Vi som försökt en längre tid - första barnet

Idag är det exakt ett år sen jag fick mitt första plus på stickan. Det var en av dom lyckligaste men också mest skrämmande dagarna i mitt liv. Två veckor efter plusset började jag blöda hejdlöst och allt jag planerat för var plötsligt historia. Det gjorde så ont. Jag hade fått missfall och fattade ingenting. Hur gick det ens till? Vad var det för fel på mig? Jag och min sambo var ifrån varandra när det hände och jag minns att jag nästan föll ihop av ren sorg när vi träffades dagen efter. Det vart nattsvart. Jag var så jävla jävla ledsen. Jag bestämde mig för att börja försöka igen fort. Jag planerade för att bli gravid igen i oktober. Så jävla naivt. Som att man kan planera för något sånt. Blev inte gravid i oktober. Eller november. Eller december. Blev gravid igen i april. 8 månader efter missfallet. Denna gången var det bara ren och skär lycka, och lättnad. Allt var perfekt och äntligen var det våran tur. För två missfall kommer aldrig hända mig. Testade mig första gången 4 dagar innan BIM och testen blev starkare varje dag, tills de inte längre blev det. Jag jämförde med andra kvinnors stegringar på youtube, Google, i forum, you name it. Men jag började långsamt inse att inte heller detta skulle gå vägen. Klumpen i magen och gråten i halsen var oundvikligt. Och värst av allt, på jobbet skulle jag gå och le och låtsas som ingenting när min värld i verkliga fallet rasade samman. Igen. Planerna jag gjort i mitt huvud var återigen borta. Jag skulle berätta för alla på midsommar. Och efter semestern skulle jag komma tillbaka till jobbet och stolt visa upp min lilla mage som precis skulle trätt fram. Idag är den dagen. Första dagen efter semestern och ett år sen första plusset. Ingen jävla mage i sikt. På jobbet berättar alla grabbar om sina gravida flickvänner som konkar på i värmen och alla gravida tjejer berättar om hur tufft det är att vara gravid på sommaren och hur trötta de är. Och här sitter jag och vill bara skrika åt alla att hålla käften. Jag hade gjort nästintill vad som helst för att få vara där de är. Men det är inte deras fel. Hur ska dom kunna veta hur jag mår när mitt ansikte visar något helt annat än vad som pågår i mitt huvud. En kollega frågade om inte vi var sugna snart varpå jag skrattade lite och svara ?nej nej?. Sen gick jag till toaletten och grät. Och här sitter jag fortfarande och samlar krafter för att gå ut dit igen. Och le och låtsas om ingenting.

Fan vad tungt allt känns idag.

BIM imorgon och idag fick vi vårt efterlängtade plus igen. 2a ägglossningen efter missfallet och 12:e försöket totalt. Ber till gudarna att det här är vårt guldägg som stannar den här gången <3

Jag fortsätter precis som tidigare att följa er i bakgrunden och heja på er <3 Önskar SÅ att ni alla får plussa under året, helst igår förstås <3

Du är inte värdelös, försök vara snäll mot dig själv och din kropp! Jag förstår verkligen känslan, och det är lättare sagt än gjort. Ser inte heller fram emot IVF, samtidigt som jag längtar efter att få hjälp. Hoppas du kan njuta lite mer av resten av semestern, kram!

Usch så frusterande det är när cykeln och tempen ska bråka med en så där! Tycker att det är många saker jag trott mig se mönster i som ändå bryts lite nu och då bara för att kroppen är oförutsägbar och kanske för att man analyserar mycket mer nu när man försöker bli gravid än vad man gjorde innan.

Jag ringde till kliniken där vi gjort utredningen och frågade just om det där med att min temp varit så låg senaste månaderna och då sa läkaren att de inte kollar på temp särskilt mycket utan att det är så många andra saker som är tydligare indikatorer på hur det står till med fertiliteten. Så de sa att jag inte skulle oroa mig för tempen, så det behöver inte betyda att hoppet är ute denna månad för dig heller tänker jag <3 

Vad skönt att du kunde prata med din mamma, jag tror att det är viktigt när sådana här tunga känslor av nedstämdhet, självkritik och ibland ångest, sorg och nästintill depression slår till att man kan prata med någon om hur jobbig den här berg-och-dalbanan är. Jag oroar mig också för IVF - egentligen tror jag ju att tid, pusslande och hormoner m.m. ska lösa sig, men just att jag är orolig för vad som händer om IVF inte funkar. Vilket är onödigt att tänka på redan nu då vi inte ens påbörjat IVF än, men ibland är det lätt att oroa sig för saker långt fram i tiden känner jag. Men jag försöker tänka att IVF är ju ändå något positivt och väldigt häftigt, och om det kommer att ge oss vårt efterlängtade barn,så kommer det ju att vara värt allt <3