Jag och mannen kunde inte komma överens om ett flicknamn så vi fick kompromissa. Det blir ett namn som jag inte har något emot, men samtidigt inte är mitt favoritnamn direkt. Inget som känns perfekt ännu iallafall.
Jag undrar om andra varit i samma situation, och har isåfall namnet känts perfekt efter att barnet fötts eller har ni kanske ångrat er senare?
Barn nr 1: Hade valt två namn, säg att de var Lovisa och Sofia, när ungen kom ut sa "Hej, jag heter Märta", igen inte det riktiga namnet.
Barn nr 2: Samma där, vi hade tre namn som vi valt ut, Ungen kom ut och sa: "Det här av de tre namnen passar mig perfekt."
Barn nr 3: Vi sket i namnlistorna och bästaämde att ungen fick bestämma, De har en tendens att göra det ändå.
Jag drev två pojknamn. Sixten och Love. Maken gick med på Love som andranamn och vi hade inget förslag på tilltalsnamn som vi båda gillade.
Plötsligt föreslår maken Vilmer.... Vilket jag typ inte tyckte illa om, eller motsatte mig men som inte heller kändes naturligt. Jag sa ja... Och förvirringen började. Första tiden kunde jag inte alls vänja mig, men efter 2-3 dar (vilket kändes som en evighet) hade jag vant mig. Dessa dar var jag även förvirrad och ljög för ytligt bekanta om att vi fortfarande funderade utifrån att jag var rädd att glömma vilket namn på V som vi bestämt....
Tråkigt när man inte är överens,... Tycker för övrigt att mannen kan backa lite om så är fallet, det är ju inte direkt han som gjort det största jobbet - lite belöning kan väl en man ge sin kvinna
Vi hade en handfull namn inför varje barn. Barn 1s namn var klockrent direkt. Barn 2 tog vi makens absoluta favoritnamn, som jag också tyckte passade dottern, så det kändes rätt direkt.
Med tredje barnet var det svårare. Det var framförallt två namn som var storfavoriter. Jag gillade båda VÄLDIGT mycket. Namnen var inte Aron och Henry, men vi låtsas att det var namnen. Direkt han lades på mitt bröst tänkte jag HENRY! Men min man tyckte veeeerkligen att han såg ut som en Aron. Men efter några dagar tog vi Henry ändå, för ett kompispar till oss råkade få en Aron och vi ville inte ha samma 
Men jag kände ju direkt att han var en Henry, så för mig blev det rätt.
Med fjärde barnet hade vi några namn som kändes fina, och när hon kom ut tyckte vi hon kunde passa som vilket som av namnen, men valde då min mormors namn (som var med på listan) just för att det kändes mer speciellt för oss så 
För mig är det svårt att sätta ett bestämt namn på ett barn medan det är i magen. Vill möta mitt barn först, för att känna mig säker på att det känns rätt för just det barnet. Andra pojken hade ALDRIG fått första pojkens namn om det hade varit han som kom först. Andra tycker att man väljer ett namn och sedan "blir barnet namnet", så då kan man med enkelhet välja ett namn redan under graviditeten.
För mig är det svårt att sätta ett bestämt namn på ett barn medan det är i magen. Vill möta mitt barn först, för att känna mig säker på att det känns rätt för just det barnet. Andra pojken hade ALDRIG fått första pojkens namn om det hade varit han som kom först. Andra tycker att man väljer ett namn och sedan "blir barnet namnet", så då kan man med enkelhet välja ett namn redan under graviditeten.
Jag känner likadant, jag vill gärna träffa barnet innan jag bestämmer vad hen ska heta. Medan min syster var mer som Ronjas mamma och sa hela graviditeten att "säger jag att det blir en NN så blir det en NN" och sen var det inte mer med det. Och hon öppnade liksom inte för några alternativ, det kanske man inte gör då? Utan då är det redan bestämt.
Med barn nr 1 hade vi 4-5 favoriter och sen hade jag ett favoritnamn som gled in från sidan. Jag fick som jag ville och det namnet blev det. Han ÄR verkligen en sån.
Med andra barnet fick vi en sjukt dålig start så namn var det sista jag hade i tankarna, jag visste inte från början om vi skulle få ha kvar bebisen hos oss. Han fick så småningom ett av namnen från listan med barn nr 1. Vilket också hade varit makens favorit genom alla år. Jag kände direkt att nej, han är ingen "sån". Föreslog ett antal namn de första veckorna men inget föll min man i smaken så då tog vi bara det som han hade fått från början. Jag känner fortfarande att det är fel. Han fick fel namn. Jag var beredd att byta, jag hade inte tyckt att det varit jobbigt att tala om för folk att vi ändrat oss. Men det var helt otänkbart för min man så det fick vara och nu är han snart fyra år så det är inget att göra åt.
...som när vissa säger "Jag har alltid velat ha en son/dotter som heter xxx", då har jag alltid tänkt "Jag har alltid tyckt om namnet xxx, hoppas jag får en son/dotter som passar att heta det". Det har aldrig varit givet för mig att ge ett barn ett specifikt namn.
Tog 5 månader innan vi tyckte namnet passade vårt 2:a barn. Men inga andra namn passade heller haha. Men när personligheten visade sig mer och mer växte namnet. Nu är vi jättenöjda efter 1,5 år.
Tog 5 månader innan vi tyckte namnet passade vårt 2:a barn. Men inga andra namn passade heller haha. Men när personligheten visade sig mer och mer växte namnet. Nu är vi jättenöjda efter 1,5 år.
