Vi som försökt en längre tid - första barnet

Tar ni ofta graviditetstest? Jag har nog bara tagit ett test på nästan ett år. Testade mycket i början men blev så besviken när det inte var något så nu känns det typ ångestladdat av tanken på att ta ett test så jag gör det helst inte. Tänkte dock testa denna månaden då det är första gången jag går på Cyclogest och om jag är gravid så tänkte jag trappa ned och om det är negativt tänkte jag sluta direkt. Är på ÄL+12 idag och har aldrig kommit så långt men har inte vågat ta något test än, imorgon kanske..

Hoppas ni har en fin helg <3 

Med tårar i ögonen kommer uppdatering från mig, 5+0 och blodbad. Ännu ett missfall som är för tidigt för vården att registrera. Varför ska jag ens fortsätta försöka? Det är ju helt hopplöst. Idag känns livet riktigt tungt.

Blir nog lite frånvarande härifrån. Orkar liksom inte mer. Funderar starkt på att ge upp efter 18 försök och ca. 8 tidiga missfall. Men känner jag mig själv rätt kommer jag följa er på avstånd lite då och då. Lycka till alla kämpar där ute, ni är fantastiska<3

Min mens kom igår, som en klocka, så jag uppdaterar listan. Lite extra ledsen då jag trodde att jag hade en nidblödning/implantationsblödning en vecka eftre ÄL och lite annorlunda symptom än jag brukar, men ja, vad ska man säga?

 

NatMar005 PLUSSATMolybden, BIM 15/6, 26 år (12:e försöket, PCOS) PLUSSATEmmalucy, BIM 2/7, 35år, 7:e försöket(med 3års misslyckande med exet) - PLUSSATEricky, BIM 21/7, 33 år (12:e försöket och 2:a försöket efter MF) PLUSSATMimmi44, BIM 25/9, 26 år (ca 18e försöket)Hellow0rld, BIM 29/9, 29 år (16:e försöket)Carina82, BIM 30/9, 38 år (12e försöket, pågående utredning)Soff, BIM 4/10, 33 år (19:e försöket)Mirabilis89, BIM 10/10, 32 år (16:e försöket).Janni91, BIM 14/10, 30 år (16:e försöket, oförklarligt barnlös och inväntar IVF)

Vickan31, BIM 21/10, 32 år (17:e försöket, godkänd remiss och inväntar IVF)Längtartillvår, BIM 27/10, 36 år ( första IVF försöket)RH93, BIM 2/11, 28 år (15:e försöket)

Tack fina Janni <3 Det känns just nu som att om det inte gick den här gången trots förmodad nidblödning och att allt kändes "rätt" så kommer det aldrig gå utan hjälp :( Men vi har i alla fall ett IVF-möte på kliniken om några veckor. Tack bästa Soff <3 Kroppen är tyvärr bra på att luras, och därför blir fallet hårdare precis som du säger. Men det är bara att hoppas att IVF:en blir av i höst och att det kan hjälpa. Stor kram tillbaka! <3 Tusen tack för omtanken <3 Vi bor i Stockholm, remissen skickades i början av juni och blev godkänd efter cirka 3 månader nu i månadsskiftet aug/sept. Då fick vi välja mellan 6 st olika kliniker där en kunde börja på en gång i september och de andra kunde köra igång IVF-start okt-dec beroende på vilken man valde. Vi valde en av dem med lite längre väntetid så från att remissen godkändes i början månadsskiftet aug/sept fick vi en första läkartid mitten av oktober och IVF-start 1-2 månader efter det (beror lite på hur mensen tajmar också). Så det är ändå snabbt jämfört med många andra landsting vad jag förstått! Vart bor ni?

Tack fina du <3 Vad bra att du tyckte att det var informativt - det är så svårt ibland att sammanfatta allt, och att det som sagt kan vara olika för olika kliniker eller landsting. Kul att du också bor i Stockholm, då vet du säkert att det finns en hel del kliniker att välja mellan och det var inte helt lätt tyckte vi :) Så det är en jättebra fråga: hur väljer man mellan 6 olika IVF-kliniker?

Vi försökte att läsa på dels på respektive kliniks hemsida och så ringde vi till alla för att fråga hur processen ser ut hos dem, hur lång väntetid de har och om det är något de tycker att man ska tänka på. Efter att ha ringt till alla jämförde vi bemötande, hur proffsiga och erfarna de verkar utifrån samtalet och hemsidan, samt vad statistik och rekommendationer säger. Läste på lite här där det både finns statistik och patientupplevelser (under fliken öppna jämförelser hittar du patientnöjdhet): www.medscinet.com/qivf/arsrapporter.aspx 

Vi hade varit på en av dessa 6 kliniker för utredningen och tyckte att den läkaren slarvade så mycket att vi hellre sökte oss till någon av de andra 5. Självklart är det lockande med de som har kortast väntetid, men vi ville ändå välja en av de kliniker som vi hört mycket gott om, som gav oss ett bra bemötande och magkänsla, samt verkade vara bra på information och ha lång erfarenhet. De flesta kliniker har ju samma tillvägagångssätt och så, men jag tyckte ändå att det var bra att ringa till alla och få prata med dem för att se lite hur deras filosofi och inställning verkade vara :) 

Lite långt och svamligt svar, men du får gärna fråga mer om du undrar!

