Vi som försökt en längre tid - första barnet

Hej, 

Ibland kommer stegringen snabbt och är kort, så jag skulle räkna CD 11 i ditt fall som max utslag (troligen hade du fått en kraftigare höjning senare samma dag om du fortsatt testa). En del får inte heller superstarkt streck.  Dvs troligen ÄL CD 12. Särskilt om du har en regelbunden cykel på 26-7 dagar. Det hade jag också :) Så jag skulle "ligga i" CD 10, 11, 12 :)

Och där startade mensen, 2 dagar tidigt. Finns mycket som gör ont i den här processen men bland det så är känslan av att man är ?skadat gods? värst. Att kroppen inte kan göra det den ska, inte ens med hjälp av progesteronkräm. Hur kunde jag ens tro att det skulle vara något annat...

Härligt att höra! Jag och min sambo har första försöket för utredning nästa måndag, men det låter nästan som att ni inte går via landstinget, om det gick så snabbt med utredning och godkännande för IVF tänker jag?

Här sniglar dagarna sig fram känner jag. Har snart äl men orkar knappt bry mig om det, räknar bara ner tills första ivf-samtalet (2 veckor nu). Började jobba igen igår och är så otroligt otaggad. Kommit in i en lite mer deppig fas igen där jag bara känner att jag inte bryr mig om något annat än att bli gravid. Allt annat känns så oviktigt så jag har liksom ingen energi att ge. Försöker fokusera på att träna igen och må så bra som möjligt innan vi nu får komma igång på riktigt. Är så konstigt i denna process att på nåt sätt går tiden otroligt långsamt, men samtidigt blir man stressad över att det gått så lång tid och man inte kommer nån vart.

Hoppas ni alla här mår bra :)

Yes alltså, här går det undan! Trodde jag skulle få tid för utökat ultraljud och spolning till näst-nästa cykel i februari, läkaren på Stockholm IVF trodde det i går, men jag får tid redan till nästa, så den 24/1 ska jag få det "fixat". 

Vi har nog tur att det går undan såpass, och tur att jag har så löjligt regelbunden cykel att jag kunde veta, boka och få tid så snabbt. Och eftersom sambons prov är den 28/1 kommer vi ju säkert kunna få iväg remissen i början va februari redan!

Är väldigt individuellt hur det känns men kan säga att jag, som har låg smärttröskel, tyckte inte det va farligare än lite lättare mensvärk. Är ganska obehagligt när vätskan rinner ur en och det spänner lite när den sprutas in, men själva lilla slangen som dom använder märkte jag inte av alls. Det går väldigt fort och man kan få se själv på monitorn hur det ser ut :)

Hej på er! Nu var det många veckor sedan jag var inne här, och jag har inte hunnit läsa ikapp så förlåt att jag missat så mycket här men ni ska veta att jag tänker på er alla jättemycket! Här började året tyvärr inte så bra: istället för en ny IVF ska jag och min sambo gå skilda vägar. Det känns som rätt beslut trots allt, men när man har en sån stark barnlängtan som jag har så förstår ni att det även är den drömmen som krossas och jag tror att det var den gemensamma drömmen som höll ihop oss mer än något annat. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga just nu, allt känns väldigt rörigt i huvudet. Vi skulle egentligen ha flyttat tillsammans till en ny fin lägenhet i början av januari men nu har jag flyttat själv istället. Allt känns såklart konstigt och overkligt, men jag försöker att ta en dag i taget. Stor kram till alla er kämpar, ni är fantastiska! 

Hade första samtalet med kuratorn igår tillsammans med min sambo. Vi fick bilden av att hon skulle kontakta oss bara för att få stöd i processen, ifall vi ville. Hon började samtalet med att det inte är något som kommer påverka vår behandling på något sätt, när vi får börja etc. Då kunde jag slappna av, för har en ständig rädsla för att något ska gå åt helvete, med tanke på hur krokig väg det varit hittils. I slutet av samtalet så sa hon att hon ska prata med läkaren och "teamet" så kommer dom återkomma med "beslut". Jag liksom, "beslut"? Och hon säger att hon inte tror vi behöver oroa oss på något sätt, men det är ju lätt!?! Har sen dess varit i upplösningstillstånd, kan inte tänka klart, har extremt svårt att fokusera på jobbet, har brutit ihop, har panik! Jag är totalt livrädd att något ska sätta käppar i hjulet.

Och allt började med att min sambo tog upp att han lider av ångest ibland. Det var därför vi fick frågan från första början, men vem f*n hade kunnat tro att det skulle bli som någon slags utredning på det!? Då hade han ju inte sagt något överhuvudtaget!? Jag orkar verkligen inte detta. Det räcker nu!!!!!!!!!!

Är så förbannad och ledsen att jag bara vill försvinna just nu. Jag ringde imorse till kliniken och hon ska ringa upp mig, och nu kan jag bara sitta här vid telefonen och vänta. Kan inte fokusera på nåt annat.. Jag vill bara veta vad som händer!? 

Aa fruktansvärt!... vi hamnade i högspecialiserad vård pga min sjukdom som jag har (ofarligt njursjukdom), och tydligen så är deras rutiner lite annorlunda än i vanliga fall. Så många går via kurator där. Men det har varit en totalbrist i kommunikation från deras sida varför vi från första början överhuvudtaget skulle ha ett samtal med kurator. Det har inte framgått alls hur processen skulle se ut. Och vi har mött på såna här problem från START när vi skulle påbörja utredning, "kommunikationsmissar", att jag är så fruktansvärt trött nu på detta! Helt slutkörd mentalt. Det är inte ok! 

Pratade med kuratorn igen och hon bad om ursäkt för att vi har blivit utsatta för detta, det är inte så det ska gå till. Hon skulle göra vad hon kunde för att påskynda detta pga att det är dom som har felat. 

Det enda hon kan säga är att hon inte ser några konstigheter med oss och att det inte finns någon anledning till oro vad hon kan se, men att det måste gå via läkare. Hon sa också att det är ytterst ovanligt att man blir nekad behandling. Hon försökte lugna mig med detta. Och ja, lite lugnare kanske.. men minsta lilla tvivel gör att jag inte kan slappna av överhuvudtaget. Hon sa att vi skulle få besked nästa Torsdag (!!!!).... men hon skulle göra vad hon kunde för att påskynda det som sagt... så hoppas innerligt att det går snabbare. Tar hellre en kniv i benet än att gå runt i denna ovisshet. Att det ska ligga ett beslut hos någon annan om ens liv ska slängas upp-och-ner eller inte. Det är tortyr. 

Hej på er alla. Har tagit en paus härifrån ett tag, och känner att jag behöver fortsätta med det ett tag till men ville bara checka in och dels säga ett stort grattis till Tintin <3 och hoppas att du, ttcjul­iaa, får ditt plus nu. 

Jag kommer att påbörja behandling igen nästa mens, så kommer troligen att kika in då igen, men är så trött av allt detta att jag verkligen känner att jag behöver ta en paus.. har varit så enormt ledsen och har haft svårt att hantera den känsla av orättvisa som har kommit med det. 

Kramar till er alla.