Jag är snart 44 år o har inga vänner, är långtidssjukskriven o den enda familj jag har, är mitt barn som nu valt att bo hos sin pappa på heltid sen coronan gjorde sitt intåg då jag är i riskgrupp.
Jag har suttit isolerad i snart 1.5 år, förutom 5 veckor på sjukhus för ett år sedan, o ingen har ringt mig o jag har ingen att ringa, ingen som frågat hur jag mår eller om de kan hjälpa mig på något sätt.
Jag flyttade till detta samhället för 16 år sedan o fick då 4 mamma-vänner som jag träffade på öppna förskolan o tog promenader med, men de flyttade till andra städer ganska snart o jag blev lämnad av mitt barns pappa.
Har en granne som jag pratar med ibland och som jag vid flera tillfällenen innan coronan bjöd in på fika men hon sa jämt att hon hade inte tid eller inte svarade alls, dock har hon vänner som hon träffar ofta, så jag fick väl inte plats antar jag.
Dock, precis som alla andra, hör hon av sig när det är någon hon behöver eller vill ha hjälp med.
Jag har alltid varit den som folk har utnyttjat för jag är för snäll, jag ger alltid tiden o hjälpen till andra, som jag själv hade behövt o önskat. Jag vill inte att folk ska må dåligt som jag gör. Det heter ofta....du behöver bara säga till så hjälper jag dig....men hur jag än ber o är öppen med att jag behöver någon, så kommer ingen.
Jag är uppväxt i en familj där jag tidigt fick lära mig att jag var roten till allt ont o i skolan bekräftade både lärare o elever att det var så. På arbeten har folk varit jättetrevliga när de velat byta arbetspass eller bli av med arbetspass men sen behandlat mig som luft eller mobbat mig. De har haft sommarfester, utflykter, avtackningar osv utan att ens berätta för mig utan jag har fått veta det efteråt.
Jag har aldrig fått någon avtackning när jag har slutat på något jobb eller blivit firad medan alla andra, till o med vikarier som bara jobbat 4 veckor på sommaren fått jättefina o dyra presenter när de slutat.
Killar har utnyttjat mig för jag har varit så desperat av en stunds uppmärksamhet, få känna att jag aif duger till något.
För ett par veckor sedan, hörde jag en ringsignal som jag inte kände igen, trodde först att det kom från trapphuset, tills jag insåg att det var min mobil som ringde. Sen var en försäljare som till slut la på luren för jag pratade förmycket.
Jag har fått höra att jag är en av de få människorna som verkligen bryr sig o ser andra, sköterskor på vc, där jag är ofta för att lämna prover, kallar mig för glädjepillret.....vad är det då för fel på mig?
Skulle jag dö idag, skulle inte någon märka det fråns jag började lukta, så ensam är jag.
