Behöver pepp...

Jag har skrivit här tidigare om mannen som jag trodde var min livskamrat. Vi förlovade oss, renoverade vår blivande gemensamma bostad och pratade om att gifta oss i all enkelhet.

Men efter två dagar som sambos bad han mig och mina barn på då 13 och 15 år att flytta. Vi har aldrig grälat och det var hans 24 åriga dotter som betedde sig som en tjurig 10-åring som tycker att någon tar hennes pappa ifrån henne. Både hon och hennes äldre bror bodde hemma. Så vi fick alltså flytta och han ville fortsätta som särbos. Känslorna var enormt slitsamma och jag hamnade i en djup depression. Mediciner och kbt... Efter år gjorde han slut för att jag mådde dåligt men ville vara vänner. En ny smäll...

Efter ytterligare ett halvår var jag tvungen att bryta all kontakt för att kunna komma tillbaka till mitt glada och kreativa jag. Jag väntade ju på att det skulle bli ett vi igen.

Men fan vad tufft det är! När lättar skiten? Känns som jag levt i en lögn i över tre år.