Blir galen
Hej. Vet inte vart jag ska börja eller varför jag ens skriver det här, men är så uppgiven och vet inte vad jag ska göra.
Min sambo har två barn sedan tidigare, de är sex och tretton år. I början när vi träffade så bodde de vv men pga att den andra föräldern inte kan ta hand om sig själv ens så bor som hos oss på heltid sedan några år tillbaka.
Jag känner att jag har väldigt svårt att acceptera situationen och mår psykiskt dåligt. Hans yngsta barn bråkar och skriker från morgon till kväll, kräver ALL uppmärksamhet. Och äldsta barnet lyssnar inte alls och har grova har hygienproblem. Jag VILL inte bo med hans barn på heltid. Det förstör mitt liv och de var inte vad jag gav mig in på från början.
Mitt liv blir oerhört påverkat och jag har ingen egentid med sambo vilket har lett till att jag inte ens vet om jag har några känslor kvar. Vi har inget fungerande samliv längre heller och helt ärligt så är det ingenting jag känner för just nu heller. Dock vill jag absolut inte ha någon annan heller.
Vi får knappt någon avlastning heller pga Corona och ointresserad familj i övrigt som inte tar något initiativ till att vara med barnen.
Jag älskar min sambo och vill leva med honom med vissa dagar vill jag bara flytta till egen lägenhet och vara särbo tills äldsta har flyttat hemifrån och yngsta har blivit något år äldre och det inte är konflikter dagarna i ända. Dock har vi gemensamma barn och vill inte ta ifrån den andra föräldern att bo med dom, och jag vill inte bara träffa de varannan vecka heller ????
Någon som varit i samma sits? Blir det någonsin bättre? ???? kan man ens bo med någon annans barn om man inte ens tycker om dom många dagar?!
(Ja det är mest synd om barnen osv. Behöver inte skriva om ni tycker jag är en dålig bonusmamma/människa heller, för det vet jag redan och kämpar och jobbar på varenda dag)