.


    Det är inte hennes skyldighet att skydda honom mot abort om hon själv vill ha barn. HAN skulle ha skyddat sig själv. Nästan alla vuxna vet hur barn blir till o hur man förhindrar graviditet så vill man knulla o bara det utan att göra barn, då får man se till o skydda sig själv. OCH ett ev barn som riskerar att födas som oönskat.


    Dom träffades i en tid då dom båda festade mycket. Hon missbrukade även tabletter och därför ville han inte ha en parrelation...han ville bara knulla och festa men hon ville ha en lycklig familj. OCH festa.


    Hon har 3 barn sedan tidigare, inget av dem bor eller har bott med henne under ngn längre tid.

  • Anonym (mankan hatasinbonus)
    Anonym (Stina) skrev 2021-06-01 23:08:15 följande:
    Var någonstans står det att TS är den enda person som kämpat för honom? Pappan måste ju rimligen varit den som sökt hjälpen eftersom det krävs en vårdnadshavare för att göra det.

    Med det menar jag inte att pappan verkar vara en bra förälder, bara att det knappast är så att TS är den enda som kämpar. Jag tycker inte det låter som någon av de vuxna i den här historien kämpar för barnet. Det är ett barn som är sviket av precis alla, inklusive skola, soc och bup.

    Och det är klart att man kan behöva ventilera och bekänna sina sämsta känslor. Men det här går bortom det. TS beskriver hur hon på samma gång ser hur barnet inte funkar på en normal nivå för sin ålder OCH avskyr honom för det. Inte en enda gång har hon i sina inlägg beskrivit någonting de gör för att faktiskt ge barnet adekvat habilitering utan det är bara äckel och avsky hela vägen.

    Detta är liksom grund för en socanmälan och att det inte gått dithän måste hänga på att systemet fallerat totalt eller att familjen är duktig på att dölja bristerna. Det krävs inte många googlingar för att inse att det ett barn med dessa svårigheter behöver är vård och habilitering.

    Och allt det här med att när pojken får hjälp så ljuger han ihop massa hemska historier så därför vågar de inte be om hjälp? Alltså det är rätt stora varningsklockor på det. Vad är det TS är så rädd för? Inte ett omhändertagande för hon vill ju bara bli av med barnet. Så vad är det då?

    Jag orkar inte dra min man till soc för hjälp. Han ser inte problemen då han inte är hemma så mkt. O när han är det går allt på autopilot för mig vad det gäller städ, mat, fix och trix...o han sover mkt när han är hemma pga att han långa körningar m jobbet.


    Jag har försökt få skolan att göra orosanmälningar. FSK gjorde 3 st men dom lades ned när vi träffades och allt verkade hanterbart. Det var mer acceptabelt iom hans ålder då...


    Jag känner mig äcklad av honom...ja...jag vet att han suttit o kletat skit inne på toan, petar sig i näsan och har grava problem att se vikten av att använda tvål när man tvättar händerna. Han doppar fingrarna i vatten och sedan är han klar...Torkar av skiten på handduken. Jag har försökt...i sååå många år att ge honom samma fostran som min bio. O mina syskonbarn o vänners barn när jag varit barnvakt. Det är bara han som är såhär ...ursäkta men..."skev"...

    Jag har LÄRT både min bio o bonus (uppenbarligen inte tillräckligt bra)  att alltid tvätta händerna med tvål efter toabesök, direkt på morgonen och före middagen. Fan vad jag har tjatat om det i 10 års tid...men nej...det har inte fastnat.


    Han ljuger varje dag, om så himla onödiga grejer. Ibland HEEEEELT orimliga.


