Är en snart 40 årig man, livet är bara så tråkigt och jag känner att det är slut nu. Bildade aldrig familj med någon och det känns som det är kört på den fronten, eller om jag vill träffa en likasinnad. Jag ser inte heller så bra ut och har dåligt självförtroende. Är arbetslös sedan 3 år, jag får många intervjuer men när det väl kommer till kritan vill ingen anställa mig. Just nu känns jag bara som en börda för samhället och det känns inte längre som jag är bra på något. Gick en IT kurs som blev klar i våras men får ändå inga jobb, inte lätt när det är över 200 sökande på varje jobb. Folk säger att det finns jobb, men folk verkar också inte fatta att det är enorm konkurrens om jobben. Nu har jag så dåligt självförtroende och tiden har bara gått förbi. Stannade också kvar i staden där jag växte upp medan vännerna flyttade, så nu är jag dessutom ensam kvar. Jag vill flytta till Stockholm men får inga jobb där, känns som jag är fast i ett moment 22 och jag är nog dömd att bo kvar i denna håla. Jag ser inte längre ljust på framtiden, allt hopp har släckts inom mig om en bra framtid. Hur ska man någonsin kunna se positivt på livet när man är ful, utan jobb, och inte har några vänner kvar. Har ännu inte börjat knarka iaf vilket många här runtomkring håller på med och jag förstår nu varför dom gör det.
