Vi som försökt en längre tid - första barnet

Hej alla fantastiska kvinnor! <3

Vill börja med att säga tack för att ni delar med er av era erfarenheter och stöttningen i denna tråd är så fin. Blev så lättad när jag efter googlat runt i mellan hopp och förtvivlan och hamnade här tillslut, från att känna mig ensammast i världen till att helt plötsligt inte vara det. 

Hoppas det är okej om jag ansluter mig till er. 

Jag är 29 år, försökt aktivt i 12 månader, står i kö för vidare utredning (endast lämnat BP), BIM 21/7. 

"Grattis, jag ser två starka fina hjärtan här!" - det var det första vi fick höra på VUL idag och vi började gråta hejdlöst bägge två.

Tills hon plötsligt ändrade sig och sa "ojdå, jag misstog visst navelsträngen för hjärta. Det händer ibland. Tyvärr, ni har fått ett MA på det ena fostret och hinnsäcken ser dessutom blodfylld ut vilket ökar risken för missfallsblödning vilket i sin tur kan påverka den andra graviditeten också. Vi får vänta och se samt följa upp med ett nytt ultraljud om en vecka".

Och där slukade det stora svarta hålet oss en gång till.

Ruvardag 7.

Jag testade med "testa tidigt" test igår och idag. De mest blanka test jag har sett. Jag vet att det egentligen är för tidigt och inte behöver säga något, men har så mycket ångest att jag blir kräkfärdig. När vi fick veta om de andra embryona vände mitt hopp och energi till totala katastrof tankar och ångest. Önskar att vi aldrig hade läst det brevet, varje fall inte innan vi vet hur det går med embryot i magen. Men det är en liten röst i huvudet som säger: ha! Trodde du verkligen det skulle gå.

Min fästman och jag har kommit överens om att testa imorgon, han vet dock inte att jag har fuskat.

Hej, jag hoppas det är okej att jag hoppar in här! Detta är mitt första inlägg på familjeliv.

Idag kom i alla fall min mens och jag är helt förstörd, var stensäker på att det hade gått denna månad. Därför kände jag att det var dags att hitta stöd någonstans för det börjar vara otroligt jobbigt detta.

Både jag och min sambo är 21 år, jag är född 00 och han 99 så han blir 22 senare i år. Vi är inne på vårt 4 år tillsammans, är förlovade, och vi har en stor gemensam barnönskan. Detta var vårt 14:e försök, så nu påbörjar vi försök nummer 15 med BIM 19/7. 

Det känns så otroligt hopplöst och orättvist allting. Vi trodde att vi efter 12 månader skulle få hjälp då det står överallt att man efter 1 år har rätt till en utredning, och därför kändes det på något sätt inte lika hopplöst i början, det gick liksom att härda ut. Detta var fram till att vi började närma oss den 12:e månaden och vi insåg att ett av kriterierna för vårt landsting och en fertilitetsutredning var att båda måste vara minst 25 år?! Kändes som en stor käftsmäll och känner att jag på riktigt inte kommer orka må så här varenda månad mensen kommer - i fyra år till. 

Om det inte gått till hösten, vilket jag inte tror eftersom det inte gått än, så ska vi kontakta en privat klinik då de enligt landstinget inte är lika hårda med kriterierna. Om vi inte får hjälp där pga vår unga ålder så känns det som jag kommer ge upp. Min livslust försvinner lite varenda månad i samband med mensen och det känns verkligen som mitt hjärta typ går sönder, och att i så fall behöva vänta i 4 år till för att ens få ansöka om en utredning känns omöjligt.

Det var lite om mig, nu hoppas jag på denna månad och försök 15. 

Idag är det bim-1 och jag är helt säker på att det inte blev något denna gången heller. Även om jag inte direkt trott något annat, så blir man ändå ledsen. Jag känner exakt samma känsla som alltid, samma känsla av att mensen är på ingång. Och jag verkligen hatar det. Det är så provocerande. Speciellt när alla prover visar att allt är OK. Om man bara hade haft någon avvikelse som man kunde rätta till, men allt är "ok", och slaget i ansiktet blir extra hårt varje gång mensen kommer då. Vad är det man gör för fel? Vad är det i kroppen som gör att det inte blir nåt!? För jag är helt säker på, oavsett vad alla prover säger, att det är något som påverkar att det inte blir nåt. Och jag har försöker intala mig att sommar och semester kanske kommer göra något positivt, men samtidigt så är det en röst i skallen som säger att "men det blev ju inget förra sommaren, så varför nu!?" Usch, det är så tråkigt att inte ha några som helst förhoppningar kvar att det kommer gå på naturlig väg.

Och just nu önskar jag att alla gravida runtomkring mig kunde försvinna tills jag själv är gravid, så jag slipper bli påmind hela jävla tiden om denna skit-resa, som skulle vara så spännande.

Hade en vän här igår, som inte vet vad jag går igenom. Vi satt ute på verandan, och det bor en del barn på vår gata, som for upp och ner på cyklar etc. Då frågade hon om inte vi var i barntankar. Då sa jag "jo". "Jaså!", sa hon, "va kul!". "Inte ett dugg" sa jag, "det är mest skit". Och så berättade jag att vi försökt i ett års tid nu. Hon bad om ursäkt, att hon inte visste. Och det är klart att hon inte kan veta det. Jag själv frågar dock aldrig någon om dom går i barntankar, och har aldrig gjort i hela mitt liv, för har förstått att det kan vara känsligt. Men samtidigt blame:ar jag inte henne för detta. Jag kände att jag kunde prata med henne om det, eftersom hon är en nära vän till mig, och har kommit till en punkt där jag inte orkar hålla upp någon slags fasad. Det är vad det är, och frågar folk, så säger jag. Det är trots allt något jag tycker man borde prata mer om, så ingen ska känna sig så ensam i detta, för det är ändå så pass vanligt. Sen gör såklart alla som dom vill.