Hur påverkar det barnen i långa loppet? Vad har ni sett av det?
Har ni själva blivit behandlade så och hur kändes det under uppväxten?
Vilka föräldrar gör såhär?
Öppet för diskussion...
Föräldrar som inte vill vaccinera sina barn för att det ger narkolepsi, fast det inte ens är i närheten samma slags vaccin.... Följden blir så klart att man riskerar livet på sitt barn, både nu och i framtiden. Har man inte haft barnsjukdomarna när man var liten blir man jättesjuk som vuxen. Vansinnigt.
Har ett annat exempel och det är när barnen bor hemma för länge. Mamma tvättar, städar, lagar mat och gör allting för sitt "barn" (som är 20-25 år) och de behöver inte ens bo hemma längre för att bli curlade på det där sättet. Vad blir följden? Jo, en person som inte får in vanan att ta hand om sig själv och hushållet, som blir fullständigt ointressant som partner både att ens bli ihop med och sedan leva med en vuxenbebis, och som får en inställning om att andra ska fixa saker åt en, som inte får in vanan att ta initiativ osv. Totalt bortkastat liv.
De föräldrar som håller på så här är ett relativt nytt fenomen. Barnen är små gudar/gudinnor, de vuxna är otrygga i sitt föräldraskap och tror att det är bra att barnen får en demokratisk delaktighet i familjen osv. Man kan vara en bra och mjuk förälder fast man har gränser!
Föräldrar som inte vill vaccinera sina barn för att det ger narkolepsi, fast det inte ens är i närheten samma slags vaccin.... Följden blir så klart att man riskerar livet på sitt barn, både nu och i framtiden. Har man inte haft barnsjukdomarna när man var liten blir man jättesjuk som vuxen. Vansinnigt.
Har ett annat exempel och det är när barnen bor hemma för länge. Mamma tvättar, städar, lagar mat och gör allting för sitt "barn" (som är 20-25 år) och de behöver inte ens bo hemma längre för att bli curlade på det där sättet. Vad blir följden? Jo, en person som inte får in vanan att ta hand om sig själv och hushållet, som blir fullständigt ointressant som partner både att ens bli ihop med och sedan leva med en vuxenbebis, och som får en inställning om att andra ska fixa saker åt en, som inte får in vanan att ta initiativ osv. Totalt bortkastat liv.
De föräldrar som håller på så här är ett relativt nytt fenomen. Barnen är små gudar/gudinnor, de vuxna är otrygga i sitt föräldraskap och tror att det är bra att barnen får en demokratisk delaktighet i familjen osv. Man kan vara en bra och mjuk förälder fast man har gränser!
Jag hade en kompis som var överbeskyddad. Hon hade det tufft med vissa saker och behövde extra stöd, men min bild är att mammans överdrivna omsorg på en del sätt gjorde saken värre. Min kompis blev liksom aldrig riktigt vuxen kändes det som. Vi umgicks som barn och i nedre tonåren och träffades enstaka tillfällen några år efter det. Jag kände det då som att hon fortfarande levde lite som ett mellanstadiebarn. Vågade/kunde inte göra saker på egen hand. Men det är svårt att veta vad som är hönan och ägget. Var mamman beskyddande eftersom min kompis hade extra behov av det, eller blev hon hämmad av mammans alla omsorger?
Hur påverkar det barnen i långa loppet? Vad har ni sett av det?
Har ni själva blivit behandlade så och hur kändes det under uppväxten?
Vilka föräldrar gör såhär?
Öppet för diskussion...
Man måste inte vara osäker bara för att man är överbeskyddande, det är dina egna fördomar.
Sedan beror det på vad du menar med överbeskyddande. Du får gärna förklara
Hade själv överbeskyddande nervösa föräldrar när jag växte upp. Idag är jag närmare medelåldern och det kanske inte påverkar mig så mycket i vardagen idag, men det var oerhört pinsamt då. Särskilt i tonåren. Pinsamt är den mest träffande beskrivningen. Har även lite dåligt självförtroende vilket kanske kan delförklaras av uppväxten. Jag försöker att inte skylla allt på mina föräldrar men lite påverkar det ju..
Redan på mellanstadiet märkte ju klasskompisarna att jag var lite hårt hållen och jag blev ibland retad för det.
Skulle alltid va inne tidigare. Till slut valde jag att inte umgås så mycket med kompisar kvällstid så att det inte skulle krångla så mycket med mina föräldrars krav. I förlängningen så missade jag mycket av det sociala, och tappade i umgänge vilket jag nog förlorade mycket på. Blev mycket innesittande under de viktiga åren i livet då man ska utvecklas socialt.
Aldrig att jag skulle fått åka på en musikfestival eller ens låta mig tälta med kompisarna innan 18.. De hade myndighetsdagen som en officiell gräns för allt i princip. Inget festande med alkohol eller va ute sent.
Hur påverkar det barnen i långa loppet? Vad har ni sett av det?
Har ni själva blivit behandlade så och hur kändes det under uppväxten?
Vilka föräldrar gör såhär?
Öppet för diskussion...
Jag tror att det kan bli på några olika sätt: en del kanske blir hämmade och inte klarar lika mycket som andra på grund av att de aldrig fått chansen, andra kankse istället revolterar och går emot föräldrarna hårt när de blir lite större och tar för sig. Och åter andra kanske bara skakar det av sig, lär sig ändå och tar igen det de inte fått som barn när de får bestämma mer själva.
Men jag tror att det finns studier som visar att barn som aldrig tillåtits att ta risker eller utmana sina gränser sen inte klarar av att riskbedöma när de ska klara sig själva. Så i viss mån kan man ju förstöra för ungarna om man aldrig låter dem göra nåt som kan vara det minsta farligt.
Jag tror att föräldrar som gör såhär är generellt rädda, rädda att nåt ska hända barnen, rädda för många saker i sin värld, rädda som människor. Det kan ju vara osäkerhet också, i synnerhet med första barnet, då är nog många generellt lite mer överbeskyddande än sen för kommande barn. Det kan också vara föräldrar som varit med om hemska saker, nån som redan förlorat ett barn eller syskon kommer säkert att skydda de barnen mer.
Detta att bo hemma dock - i vissa större städer är det svårt att hitta boende, särskilt om man inte studerar. Men då är det ju en klar poäng att det vuxna barnet som bor hemma tar samma vuxenansvar som övriga vuxna, och hittar en strategi för att hitta boende. Dvs att man stöttar och hjälper inom familjen men försöker hitta en bra väg framåt.
Oj, halva inlägget försvann. Är nog rätt vanligt att man är lite mer beskyddande med första barnet för att det är första gången man är förälder och första gången man ska gå igenom att barnet lär sig gå, går själv till skolan, cyklar över vägen, åker till Cypern... Sen vet man att det där gick ju bra med första och då är man mer avslappnad med de andra.