Vi som försökt en längre tid - första barnet

Hej! Får jag vara med här? Önskar stöd i en mycket jobbig situation. Kanske finns det fler som är i samma?
Kortfattat: Jag och min man har försökt få barn i drygt tre år. Letrozolkurer x12 kanske. Tappat räkningen. Gjort tre IVF-försök, varav en FET resulterade i graviditet. Den slutade i missfall, det utvecklades inte normalt och konstaterad MA. Hjärtat itu. Efter det skulle vi köpa paket privat, men blev då spontant gravid för första gången i mitt liv. Trodde att det fanns nån eller nåt "däruppe" som hjälpte oss vidare och att det fanns en mening med graviditet, en blessing. Även denna graviditet slutade i missfall och mitt hjärta har gått i tusen bitar. Jag bara gråter. Hinnsäcken med mitt lilla foster kom ut i min binda  Jag är så ledsen och vet inte om jag orkar mera. Men vill samtidigt fortsätta försöka när jag blödit färdigt för jag är också rädd att ångra att jag inte försökte några gånger till, dvs. med trepack IVF. Har tid till kurator i morgon, men önskar också tröst med någon annan i liknande situation. Hoppas någon finns där ute. Kram 

Mathilda 88: Gick inte att citera. Tack rara du för din omtanke  Det känns skönt att höra nån bekräfta att man går igenom något jobbigt. Vi har inga planer på att åka utomlands, utan planen är att köpa trepack på CVL-kliniken. Kan man testa embryon i Sverige, vet du det? Tar tacksamt emot tips. Nej, vet inte vad som är fel utan bara att jag har PCO-äggstockar. Men helt klart är ju något annat fel också. Vi har sagt att vi ger det denna sista chans och går det inte så får vi försöka och hantera ett liv utan barn. För det får vara nog med hjärtesorg snart  Jag har inte läst något i tråden så förstår om du inte vill upprepa allt, ska läsa vid tillfälle och ork. Har du/ni också ett längre problem med fertilitet? 

Mathilda88: Jaa fyfan, förstår din stress, jag känner samma och tiden bara går. Jag är 37 år nu.
Vad jag vet så har vi ingen genetisk sjukdom inom familjen och kommer då inte få testa våra embryon i Sverige. Det vore så skönt om man kunde få samma hjälp i Sverige som utomlands! Vi hade betalat för testning om vi fick möjlighet här. Vi har fått många ägg men mycket dålig befruktning, så IVF 2 och 3 är gjorda med ICSI trots bra spermieprover. Det blev inte många embryon ändå. Knappt några alls på tre IVF-försök. Nu blev vi ju, sjukt nog, gravida naturligt en gång. Men båda graviditeterna har avstannat runt v. 8 och upptäckts i v. 10. Sett hjärtslag på båda. Vet inte ännu om jag vill testa med annan sperma eller ägg än våra egna, trots att jag ändå är öppen för donation. Men det är svårt, jättesvårt att komma fram till nåt just nu. Vad som är bäst liksom. 
Jag mådde helt ok under stimuleringarna, men väldigt uppblåst, illamående och ont. Men jag har ignorerar det för jag har bara tänkt på målet - få barn. Men blir ju inga ändå (cyniskt va). Om jag någonsin blir gravid igen så kommer jag vara orolig hela graviditeten, det vet jag. 
Usch, vad jobbigt för er att kvaliteten inte var bra  Ni fick inga embryon, tolkar jag dig rätt? Beklagar så! Jag hoppas verkligen att du snart mår bättre 
När mottagningen stänger för semester är ju det värsta, bara väntan på att få starta/fortsätta. Vet precis!

Vem vet, vi kanske har det, men inget som jag vet. Problemet är att det också är en kostnadsfråga med donatorspermier och att det för min del faktiskt skulle vara mentalt lättare att ta donatorägg. Vill gärna att min man blir genetisk pappa. Annars får vi nog acceptera ett liv som barnlösa. Fast så känner jag nu, det kan ändras 

Men fy så jobbigt du haft det!  Förstår då att det känns ännu värre när man inte får skörda frukterna från det med embryon! Beklagar verkligen och hoppas så att det går bättre nästa stimulering! 
Vi får följas åt! 