Jag och mannen kunde inte komma överens om ett flicknamn så vi fick kompromissa. Det blir ett namn som jag inte har något emot, men samtidigt inte är mitt favoritnamn direkt. Inget som känns perfekt ännu iallafall.
Jag undrar om andra varit i samma situation, och har isåfall namnet känts perfekt efter att barnet fötts eller har ni kanske ångrat er senare?
Vi har bestämt namn på de flesta av våra barn innan de föddes (en av sex väntade vi med tills efter förlossningen då vi inte kunde enas om ett namn innan dess), har aldrig känt något behov av att se barnet först. Och då är vi båda intresserade av namn och tycker valet av namn är viktigt (en av de saker jag tyckt varit roligast när jag väntat barn, att fundera på namn).
Jag vet inte om det har med saken att göra, men varken jag eller min man är speciellt känslostyrda, och min fördom är att de som vill "lära känna" sitt barn innan de namnger det är ofta kanske lite mer känslostyrda? För, inte lär man känna sin bebis ordentligt på de tre månader man har på sig, utan det handlar trots allt om en godtycklig känsla.
Till exempel, en av mina döttrar har ett mjukt, ganska "tjejigt" namn, och hennes första åtta månader i livet tillbringade hon med att vara lugn, förnöjd och lätthanterlig. Då "passade" hon i sitt mjuka namn. Sedan när hon var dryga året, blev det mycket mer fart och riv i henne, och hon älskar typiskt "pojkiga" saker såsom bilar, dinosaurier och superhjältar, så nu "passar inte" hennes namn längre. Men så ser inte jag det, för hon fick inte sitt namn efter hennes utseende eller personlighet, utan efter vad namnet betyder, och det har samma betydelse oavsett hur hennes personlighet utvecklas i framtiden.
Hoppas jag vänjer mig också då.
Har köpt nappar och snutte med namnet på för att det ska kännas lite mer "verkligt", men känns ändå lite konstigt när jag tänker på att barnet ska heta så haha.
Men jag är mer van vid att älska namnet till 100% innan, t.ex med vårt första barn och sedan pojknamn när vi inte visste kön med denna. Är inte van vid att ett namn känns "helt ok" bara.
Vi har bestämt namn på de flesta av våra barn innan de föddes (en av sex väntade vi med tills efter förlossningen då vi inte kunde enas om ett namn innan dess), har aldrig känt något behov av att se barnet först. Och då är vi båda intresserade av namn och tycker valet av namn är viktigt (en av de saker jag tyckt varit roligast när jag väntat barn, att fundera på namn).
Jag vet inte om det har med saken att göra, men varken jag eller min man är speciellt känslostyrda, och min fördom är att de som vill "lära känna" sitt barn innan de namnger det är ofta kanske lite mer känslostyrda? För, inte lär man känna sin bebis ordentligt på de tre månader man har på sig, utan det handlar trots allt om en godtycklig känsla.
Till exempel, en av mina döttrar har ett mjukt, ganska "tjejigt" namn, och hennes första åtta månader i livet tillbringade hon med att vara lugn, förnöjd och lätthanterlig. Då "passade" hon i sitt mjuka namn. Sedan när hon var dryga året, blev det mycket mer fart och riv i henne, och hon älskar typiskt "pojkiga" saker såsom bilar, dinosaurier och superhjältar, så nu "passar inte" hennes namn längre. Men så ser inte jag det, för hon fick inte sitt namn efter hennes utseende eller personlighet, utan efter vad namnet betyder, och det har samma betydelse oavsett hur hennes personlighet utvecklas i framtiden.
Jag var ensamstående redan under graviditeten, skrev en lista på cirka tio namn jag kunde tänka mig. Pappan valde ett av dessa och det blev det. Valde i sjunde månaden cirka, träffade inte pappan sen på flera månader. Det var inte mitt absoluta favoritnamn men helt okej. Lite kul att pappan fick vara med och bestämma trots allt (idag har han tät kontakt med barnet).
Första månaderna tyckte jag att barnet såg ut att heta/kändes som ett namn som inte fanns med på listan och som jag knappt ens gillar (inte direkt ogillar heller). Jag övervägde inte att byta till det för pappans skull men det kändes hela tiden som det namnet passat bäst. Idag tycker jag inte det passar alls utan barnet fick helt rätt namn. Glad att jag inte gick på den känslan.
Jag lägger ingen värdering i huruvida man är rationell eller emotionell, och inte heller hur man väljer sitt barns namn.
Hade två namn innan och hade i princip bestämt det ena. När barnet kom kändes helt plötsligt det andra mycket rimligare.
Vi hade listor där vi var överens om ett fåtal namn.
Vi visste inte vilket kön vårt barn hade, men jag hade ett pojknamn som jag kallade min mage för. Det var det namnet jag ville ha på vårt barn om det vart en pojke o den blivande pappan var ok med det.
Men när sonen sen föddes, stämde inte namnet....dock föddes sonen på den dagen då namnet finns i almanackan.
Vi testade alla möjliga namn men inget passade tyckte jag.
Sista kvällen då pappret skulle lämnas in, satt vi i soffan o jag gav upp o lät pappan bestämma ett namn, som jag absolut inte ville ha.
Jag sa inget först för sonen måste ju heta något, men när pappan hade skrivit i namnet på pappret, fick jag smått panik.
Så fram med tipex o bara plötsligt, efter att ha tittat länge på vår guldklimp, var det bara ett namn som kändes rätt, ett namn som hade funnits med på listan men varit tveksamt. Pappan va ok med det namnet eftersom han fick bestämma andranamnen då de har en speciellt tradition i hans släkt sen många generationer.