     


     

  • Anonym (mankan hatasinbonus)
    Anonym skrev 2021-06-01 18:50:39 följande:

    Bli särbo. Enda lösningen


    Gråter
  • Anonym (mankan hatasinbonus)
    Hyllemor skrev 2021-06-02 01:05:19 följande:
    Kära TS! Jag känner med dig och lider så mycket med dig. Jag läste flera inlägg i tråden här och bara begapade mig. Ditt inlägg är inte alls som det brukar vara i bonusföräldertrådar. (Folk kan helt enkelt inte läsa.) Det enda råd jag kan ge dig är att prata med en RIKTIG kurator, alltså inte en kurator som enbart råder dig att lämna din man, för det är inte det det hela handlar om här. Du älskar din man men problematiken kring bonussonen gör att ditt liv är hemskt. Se till att få tag i en kurator och var mycket tydlig med att det här inte handlar om att du vill lämna din man - i så fall kanske du kan få lite utlopp kring dina känslor och även vägledning kring hur du ska få din man att göra.
    Gråter Hjärta
  • Anonym (mankan hatasinbonus)

    Tack för alla svar.


    Jag anklagar absolut inte bonusen.


    Min man vet vad jag tycker och känner.
    Många föreslår flytt och orosanmälan. Jag har provat båda och det funkar inte.


    Jag kommer inte lämna min man. Vi har en jättefin relation och min syn på honom ändras inte för att han dras med ett barn han inte ville ha från början, som inte ens soc verkar vilja engagera sig i. Han är 100% bättre pappa åt min bio än åt sin egen son. För hans son är sååå jobbig.


    O jag kommer inte ställa några ultimatum på vår relation. Jag bygger inte relationer i någon form på hot eller krav.


    Jag behövde som sagt bara få UR mig alla tankar jag hade i huvudet när jag skrev 1a inlägget.


    Jag kommer aldrig kunna älska eller ta till mig det här barnet. Men jag kommer inte sluta ta hand om honom på det sätt jag gör. Jag har investerat FÖR MYCKET känslor, tid, engagemang och pengar för att bara lämna allt.


    Han får det basala, mat, skolskjuts, uppfostran...men inte kärlek...inte från mig...inga kramar.


    Oavsett om jag bor kvar eller ej så kommer hans föräldrar aldrig ta sig an honom så som ett barn förtjänar.


    Jag hoppas att han en dag ser allt jag gjort för honom o inte ska "mörda mig som hämnd" som ngn skrev. Jag hoppas han hämnas på sin mamma om han ska hämnas på någon, låter henne och pappan stå till svars. OM han någonsin blir tillräckligt funtad för att förstå och kunna processa det.

  • Anonym (mankan hatasinbonus)

    Tack så mycket för ditt stöd.


    Alla mina vänner säger åt mig att sluta offra så mycket fra på någon annans barn. Som dessutom har den här problematiken.


    Jag vet att det inte är hans fel.


    Jag vet att hans pappa inte tar det ansvar han borde, men jag förstår honom.


    Det är nog sjukt svårt för en bio-förälder att gå till soc och be dem om hjälp att ta hand om ens barn för att det är jobbigt och har särskilda stödbehov. Särskilt som mamman är som hon är o pappan är barnets enda "livlina". HAn känner att han inte vill överge honom och ser inte att det är det han gör med sitt beteende nu.


    Vi har inga barn gemensamt men min son ser min sambo som sin pappa...även fast han vet att han inte är det. O med honom är han hur bra som helst, dom har liknande intressen och hittar på massor tillsammans, medans hans egen son inte alls vill göra något annat än titta på nickelodeon och barnkanalen, eller tiktok på tfnen.


    Jag har föreslagit stödfamilj kanske 1 helg i månaden eller 2 var 6e vecka så pojken får lite mer uppmärksamhet och får känna sitt värde mer än hemma hos oss.


    Nu i sommar åker han till sin, farmor och pappans farbror i Norrbotten. Ev över hela sommaren.


    Jag tycker det är såååå skönt, men såklart tycker jag synd om honom. JAg ÖNSKAR verkligen att jag kunde ge mer av det han saknar så mycket. Men jag orkar inte...


    Jag orkar inte göra mer för honom än det jag gör. Jag har inte mer att ge...


    Jag har en gård med djur att ta hand om, ett heltidsjobb utöver det att sköta, ett xtra-jobb och en bio son och ett hem att ta hand om.


