14 år beter sig som en 5-åring

Jag förstår dina känslor TS! Jag hade inte heller orkat med i en sådan situation. Du skrev att ni har flyttat isär två gånger tidigare pga situationen. Kan ni inte flytta isär igen? Ni behöver ju inte skilja er bara för att ni flyttar isär. Så hemskt att pojken var påverkad av alkohol och narkotikaklassade mediciner under tiden han låg i sin mammas mage, fruktansvärt. Så det är ju inte hans fel att han är som han är. 

Jag förstår dig verkligen TS. Du är ju helt bakbunden här. Du har inte möjlighet att driva frågan om utredning och hjälp till pojken, man lyssnar inte på dig eftersom du inte är hans biologiska förälder. Samtidigt så är du den som tvingas ta huvudansvaret för pojken. Han biologiska mamma klarar det inte alls och hans pappa jobbar långa dagar och är sen antagligen väldigt trött. 

Du är ju gratis arbetskraft TS! Och du får utföra ett jobb som dessutom inte borde ligga på dig.

Eftersom mamman inte är i stånd att ta hand om sonen så faller det på pappan. Han orkar inte heller. Om du inte hade funnits i pojkens hem för att styra upp så hade pappan kunnat ansöka om hjälp från socialen. Jag tycker att du borde flytta ut och skaffa eget boende igen till dig och ditt barn. Så får pappan ta ansvar för situationen och ansöka om hjälp hos socialen.

Som någon skrev så stämmer ju pojkens problem in på Fetalt alkoholsyndrom. 

Från Wikipedia:

"Barn med FAS är ofta överaktiva och har svårt med koncentrationen vilket leder till att de ofta diagnostiseras med ADHD. Ofta innebär FAS även inlärningssvårigheter, dåligt närminne och bristande logisk förmåga. Personer med FAS har ofta svårigheter med socialt samspel, empatisk förmåga, distanslöshet etc."

Som sagt TS, jag har verkligen full förståelse för dina känslor.

Och trots att du spyr ut din frustration här på familjeliv så är det ju ändå tydligt att du har en ansvarskänsla för pojken. Jag menar, annars hade du ju bara skitit i honom och lämnat honom åt sitt öde. Men så har du inte gjort, du har tagit hand om honom i drygt 10 år, kämpat för att han ska få hjälp... alltså jag förstår att ditt tålamod har sinat och att din ork är slut <3

Som sagt, om du inte bodde i samma hem som pojken så hade pappan kunnat ansöka om stödfamilj hos socialen för pojken. Så det bästa är ju att ni flyttar isär igen.

Ett litet sidospår bara.. jag blev väldigt berörd av den här berättelsen. Alla delar av den. Det är så sorgligt att mamman har ett, antagligen livslångt, alkoholberoende som hon inte kunde stävja under de 9 månader hon var gravid. Så hemskt för alla partner, och nu även för dig. Hur såg det ut då sonen kom till? För en kvinna med ett alkoholberoende så är det ju inte helt självklart att man ska fullfölja en graviditet, tänker jag. Var graviditeten önskad? Fanns det några tankar om abort? Hur såg föräldrarnas relation ut då sonen blev till och föddes?

Jag förstår dig verkligen TS! Jag tycker att du är fantastisk med tanke på alla år du kämpat för att ta hand om ett barn som inte du har satt till världen. Ett barn som dessutom är extremt krävande. Så pass krävande att hans egna föräldrar inte orkar. Du har gjort det för att du älskar hans pappa och för att du vill att ni ska vara en familj och ha en framtid tillsammans. Jag förstår att det inte bara är att separera igen om ni nu dessutom har köpt hus.

Nu är det ju bara några få år kvar och du får väl helt enkelt spy ur dig lite skit här på familjeliv emellanåt så att du kan samla kraft att uthärda fram till att bonussonen kan flytta hemifrån. Tack för att du delade med dig av din story, jag blev väldigt berörd. Kram på dig <3