Vi som försökt en längre tid - första barnet

Tryck på kugghjulet i högra hörnet så kan du citera det inlägg du vill svara på :) Jag är också ganska ny här men det är så himla skönt att prata med personer i samma sits - även om man pratar med nära vänner och familj så är det nog svårt att förstå när man inte genomlevt helvetet själv. Oki, hur lyckades du få läkaren att skriva ut - gick du privat till vårdcentral eller var det i samband med utredningen? Ja man blir riktigt trött på hela skiten. Jag äter folsyra men i övrigt lever jag faktiskt på som vanligt. Eftersom jag blir gravid tänker jag att ett glas vin eller en kopp kaffe emellan graviditeter knappast är orsaken till själva missfallen - men givetvis dricker jag inget vid plus. Försöker även planera in resor osv framåt för att inte känna att livet stannar upp. Men givetvis ligger detta ständigt som en våt filt över hela skiten. Det kan man nog aldrig göra någonting åt

Nej då! Ja men precis, känner likadant. Här går alla igenom samma sak liksom. Det var därför jag ville starta den här tråden för oss som både kämpat länge, men som också just kämpat med första barnet länge. Jag önskar att det inte behövdes en sån här tråd såklart, men nu är vi här tillsammans och kan stötta varandra iallafall.

Förstår verkligen det. Man blir ju totalt utmattad. Man vill ju bara att någon ska ta hand om en och guide:a en i rätt riktning. Man behöver stöd. Det är jobbigt som det är att behöva gå igenom detta, så att dessutom vara den som står och styr längst fram är inte en lätt sak. 

Precis, samma här. Har varit, som min sambo uttrycker det; "besatt", i att hitta en lösning, och har lagt massa pengar på allt möjligt.. Exakt, jag såg också att man kunde beställa progesteronkräm men jag vågar helt enkelt inte heller experimentera med detta. Tänk om jag BLIR gravid, och så vet jag inte hur jag ska göra sen!? tar jag för lite nu!? tar jag för mycket!? Det hade blivit en sådan stress. Känns verkligen som man vill ha lite guidning där för att det ska kännas säkert. 

När man får zonterapi så trycker man på punkter på fötterna. Det fungerar lite som akupunktur fast utan nålar skulle man kunna säga, eftersom man använder sig akupressurpunkter. Det finns vissa som påstår att de blivit gravida med hjälp av detta, att det löser upp blockeringar och sätter hormonerna i balans. Men jag vet inte. Jag var desperat och tänkte att det var värt att testa, och jag försöker väl ha ett öppet sinne. Men jag vet inte om det egentligen gör nåt.

Okej, jag förstår. Det låter bra, så tänker jag också. Det har inte varit aktuellt för mig att ta några tester för jag får spottings varje månad och då vet jag att det är kört. Men nu har jag inte det, men det är ju bara pga progesteronet.. <3 

Ja, jag har också symptom på lågt progesteron men de tyckte också att mitt var normalt. Men jag tänker att det omöjligt kan vara optimalt om jag har en lutealfas på 10-11 dagar och spottings så jag gick till en annan klinik och bad om en second opinion. De skrev då ut Cyclogest till mig och jag känner mig mycket mer balanserad och är på ÄL+12 utan spottings eller mental breakdowns så det säger väl ganska mycket? Jag blir lite irriterad över att få diagnosen oförklarligt barnlös när både sköldkörteln och progesteronet inte är optimalt..

Med tårar i ögonen kommer uppdatering från mig, 5+0 och blodbad. Ännu ett missfall som är för tidigt för vården att registrera. Varför ska jag ens fortsätta försöka? Det är ju helt hopplöst. Idag känns livet riktigt tungt.

Blir nog lite frånvarande härifrån. Orkar liksom inte mer. Funderar starkt på att ge upp efter 18 försök och ca. 8 tidiga missfall. Men känner jag mig själv rätt kommer jag följa er på avstånd lite då och då. Lycka till alla kämpar där ute, ni är fantastiska<3

Svarar här till er alla som skrev på min senaste post. Det känns superbra att ägglossningen inte blev så sen och att kroppen verkar vara i fin balans Ägglossningen kom på dag 16, hade positivt äl test dag 14 och 15 och sedan negativt på dag 16 (tempen steg pytte), men hade en större höjning av tempen på dag 17 så chansar att ägget släppte på dag 16.

Vi kör privat då vi inte får hjälp av regionen för att vi kan bli gravida på egen hand. Så vi betalar allt ur egen ficka vilket känns ganska absurt för visst kan vi bli gravida men det tar lång tid mellan graviditeterna och dessutom slutar dom i upprepade MA? men iallafall så ringde jag tillbaka till Linné kliniken idag och berättade att vi vill starta igång. Så om 10 dagar ungefär börjar jag med sprutorna och recept skulle jag få nu under veckan. Sköterskan jag pratade med var helt underbar! Jag förklarade att vi försökt denna ägglossning också men att vi inte blir gravida så lätt. Hon bad mig ta ett gravtest någon dag innan beräknad mens och är det negativt så är det bara att köra på när mensen kommer. Äntligen känner jag lite lite hopp <3

Hej Steeph,

Jag har inte läst så länge i denna tråd så har inte riktigt koll på allas resa. Men jag har själv haft två missfall och har just nu ett utomkveds och det har gått lång tid mellan graviditeterna som då ändå inte lyckats. Har alltid haft som ett sista hopp att vi alla fall skulle få hjälp av att prova ivf. Men det får man alltså inte om man haft missfall? ????