    Som det är nu ger jag bonusen bra mat, rena kläder, ser till så han duschar och har koll på hans skärmtid och ser till så skolväska blir packad, läxor inlämnade. Köper fredagsmys och lördagsgodis varje helg. Skjutsar hit o skjutsar dit, hämtar/lämnar på skolan, försökt fixa med aktiviteter på fritiden till båda barnen men bonus är på tok för lat för att ens orka delta. That's it!


    Hur mycket mer ska jag göra? Ni som kritiserar mig som styvmamma, hur mycket mer ska jag göra för någon annans barn? Varför måste jag ge någon annans barn kärlek och närhet för att bli "godkänd"? Rent krasst skiter jag ju i vad andra tycker då merparten av dem som vet om min situation irl inte förstår hur jag orkar. Så jag VET att jag inte är en dålig eller hemsk människa.


    Såklart jag är medveten om att han högst troligt inte kommer fixa att få gymnasiekompetens och jobb direkt. Att han inte kommer flytta ut direkt han fyller 18. MEN, om han aktivt väljer att hoppa av skolan och bli vuxen, då är det bara att fixa ett jobb och börja betala hemma i säg 2-3 år, sedan är det dags att flyga ut.


    Jag har verkligen FÖRSÖKT, han har fått vara med mig i stallet och på gården hur mycket som helst. Jag har tagit med mig honom till badhus och badstränder själv, medans min man jobbat o min bio varit hos pappan. Jag har åkt till skansen, grönan och kolmården med båda barnen. Köper saker till dem och anstränger mig så in i norden vad det gäller sund kost och städat hem åt min familj.


    Jag ser min mans brister som förälder, men efter 10 år är jag rätt less på att tjata om dem och det skapar bara irritation hos oss båda.


    Jag skrev inlägget för att häva ur mig tankar och skav i mitt huvud.


    Jag kommer inte skilja mig eller separera igen pga ett barn. Det handlar inte om ett oälskat barn. Det handlar om att JAG inte vill ha det här barnet med 100% eget ansvar. O jag behövde få häva ur mig de tankar jag får efter att det gått en tid då jag ändå fått ta ALLT, 100% ensam. Mitt barn, hans barn, mina djur, vår gård, vårt hem, vår tvätt, vår mat, skjutsat hit/skjutsat dit osv osv


    Utan mig hade han inte varit hälften så funktionell som han är idag. Jag har gjort samma jobb med honom som med min bio. Skillnaden är att min bio inte har något "handikapp" samt att jag kramar inte bonus. Jag ger honom ingen närhet.


    Han är väldigt småbarnsklängig på sin mamma när dom ses eller skiljs åt. O jag önskar att hon inte prioriterade som hon gör, så han kunde bo där mer och få mer av den biten av henne.

  • Anonym (mankan hatasinbonus)
    Anonym (Förstår dig TS) skrev 2021-06-07 07:59:07 följande:
    Jag förstår dig verkligen TS! Jag tycker att du är fantastisk med tanke på alla år du kämpat för att ta hand om ett barn som inte du har satt till världen. Ett barn som dessutom är extremt krävande. Så pass krävande att hans egna föräldrar inte orkar. Du har gjort det för att du älskar hans pappa och för att du vill att ni ska vara en familj och ha en framtid tillsammans. Jag förstår att det inte bara är att separera igen om ni nu dessutom har köpt hus.

    Nu är det ju bara några få år kvar och du får väl helt enkelt spy ur dig lite skit här på familjeliv emellanåt så att du kan samla kraft att uthärda fram till att bonussonen kan flytta hemifrån. Tack för att du delade med dig av din story, jag blev väldigt berörd. Kram på dig <3

    Tack så mycket för ditt stöd.


    Alla mina vänner säger åt mig att sluta offra så mycket fra på någon annans barn. Som dessutom har den här problematiken.


    Jag vet att det inte är hans fel.


    Jag vet att hans pappa inte tar det ansvar han borde, men jag förstår honom.


    Det är nog sjukt svårt för en bio-förälder att gå till soc och be dem om hjälp att ta hand om ens barn för att det är jobbigt och har särskilda stödbehov. Särskilt som mamman är som hon är o pappan är barnets enda "livlina". HAn känner att han inte vill överge honom och ser inte att det är det han gör med sitt beteende nu.