Vickan 31: Tack för det  
Ja det är svårt att jämföra ens situation med någon annans, men som du skriver så har vi alla, dessvärre, full förståelse hur det känns att inte kunna skaffa barn på det sättet man önskar. Det är hemskt! 
Jag vet inte riktigt hur jag mår just nu, eller jo, det går upp och ner men ärligt talat så mår jag mest dåligt. Så ledsen och gråter varje dag. Min man grät igår också, för första gången på mycket länge. Och jag kan inte trösta honom på ett bra sätt, för jag känner att det är mitt fel för att jag inte kan föda ett barn och inte kan gå vidare. Igår började jag fantisera om att det är bättre att han hittar någon annan som kan göra honom lycklig. Destruktiva tankar, jag vet. Då sårade jag honom ännu mer.
Men väntar på ett samtal med CVL för att se om vi kan starta upp IVF-runda 4 i augusti och till dess så har jag beställt ägglossningstest, så får vi testa själva igen. Äter munkpeppar (Vitex) för att få ägglossning och det funkar ibland. Kan inte ge upp att åtminstone försöka iaf.
Trodde ALDRIG att det skulle bli såhär när vi väl fick hjälp via vården. Jag trodde inte att det skulle gå såhär dåligt och ta såhär lång tid utan nånting förutom djup sorg och smärta.
Vad skönt att ni har kvar landstingsfinansierade försök, håller verkligen tummarna för er  Väntar ni på FET eller ska ni göra ny stimulering?

Vickan31: Ursäkta mig, jag läste inte raden högst upp, såg att ni blivit tvingade till uppehåll i sommar.. Vet hur det känns, hatar de ofrivilliga uppehållen 💔

Tack för din omtanke! 🙏🥰

Ja, jag håller med, jag har nog inte själv förstått hur viktigt det är för mig och andra att se att det finns fler i samma situation, någon eller några att bolla med och känna stöd från. 🥰

Men Herregud! Topplocket går när jag hör idiotiska oombedda råd! Om det nu handlar om stess, varför får man inte hem en avslappningsskiva och obligatoriska lektioner i avslappningsteknik på Fertilitetsklinikerna? 😅 Det är så jävla dumt att jag smäller av, spermier börjar ju inte helt plötsligt bildas, äggledare blir inte oblockerade och äggkvantitet/kvalitet blir inte bättre för att man "slappnar av". Vad innebär det ens, att slappna av? 
En undersköterska som jag träffade i vården efter vårt senaste missfall sa "min syster hade svårt att få barn, men så fort hon gav upp och inte tänkte på det mer så blev hon gravid". Jag var så ledsen så jag orkade inte säga emot henne faktiskt. Men det är ju att skuldbelägga mig för att jag "tänker för mycket på det" 😔. Mitt fel med missfallet också kanske? 🤔
Ja, det var precis det som hände oss, att vi blev "spontant" gravid (gillar inte ordet spontant, för det var det ju egentligen inte) innan ny behandling. Men det gick ju dessvärre ändå inte. Så även om jag blir gravid igen så tror jag inte det slutar bra, jag har förlorat hoppet just nu 💔
Men jag håller verkligen tummarna för dig Vickan, att ni får ringa det där samtalet 💗 Och att det slutar bra!
Inga konstiga känslor alls, det är så himla mycket väntan, väntan, väntan.. Allt man gör är ju att vänta och längta! Så det är svårt att inte må dåligt tycker jag när det blir ofrivillig väntan igen 😔

Vickan31: Jaa det är inte lätt att vara reaktiv i stunden när man får oombedda råd eller kommentarer. Jag kommer mig sällan för jag heller. Förutom till min mamma. Hon har ingen koll och har t.o.m. sagt "Kan ni inte adoptera då, då brukar det ju bli så att man får egna barn". Ba va? Samma sak där, avslappningsgrej som gör att man mirakulöst blir biologisk mamma. Henne har jag rutit ifrån till många gånger. Första gången jag blev gravid (IVF 2, insättning 3) sa hon inte heller grattis, hon sa "jag läste om en kvinna i tidningen som fått missfall 20 gånger". Jag röt ifrån och sa att jag inte vill ha missfall 20 gånger och inte förstod va fan hon menade? "Jaaa men hon FICK JU BARN SEN" fick jag argt tillbaka. Sen fick jag ju missfall och visste att jag inte hade något stöd i henne 💔

Tack fina du 🙏🥰

De ringer här i juni, kan uppdatera dig med vad vi kom överens om 😊 Har också begärt ut labbresultat från vår Fertilitetsklinik för att se om en annan läkare kan ge second opinion på mina ägg privat. 

Självklart hejar vi på varandra! 🤞 Så skönt att ni finns här inne 🥰

Mathilda88: Jag läste ditt inlägg om dina ägg och stress. Blev konfunderad, kan du berätta mer om det du läst? Jag går också på Propavan, har gjort det i säkert 10+ år. Inte när jag var gravid innan missfallet dock, då bytte jag till Lergigan. Kan inte sova alls annars.
När jag var yngre drabbades jag av djup depression och ångest, ville inte leva längre och mådde extremt dåligt på alla sätt. Jag blev ett medicinsk experiment, de bara gav mig olika mediciner som inte fungerade, massa olika bl.a. antidepressiva. Kan det alltså "sabba" äggkvaliteten? 
Du behöver inte svara om du inte orkar 💗