Hej Majsan!

Jag beklagar <3

Så här förklarade sköterskan. Då vi hann bli gravida precis vid uppstartsmötet i maj i år så räknas allt om, vilket betyder att vi måste ha försökt i ett år från och med juni 2021 och har sedan rätt att få komma till utredning/samtal om ivf tidigast efter sommaren 2022. Så efter varje missfall måste man försöka minst 1 år innan man får komma på samtal. Får man istället 3 missfall i rad så har man rätt till missfallsutredning men det i sig betyder inte per automatik att man får rätt till ivf ring och fråga dock i din region och se vad de har för syn på det hela lycka till!

Fan va ni alla är starka som orkar kämpa <3

Själv har jag fyra missfall under 2-2,5 års tid i bagaget och fyller 35 snart. Hittar inget fel på utredning och får inte IVF eftersom vi ändå blir gravida en gång i halvåret (än sålänge?). Har dessutom PCO så får hålla på med Letrozol och ÄL-test varje månad för att pricka in rätt - och direkt efter missfallen har det inte fungerar vilket resulterat i långa cykler och ännu mer ångest än man redan har.

Jag har hittills visserligen mått riktigt dåligt i samband med själva missfallen men ändå orkat leva på som vanligt - jobba, träffa kompisar och innerst inne haft hopp/tro att det ska lösa sig. Nu börjar jag dock känna att jag gått in i en rejäl svacka. Känner mig deppig, livet känns meningslöst, jag börjar tro att det aldrig ska gå, ingen motivation att jobba eller göra nånting alls (men gör det ändå) och känner att jag nästan har gråten i halsen konstant. Jag vet inte hur jag ska ta mig ur detta - just nu kretsar alla mina tankar kring sorgen att det inte fungerar och kanske aldrig kommer göra. Jag kan såklart prata med min kille om det. Ibland känns det bättre för stunden, men nästa dag är jag lika ledsen. Hur gör ni andra för att hitta energi, ork och hopp om framtiden? Känner verkligen att jag är på botten just nu :(

Ja verkligen konstigt. Är väl dock inget som säger att IVF i sig hjälper - men åtminstone kan man få fler försök på kortare tid. Och om dom nu ska tro på sina egna ord efter vår, och andras, utredningar (vi hittar inga fel, bara att försöka igen, det är slumpen, det flesta i er situation får barn tillslut - till och med flera bla bla bla) så borde ju fler försök lösa problemet, Nej usch, känner mig så uppgiven nu, önskar verkligen ingen denna mardröm vi går igenom allihopa. Hoppas man kan se tillbaka på detta om tio år och vara lycklig att det tillslut gick. Men vägen dit känns riktigt lång - och i mina värsta stunder tänker jag att jag kanske får en massa fler missfall men aldrig några barn.

Hej Majsan!

Jag läste även ditt förra meddelande och beklagar ditt X. Jag hade ett X i vänstra äggledaren i mars i år, fick cellgift med 6 dagar senare sprack äggledaren och jag fick åka in på akut operation. Så jag vet vad du känner gällande att behöva vänta ytterligare 3mån! Jag grät dagligen i flera veckor, inte över att jag hade hållit på att dö och fick operera bort en äggledare, utan jag grät av två anledningar: rädslan för att jag kanske aldrig kommer bli mamma och över att skjuta upp försöken ytterligare 3 mån.

Gällande ditt andra meddelande. Jag vill inte ge dig falska förhoppningar och vet inte din historik med graviditeter men vill ändå berätta att jag hade två misstänkta kemiska missfall innan mitt X (jag misstänker att det var X även då men att kroppen spolat bort det själv de andra gångerna). Min läkare på fertilitetsmottagningen är väldigt tillmötesgående och förstående, det var han som tog upp ivf med mig efter Xet och erbjöd det. När man har haft ett X så tror jag att dom ibland ser lite annorlunda på det eftersom det är livsfarligt och större risk att man får det igen om man haft det en gång. Har du pratat med fertilitetsmottagningen? Förlåt om du redan berättat det tidigare, jag läste lite snabbt nu bara i nattmössan.

Hej! Jag har använt mig av fria vårdvalet och gått via Kronoberg då Sahlgrenska har väntetid på ungefär ett år, så vi kommer få göra IVF hos Livio i Göteborg istället. Så det blir landstingsfinansierat istället för privat. Om det var mitt inlägg du tänkte på så är du välkommen att citera detta eller skriva privat om du undrar något :) Du kan även söka i tråden högst upp om det var något annat du tänkte då :)