Hej alla underbara tjejer! 

Det var ganska längesen jag skrev här nu, men kände att jag behövde en paus från precis allt. Känner dock nu att jag bara behöver skriva av mig. 

Känner att jag är på vippen att bli deprimerad på grund av allt detta. Varje liten sak som händer i livet just nu känns som att bestiga Mount Everest. Är konstant trött och gråter flera gånger i veckan. 

Sen mitt i allt detta berättade min bästa vän igår att hon var gravid. Mitt på en restaurang. Min reaktion var att jag började gråta och sa "Förlåt, men jag kan bara inte hantera det här" och sen gick jag till toan och tjöt i 10 minuter. Sen var resten av kvällen rent ut sagt plågsam. Började gråta tre gånger och tillslut fick jag åka hem och jag hulkade och nästan skrekgrät i bilen hela vägen. Värst av allt är att hon blev gravid på första försöket.

Önska så att jag var i en annan situation i livet så att jag kunde glädjas med henne men just nu går det bara inte. Det är så fruktansvärt sorgligt allt. 

Jag vet inte hur jag ska orka fortsätta. Hur fan ska man sluta må dåligt? Hur kan man tänka positivt i allt det här? 

Ångesten äter verkligen upp mig inifrån. 

Detta är det absolut galnaste jag har varit med om. Jag är gravid.

TRIGGER VARNING, berättar om hur jag fick reda på det.

Igår bestämde jag och min kille att vi skulle ta ett test idag, på ruvar dag 10. Jag vaknar tidigt, runt 7. Han brukar alltid vakna ganska sent. Jag känner sån ångest kring testet, har aldrig fått ett endaste streck. Tänker att jag vill inte göra en stor sak av det. Vi tar aldrig test i normala fall tillsammans. Jag tänker att jag går upp och tar det negativa själv, inte en tanke om att det skulle vara positivt.

Jag väntar aldrig tiden ut utan jag börjar alltid stirra på testet direkt. Efter 1 minut börjar jag se ett spöksteck. Tänker att folk får ju det, men jag har ALDRIG fått ens en antydan till ett streck. 1 minut till går. Jag börjar skaka. DÄR ÄR NÅGONTING. Börjar gråta när jag inser att det är för starkt för vara spök, även om de fortfarande är svagt.

Sätter mig på golvet och tar ett digitalt. Vid denna punkten är jag säker på min sak. Och som sagt, det kommer upp gravid 1-2. Jag bara gråter och skakar. Hämtar en barnbok som jag köpt för snart två år sedan, lägger på köksbordet tillsammans med testen och kallar på min kille att han ska komma då vi kan testa. Han kommer ner, jag filmar. Hans reaktion var PRICELESS. Får vara ut ett ljud som låter som en höna haha.

Vad ska jag göra nu?? Hur ska jag bete mig??

Igår hade vi första besöket angående IVF på den nya kliniken vi valt (kommer inte ihåg om jag sagt vilken det blev eller om någon tycker att det är dumt om man pekar på en viss klinik?) och det var en väldigt positiv upplevelse där både läkare och barnmorska var sååå varma och omtänksamma och fina! Läkaren hade inför besöket gått igenom vår journal med de undersökningar och prover vi gjort på den första kliniken och så gick läkaren idag igenom med oss hur hela IVF-processen funkar, ställde frågor och lät oss ställa frågor och ventilera tankar och känslor. Det kändes verkligen som att hon tog sig tid och genuint engagerade sig. Sen kollade hon lite på min livmoder och äggstockar (allt såg bra ut) och skrev recept för alla sprutor innan vi fick träffa barnmorskan som gick igenom vilka doser och dagar som gäller för sprutorna samt att vi fick testa på varsin "stressboll" hur man använder sprutorna. Vi vet inte än exakt när vi får börja med IVF, men när nästa mens kommer så ska jag ringa och då kollar de om det klaffar så de kan klämma in mig den cykeln eller om vi behöver vänta en månad till. Kändes jättebra med den här kliniken, är så glad att vi bytte, och jag har även berättat för min chef nu direkt efter läkartiden om vad som händer och hon gav också väldigt fin respons och sa att hon var så glad att jag berättade. Så vi kaaanske snart är igång med första IVF-behandlingen, vågar inte hoppas för mycket på nästa cykel, men det känns ändå pirrigt och jobbigt och spännande på samma gång!

Hej på er! Nu var det många veckor sedan jag var inne här, och jag har inte hunnit läsa ikapp så förlåt att jag missat så mycket här men ni ska veta att jag tänker på er alla jättemycket! Här började året tyvärr inte så bra: istället för en ny IVF ska jag och min sambo gå skilda vägar. Det känns som rätt beslut trots allt, men när man har en sån stark barnlängtan som jag har så förstår ni att det även är den drömmen som krossas och jag tror att det var den gemensamma drömmen som höll ihop oss mer än något annat. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga just nu, allt känns väldigt rörigt i huvudet. Vi skulle egentligen ha flyttat tillsammans till en ny fin lägenhet i början av januari men nu har jag flyttat själv istället. Allt känns såklart konstigt och overkligt, men jag försöker att ta en dag i taget. Stor kram till alla er kämpar, ni är fantastiska!