Vi som försökt en längre tid - första barnet
Hej!
Hoppas det är okej att göra er sällskap. Har ihop med sambon (34+45 är gamla) försökt bli gravida i drygt 16 månader. Ingen av oss har barn sen innan. Efter ett år gick vi på utredning och fick i måndags svaret att jag är ua men sambon har mycket liten mängd sperma (pendlade mellan 3,5 milj - 10 milj i proverna, ska minst vara över 16 milj.). Vi erbjöds IVF direkt. Kan komma igång framåt sommaren efter mina lätta cellförändringar pga mild HPV utretts.
Men just nu är jag mest upprörd över att inga åtgärder testas på sambon för att optimera hans sperma, nekas t.o.m. när jag efterfrågat. Istället ska jag som är fine modereras med i mängder. Jag är dessutom jättekänslig när det kommer till katetrar/spolning/spiral etc i livmodern, svimmar nästan av smärtan. Spyr två första mensdagarna utan smärtstillande?
Så just nu drömmer jag mardrömmar och gråter om kommande äggplockningen etc. Samtidigt som jag har enormt dåligt samvete för att jag inte vill utan hellre tagit insemination, men då också nekar sambon chansen till biologiskt barn? Han är världens snällaste och hade tveklöst hoppat in och tagit smärtan för mig om han kunnat.
Någon här lika känslig med positivare erfarenheter än jag fått till mig? Tacksam för att det förhoppningsvis finns en lösning men frustrerad av att det som alltid läggs på kvinnan (liksom p-piller ex) och forskning verkar saknas kring utvecklande av mäns fertilitet. Försöker söka info själv men utan framgång änsålänge.
Ursäkta lång text, så mkt känslor just nu.