Vi som försökt en längre tid - första barnet

Vad skönt att det gått bra och att det inte blev några ingrepp, pust nu kan det bara gå uppåt! Du förtjänar verkligen allt ompysslande i världen <3

Det är upp och ner här haha! Vi hade uppstartsmöte för ivf-behandlingen nu på morgonen, jag trodde jag var supercool inför hela grejen. Tills igår kväll när min kille - som var på kvällsbio- skrev ett meddelande och sa att han skulle ta en öl med sin kompis efter filmen för att prata om den. Och jag tappade det TOTALT, började panikgråta och typ hyperventilera.. Insåg det såklart inte då, men nu inser jag att den här processen sätter sig mer på psyket än vad jag trodde från början :) Ser inte direkt fram emot de där sprutorna ;)

Sorry för så många inlägg på raken, men nu kommer en liten uppdatering från mig också så ska jag försöka att inte ta över tråden ;) Det är tyvärr en inte så glad Vickan just nu för jag har börjat blöda nyss på ruvardag 10 (testdag på måndag, ruvardag 16) och känner bara att allt hopp har försvunnit. Ringde till kliniken och de sa att allt jag kan göra nu är tyvärr att vänta, men att det inte behöver vara dåliga nyheter utan det kan blöda lite i början på en graviditet inte minst pga Lutinus som gör slemhinnorna sköra. Men det är så svårt att hålla hoppet uppe, tårarna bara rinner och jag orkar inte med det här att det alltid ska gå så himla dåligt när det gäller just det man önskar mest av allt i hela världen...

Ser suddigt på livet just nu. Ringde kliniken som meddelade att inget av de tre som odlades vidare klarat sig. Varför skulle då det lilla tvådagars som finns klara sig? Min bristningsgräns är nog precis nådd nu <\3