Vi som försökt en längre tid - första barnet

Hoppar gärna in här med er, ramlade ur den gamla tråden när den splittades och hänger mycket i IVF trådarna vanligtvis, men vi försöker på egen hand nu under sommaren när IVF klinikerna har stängt och är gott med alla sorters sammanhang just nu när tiden känns oändligt lång. Jag och sambon har försökt i 1,5 och 2 IVF försök som inte blivit något. IVF nr 3 är inplanerat i september och jag är livrädd att det inte heller ska ta sig nu när man äntligen börjat kravla upp lite ur avgrundens mörka djup.

Tack! Månaderna känns så dubbla, man vågar inte riktigt släppa taget om den egna verkstan, samtidigt som det känns helt lönlöst, jag räknar ju bara ner dagarna till IVF egentligen. Önskar att jag hade styrkan att bara släppa taget om att försöka själva under sommaren och försöka återhämta sig mentalt, men där det finns en chans, vågar jag inte riskera.

Vi gjorde två försök på privat klinik medan vi stod i kö till landstinget, pga covid och allmänt lång kö så ville jag inte vänta det nästan året det eventuellt skulle ta. Vi kommer nu i september göra vårt första hos landstinget och dom tyckte att vi ska försöka samma som vi gjorde senast som ändå genererade hyfsat bra med ägg trots att det inte blev nån graviditet =) Jag har låg äggreserv så finns risk att jag inte får ut mkt ägg alls pga svårstimulerad.

Tror det är olika i olika landsting, men allt som oftast erbjuder landstingen 3 gratisförsök då det enligt nån statistik sägs att 70% av de som gör IVF får en fullgången graviditet med snitt runt 3 försök.

Spännande med folks erfarenheter, förstår att du inte är sugen på att riskera 12e försöket. Hoppas detta blir gången för er!

Jag tog mitt vaccin i måndags, ska bli spännande och se om det gör något med cykel, min ÄL kommer och går exakt som den vill så kanske inte ens märker skillnad :)

Kan relatera till er som känner att det är jobbigt att det finns ett barn sedan tidigare relation och sedan är barnlösa i nuvarande när man hittat rätt.

Min sambo har ett barn sedan tidigare, med en person som betett sig oerhört illa mot både honom och på vissa sätt även barnet. Det gör extra ont att veta att de av alla lyckades få barn ihop, men vi lyckas inte alls. Hon var dessutom några år över 40+ och hade redan lite oddsen emot sig pga åldern, och här sitter jag och ska vara "ung och fräsch" men med försvinnande ägg som är uppenbart sämre än en 13 år äldre kvinnas och lyckas inte alls. 

Men i slutändan så har ens partner ändå valt en och väljer att försöka få barn med en, bara det i sig är fint och kommer förhoppningsvis leda till ett gemensamt barn någon gång, trots om biologin är emot en eller ej. Jag hoppas för alla er här inne 

Molybden, BIM 15/6, 26 år (12:e försöket, PCOS) PLUSSAT

Emmalucy, BIM 2/7, 35år, 7:e försöket(med 3års misslyckande med exet) - PLUSSAT

Carina82, BIM 3/7, 38 år (8e försöket)

Memestar, BIM 6/7, 29 år (11e försöket)

BoringBrick92, BIM 7/7, 28 år (8:e försöket)

Gulgja, BIM 7/7 (10:e försöket och 2 försöket efter stabiliserande prolaktinvärden)

Idoh, BIM 7/7, 35 år, 10:e försöket, genomgår fertilitetsutredning)

Sellcarro, BIM 8/7, 28 år (11:e försöket) 1 MA & 1 MF

Längtartillvår, BIM 12/7, 35 år (10e försöket)

Lisen91, BIM 13/7, 29 år (12:e försöket)

ananna, BIM 14/7 29 år (13:e försöket)

Soff, BIM 17/7, 33 år (16:e försöket)

Längtar00, BIM 19/7, 21 år (15:e försöket)

Ericky, BIM 21/7, 33 år (12:e försöket och 2:a försöket efter MF)

Mirabilis89, BIM 22/7, 32 år (13:e försöket)

Janni91, BIM 22/7, 30 år (13:e försöket, kort lutealfas + mellanblödningar)

Stickling, bim 28/7, 33 år (13:e försöket, 3:e med Letrozol, 2 mf, PCOS)

MAKL, BIM 30/7, 27 år (11:e försöket)

Vickan31, BIM 31/7, 32 år (14:e försöket)

RH93, BIM 6/8, 28 år (13:e försöket)

Dibella, BIM 29/7, 31 år (19:e försöket, 2 IVF med minus)

Oh ja, det är som man ser världen med helt andra glasögon. Hela världen är helt plötsligt fylld av det på ett helt orimligt sätt, och alla ens vänner blir gravida bara av att kramas lite fint. Känns som om jag alltid stirrar helt orimligt på gravidmagar och nyfödda så jag undrar om andra tycker jag är creepy, men blicken fastnar haha

Haft två nära vänner som i början när vi började TTC sa något i stil med "nej vi är inte redo kanske om något år", en fick kids nu i maj och en går in i andra trimestern snart. Båda har man skämtat ihop om att man ska mysa och vara föräldralediga ihop..

Känner med dig, det är inte alls kul när någon i ens närhet är gravid och allt verkar gå bra. Man sitter lite på dubbla stolar när någon är så nära, man vill inte missunna och dra ner deras lycka samtidigt som man (eller iallalfall jag) nästan skriker inombords och inte vet hur man ska göra, för att det känns för jävligt.

