Extrem ekonomisk skillnad i relation

Vi har löst det så att vi sätter vår ekonomiska standard efter mig, och delar på kostnaderna 50/50. 

Nu står också vi inför att köpa boende. Vi har då beslutat att han kommer att betala och äga en större del av boendet. Jag kommer inte sitta i skuld till honom, men kommer inte heller att äga lika stor del av boendet. 

Min sambo är mångmiljonär och skulle inte behöva jobba en dag till i sitt liv, men jag kan verkligen inte se varför jag skulle profitera på hans inkomst, mer än jag kommer att göra vid boendeköpet. 

Du behöver inte äga 50% av ert nya boende. Du kan äga en mindre del, så stor som du känner dig bekväm med.

Du måste vara tydlig med honom hur du känner och att du är orolig för att behöva slita för en livsstil som du inte har råd med.

Oavsett vad ni kommer fram till så undvik att du ska vara skyldig honom. Då är det i så fall bättre att han äger en större del av tex huset och då lagt mer pengar på den summan. 

Är man skyldig sin egen partner pengar och det tar många år att betala det så kommer man alltid känna sig i underläge och i värsta fall får man gliringar när man lagt pengar på annat.

Du ska absolut inte gå med på att vara i skuld till honom! Du ska inte låna till din halva, inte låna pengar av honom och aldrig skriva på några skuldebrev om privata lån etc.

Istället, den budget du KAN och VILL gå in med, sätter din % på ägandet.

Tex, du kan lägga in 1 miljon, han vill lägga in 9 miljoner. Då får ni köpa för 10 miljoner och du äger 10% och han 90%. INTE att han lägger 5, du 1 och sen är skydig honom 4 miljoner. Aldrig!

Ni måste prata om det här och att allt över er vanliga standard, efter DIN budget, får han antingen 1, strunta i eller 2, stå för helt själv och skänka till dig.

Om ni brukar lägga 10 000 var på resor så fortsätter du lägga den summan, vill han resa dyrare och längre får han bjuda dig. Var noga med det. Och inte att han plötsligt kommer och bestämmer allt för att han var den som betalade.

Om han inte förstår detta så kanske det inte är någon större idé att fortsätta tillsammans. Ett alternativ annars är att vara särbo så lever du efter din förmåga och han efter hans, och så träffas ni på lika villkor.

Särbo har fungerat bra hittills och kanske bäst att fortsätta så. Då blir det inga slitningar om budget, arbetsfördelning i hemmet osv. Han kan köpa sitt drömhus och jag kan bo kvar i min lägenhet som jag trivs jättebra i. Jag är också lite rädd för att bli sittande inte bara med för höga utgifter utan dessutom ett stort hus och trädgård att ta hand om (han är inte alls huslig eller trädgårdsintresserad av sig, men gillar att ha gott om plats och inte minst tanken på att flytta tillbaka till sin hemort som driver upp priset enormt). 

Tack för svar!

Gammal tråd, men tar upp ett känsligt och viktigt ämne, ekonomi i relationer. Min förra flickvän, hade dålig ekonomi (gick på CSN och maxade krediter), medan jag jobbade med hög lön och förmögen, vilket skapade slitningar, trots att vi inte hann flytta ihop.

Man kan öga olika andelar i ett boende alt. skriva skuldsedlar, så att båda äger lika. Det viktiga är att ni går till en jurist och skriver avtal, så att ni vet vad som händer vid en eventuell framtida separation eller dödsfall.

Tack gode GUD att jag har en man som kan och VILL ta hand om mig! Han är dock inte svensk (förvånad?), han är från Schweiz. Vad är poängen med att vara i en relation med en man om han inte tar hand om en? Kan lika gärna kämpa själv i sådana fall.

#17 Ta hand om? Kan du inte ta hand om dig själv?

Förstår om man träffas som ung, men om A och B, träffas vid 50, där A har levt livet och B sparat. Dom skaffar gemensamt boende för 10 miljoner, sedan bestämmer sig A för att den inte vill vara med B, då A förälskat sig i C. Vips blev B av med 5 miljoner. Därför viktigt ta reda på vad som händer, vid separation och få det på pappe.

Ja, det är väl ganska självklart att en vuxen människa kan ta hand om sig själv? Men om jag är i en relation så varför ska jag då ta hand om mig själv? Då kan jag lika gärna vara själv. 
Jag är inte etniskt svensk. Är utlänning och tror på traditionella könsroller för oss som trivs med det.
To each their own. 

Jag tror inte på traditionella könsroller för det slutar oftast med att kvinnan förlorar ekonomiskt på det och mannen förlorar känslomässigt på det. Även eventuella barn förlorar på det. Ibland lever jag och min man vad som på ytan kan ses som traditionella könsroller och ibland tvärtemot. Det beror på vad som passar oss bäst i den livssituation som är just då. Vilket såklart rör upp många känslor både när vi är traditionella och otraditionella då min man är från Östeuropa och jag ursvensk. Vi får utstå många fördomar från alla håll.

Som TS beskriver att som kvinna gå med på att skaffa ett stort hus med trädgård när man vet att mannen inte kommer att ta ansvar samt att man dessutom inte får del av pengarna låter väldigt osmart.  

Att ta ett lån från mannen privat kan dock vara väldigt smart om skulden inte ska betalas tillbaka förrän vid skilsmässa eller när någon dör (detta ifall räntan är 0%). Anledningen till att man tecknar dessa avtal är oftast att man inte vill att partnern drar efter 5 år och får ut hälften av vad huset är värt. Har man däremot varit ihop i 25 år har inflationen ätit upp en hel del av skulden och dessutom har partnern som står i skuld varit med och förvaltat egendomen i många år. Det är mycket värt.

Med det sagt så tycker jag det är väldigt underligt att man inte delar med sig i vardagslivet samt resor o dyl till den man älskar. Jag förstår att om det handlar om dyra hus samt mångmiljonbelopp på kontot att man vill ha det för sig själv men medan man lever ihop vill man väl ha det bästa livet möjligt tillsammans?

Håller med