Vi som försökt en längre tid - första barnet

Hej!

Hoppar också in här. Vi har nu försökt få till första barnet i strax över 2 år, med 2 missfall och ett utomkveds som enda resultat. När jag fick mitt utomkveds (förra sommaren) fick min högra äggledare plockas bort då den börjat brista, sen det har det stått helt still. Från att ha gått från 3 plus inom loppet av 10 månader till ingenting på över ett år. Somliga dagar känns det hopplöst. Fick komma till fertilitetskliniken för att göra en utredning men allt ser prima ut och jag borde enligt läkaren ha en ?utomordentligt god chans? att få till en graviditet, vilket inte direkt skapar mindre stress och press att det BORDE lyckas? nu ska vi försöka i yttligare 9 månader innan vi kan få vidare hjälp (detta pga att jag ännu inte fyllt 25 vilket är åldersgräns för ivf). Det känns som att varje månad är en berg&dalbana av känslor. Har på sistone även börjar misstänka att jag fått endometrios, detta pga att jag känner av min ägglossning så fruktansvärt mycket. Och har ont i princip hela perioden mellan ägglossning fram tills mens.

Tack! Ja jag håller med. Det som var extra surt var att läkaren både sa och skrev klart och tydligt i min journal att vi skulle få hjälp när ett år gått. Då var det inte snack om någon åldersgräns. Så nu har man ju gått och räknat ner månaderna i ett helt år för att sedan bli besviken och få vänta ännu längre. Känner mig sviken av vården. Ja, familjen vet, vissa är dock mer oförstående än andra. Har inte alltid fått det bästa stödet. Har fått höra allt ifrån att ?ja, du har väl helt enkelt inga bra gener heheh? till ?vet du? Jag tror du orsakar dina egna missfall genom att du stressar över att få missfall??. Så peppen är inte på topp. Har vänner, men ingen vän som gått igenom samma sak så dom har svårt att relatera och vet väl inte riktigt hur de kan stötta på bästa sätt. Saknar att kunna ventilera med någon som vet vad det handlar om.