Kan kanske vara värt att ta ett test själv och kika, jag tror när jag utreddes så tog de bara "basic" grejerna, AMH och TSH. Inte såvitt jag vet östrogen/progesteron osv. Samma för dig kanske? Jag hoppas du kommer få plus på stickan snart, oavsett tillvägagångssätt 

Nu hade jag nästan blivit lite arg om det hade gått naturlig väg  när man genomgått två IVF som inte fungerat, för då tror "folk" att de får rätt i att "om du bara slappnar av lite så kanske det händer naturligt".

Välkommen 

Tråkigt att läsa det du behövt gå igenom, jag hoppas verkligen att nästa gång är er gång och att det sker snart 

Jo, det blir svårare att undvika när barnet väl kommit. När man själv inte haft erfarenhet av barnlöshet så kan det vara svårt för de att förstå varför man inte skulle vilja träffa barnet, man kan ju alltid skylla på förkylningssymtom, men håller inte hur länge som helst, men kanske är vettigt att man kan välja att göra det på en dag där man känner sig mer stabil än en dag där det bara gör att det brister med sista droppen. Jag hoppas att det kan bli på ett bra sätt även i detta, sen är det ju inget tvång att ses, men kan förstå att du inte vill göra din bror ledsen.

Tack, jag håller tummarna för dig också  och jag förstår att det inte är något illa ment alls, jag kan absolut förstå frustrationen i att man vill att det ska fungera av sig självt och inte behöva genomgå massa ingrepp och få hjälp på det sättet. Men jag kunde uppleva en känsla av "äntligen", när vi väl satte igång med IVF, oerhört tufft psykiskt, för man får upp hoppet så mycket mer, men samtidigt så känns det som att det faktiskt finns en chans, vilket tog bort känslan av ovisshet och stress över att min kropp inte lyckats på egen hand. Knasigt att man tänker att man längtar efter det, ingrepp, sprutor osv, men det var en annan känsla av att det fanns kontroll? något att ta på, konkret, som var oerhört avslappnande efter man försökt lång tid själv och inget fungerat. Ville mest inge lite känsla av att det kan vara positivt  

Håller tummarna att sista försöket på egen hand blir lyckoförsöket! Såvitt jag vet så utomlands så kan de ofta börja med tabletter för att "tajma in" med klinikens schema, de kan ha att de bara gör äggplock vissa veckor osv. Men är inte 100 på om det är just så i ditt fall :)

Jag berättade för min chef eftersom jag tog ledigt på äggplocksdagarna men också behövde gå ifrån titt som tätt, såhär i efterhand så hade jag nog kunnat komma undan med andra ursäkter, men känns skönt att min chef (som är super) vet. Tyvärr är ju inte IVF likställt med barn, vi har gjort 2 och hoppas på det 3e nu, 70% får inom 3 försök tror jag statistiken säger, så vissa får ju på första :) men långt ifrån alla. Beroende på vad man är för person så kanske det är bra att tänka att en IVF inte är en garant på första försöket, samma som "den vanliga" vägen inte är det. Men många har tur, beroende på vad ens ursprungliga problematik är. Men hoppas verkligen att det går så snart som möjligt 

Ja vissa kliniker kan göra så, anpassa oss efter dem snarare än att de anspassar efter oss. Smidigt på ett sätt, för då vet man hundra att man får lov att köra igång. 

Nej man hoppas ju trots att man inte.. vill hoppas? om du förstår hur jag menar. Jag försöker alltid ha så låga förväntningar jag bara kan, för jag går helt sönder när det inte fungerar. Än mer så när det varit IVF, eftersom förhoppningarna är skyhöga trots att jag inte vill det. Det är en "spännande" och oerhört förödande process på samma gång. Tack, jag hoppas också för oss nu tredje gången gillt, jag har de där 70% inom 3 spökandes i hjärnan så går det inte nu så vet jag inte vart man ska ta vägen.

Jag tyckte det var dubbelt att berätta, jag berättade för chef och 2 närmaste kollegorna. Skönt att någon kunde "cover for you" när man smet iväg, men också jobbigt med frågor och att man ibland bara vill vara privat och ha ångest ifred. Man får göra det som känns bäst där och då. Håller alla tummarna för att det går bra för er 

Jag tänkte som såhär (för mig själv) att om jag hinner båda innan nästa IVF, så tar jag båda. Men om jag inte skulle hinna så skulle jag avvakta.

Jag frågade faktiskt när jag var och vaccinerade mig om jag kunde få spruta 2 en vecka tidigare eftersom jag ev. kommer hålla på med IVF och inte vill att det ska krocka, var absolut inget problem ansåg de och jag fick en tidigare tid. Hade jag inte kunnat göra detta så hade jag nog valt IVF framför vaccinet, för att jag inte vill missa chansen. Alla gör nog olika här och det ända rätta är att göra det som känns bäst för en själv. Vissa hinner ta båda, vissa tar inget alls.. Andra kommer ta under graviditet men efter v,12 och vissa inget fören de fått barn. I dagsläget är det väl inget som visar varken för eller emot gällande vaccinet.

För min del handlade det snarare om att jag vill kunna känna mig mer "fri" både nu och sen vid ev. graviditet. Om det nu, som vissa kanske oroar sig för, krånglar med ens fertilitet, ja.. jag är redan infertil. Hur mycket värre det kan bli vet jag inte.