    Vi har inga barn gemensamt men min son ser min sambo som sin pappa...även fast han vet att han inte är det. O med honom är han hur bra som helst, dom har liknande intressen och hittar på massor tillsammans, medans hans egen son inte alls vill göra något annat än titta på nickelodeon och barnkanalen, eller tiktok på tfnen.


    Jag har föreslagit stödfamilj kanske 1 helg i månaden eller 2 var 6e vecka så pojken får lite mer uppmärksamhet och får känna sitt värde mer än hemma hos oss.


    Nu i sommar åker han till sin, farmor och pappans farbror i Norrbotten. Ev över hela sommaren.


    Jag tycker det är såååå skönt, men såklart tycker jag synd om honom. JAg ÖNSKAR verkligen att jag kunde ge mer av det han saknar så mycket. Men jag orkar inte...


    Jag orkar inte göra mer för honom än det jag gör. Jag har inte mer att ge...


    Jag har en gård med djur att ta hand om, ett heltidsjobb utöver det att sköta, ett xtra-jobb och en bio son och ett hem att ta hand om.


    Som det är nu ger jag bonusen bra mat, rena kläder, ser till så han duschar och har koll på hans skärmtid och ser till så skolväska blir packad, läxor inlämnade. Köper fredagsmys och lördagsgodis varje helg. Skjutsar hit o skjutsar dit, hämtar/lämnar på skolan, försökt fixa med aktiviteter på fritiden till båda barnen men bonus är på tok för lat för att ens orka delta. That's it!


    Hur mycket mer ska jag göra? Ni som kritiserar mig som styvmamma, hur mycket mer ska jag göra för någon annans barn? Varför måste jag ge någon annans barn kärlek och närhet för att bli "godkänd"? Rent krasst skiter jag ju i vad andra tycker då merparten av dem som vet om min situation irl inte förstår hur jag orkar. Så jag VET att jag inte är en dålig eller hemsk människa.


    Såklart jag är medveten om att han högst troligt inte kommer fixa att få gymnasiekompetens och jobb direkt. Att han inte kommer flytta ut direkt han fyller 18. MEN, om han aktivt väljer att hoppa av skolan och bli vuxen, då är det bara att fixa ett jobb och börja betala hemma i säg 2-3 år, sedan är det dags att flyga ut.


    Jag har verkligen FÖRSÖKT, han har fått vara med mig i stallet och på gården hur mycket som helst. Jag har tagit med mig honom till badhus och badstränder själv, medans min man jobbat o min bio varit hos pappan. Jag har åkt till skansen, grönan och kolmården med båda barnen. Köper saker till dem och anstränger mig så in i norden vad det gäller sund kost och städat hem åt min familj.


    Jag ser min mans brister som förälder, men efter 10 år är jag rätt less på att tjata om dem och det skapar bara irritation hos oss båda.


    Jag skrev inlägget för att häva ur mig tankar och skav i mitt huvud.


    Jag kommer inte skilja mig eller separera igen pga ett barn. Det handlar inte om ett oälskat barn. Det handlar om att JAG inte vill ha det här barnet med 100% eget ansvar. O jag behövde få häva ur mig de tankar jag får efter att det gått en tid då jag ändå fått ta ALLT, 100% ensam. Mitt barn, hans barn, mina djur, vår gård, vårt hem, vår tvätt, vår mat, skjutsat hit/skjutsat dit osv osv


    Utan mig hade han inte varit hälften så funktionell som han är idag. Jag har gjort samma jobb med honom som med min bio. Skillnaden är att min bio inte har något "handikapp" samt att jag kramar inte bonus. Jag ger honom ingen närhet.


    Han är väldigt småbarnsklängig på sin mamma när dom ses eller skiljs åt. O jag önskar att hon inte prioriterade som hon gör, så han kunde bo där mer och få mer av den biten av henne.

Svar på tråden 14 år beter sig som en 5-åring