Vi som försökt en längre tid - första barnet

Jag kanske skriver helt rörigt. Det är helt nytt för mig att skriva här men jag hoppas att ni hänger med. Kändes skönare än vad jag trodde att få skriva av sig lite för även om jag har vänner som lyssnar är det ändå en sån stark känsla av att man inte förstår om man inte varit där själv.

Läkaren skrev ut lägsta dosen levaxin och sen följde jag upp 6 veckor senare genom att testa via Werlabs och då hade det sjunkit till 1,5 alla fall så jag tänker att det är bättre alla fall men jag är så trött som ni skriver att försöka leka läkare själv. Jag har också varit helt besatt av att få tag progesteronkräm och hittade till slut en utländsk sida som man kunde beställa progesterall från men samtidigt kanske man behöver någon form av uppföljning så att man tar det rätt. Men man blir ju desperat att hitta något men jag känner också att jag är så trött på att lägga pengar på alla kosttillskott, tester, privata läkarbesök, alla dessa försök man ändå gör.

Zonterapi har gått mig förbi, trodde knappt något hade gjort det. Vad är det för något?

Skönt att höra att så många av er ändå kommit in i någon slags vårdsystem och får hjälp. Det är nästa steg för oss också just nu.

Uppdatering från mig, enligt nc var min bim i lördags efter en tidigare äl och jag får fortsatta svaga plus. Ingen blödning än men testen ökar inte alls. Väntar i stort sett bara på att börja blöda och kastas mellan hopp och förtvivlan. Har bestämt mig för att om inget hänt fram till på måndag så ringer jag och bokar en gyntid. Till frågan, kan man ens se något, då jag borde vara i vecka 6 då?

Ja men precis! Ja, det är det jag är rädd för, för det är ju för tidigt att se ett hjärta gissar jag på. Men den psykiska plågan av att inte veta gör mig tokig! Jag gör nog så att jag ringer då om inget skett! Tack finis <3

Med tårar i ögonen kommer uppdatering från mig, 5+0 och blodbad. Ännu ett missfall som är för tidigt för vården att registrera. Varför ska jag ens fortsätta försöka? Det är ju helt hopplöst. Idag känns livet riktigt tungt.

Blir nog lite frånvarande härifrån. Orkar liksom inte mer. Funderar starkt på att ge upp efter 18 försök och ca. 8 tidiga missfall. Men känner jag mig själv rätt kommer jag följa er på avstånd lite då och då. Lycka till alla kämpar där ute, ni är fantastiska<3

Åh vad jag känner igen mig i din situation. Att det fungerade så med missfall och ivf var inget jag visste, kände att allt mitt hopp till det nu bara försvann. Tycker det känns så konstigt att man inte ska kunna få ivf om man har haft missfall!

Hej alla underbara tjejer! 

Det var ganska längesen jag skrev här nu, men kände att jag behövde en paus från precis allt. Känner dock nu att jag bara behöver skriva av mig. 

Känner att jag är på vippen att bli deprimerad på grund av allt detta. Varje liten sak som händer i livet just nu känns som att bestiga Mount Everest. Är konstant trött och gråter flera gånger i veckan. 

Sen mitt i allt detta berättade min bästa vän igår att hon var gravid. Mitt på en restaurang. Min reaktion var att jag började gråta och sa "Förlåt, men jag kan bara inte hantera det här" och sen gick jag till toan och tjöt i 10 minuter. Sen var resten av kvällen rent ut sagt plågsam. Började gråta tre gånger och tillslut fick jag åka hem och jag hulkade och nästan skrekgrät i bilen hela vägen. Värst av allt är att hon blev gravid på första försöket.

Önska så att jag var i en annan situation i livet så att jag kunde glädjas med henne men just nu går det bara inte. Det är så fruktansvärt sorgligt allt. 

Jag vet inte hur jag ska orka fortsätta. Hur fan ska man sluta må dåligt? Hur kan man tänka positivt i allt det här? 

Ångesten äter verkligen upp mig inifrån. 

Hej allihopa. Ny på denna sida, varit inne lite då och då men blivit medlem nu för att kunna skriva av mig också.

Har denna månad påbörjat behandling med Letrozol, och tidigare i veckan tagit Ovitrelle-sprutan. Detta i väntan på att få påbörja IVF till hösten om det inte tar sig. Varit på två olika gynekologmottagningar - den första där vi gjorde vår fertilitetsutredning i våras - var jag inte så nöjd med. Gick till en annan gynekologmottagning efter sommaren, hon frågade om jag hört talas om PCOS - vilket jag inte hade. Berättade att jag tycker att ingenting händer, tiden bara går, och hon frågade om jag skulle vilja påbörja behandling enligt ovan tills jag och min man får påbörja IVF. Samtal hit och dit, den första gynekologen tror inte att jag har PCOS men den andra jag gått till säger att flera saker tyder på det - blodprovet, äggen som låg som i ett pärlband, inga lyckade graviditeter hittills. Är däremot varken överviktig, har ökat kroppsbehåring eller mer akne. Hoppas att det kan ta sig nu efter både Letrozol och Ovitrelle, känner att det mest är hopplöst men försöker tänka positivt att chansen finns att det denna gång händer <3

Så intressant att läsa om den ?tråkiga? biten med att ha sex i samband med barnavlandet så att säga hehe. Det är ju trots allt ett ?måste? med sex i samband med ÄL för att det ska bli ett försök liksom. Och jag förstår verkligen stressen i samband med det, och det är ju klart att det kan låsa sig ännu mer liksom när man har den pressen på sig?

Jag bestämde mig redan från början att jag inte säger till min sambo när det är runt ÄL, utan jag tog det liksom ?på mig? att veta och så försöker jag charma honom lite extra s.a.s hehe. För mig (och för oss då) var det viktigt att inte tappa ?oss? och vårt sexliv i samband med det här, jag ville liksom inte känna försökspressen OCH få sämre sex. Det har säkert lett till att vi missat ÄL någon gång under senaste året och det kanske inte är värt det egentligen men ja? Jag vet inte om det gjort att jag kan hålla mig förhållandevis positiv till det hela också fortfarande även om det gått såpass lång tid. Jag lägger absolut ingen bedömning eller värdering i det här givetvis, bara mer en reflektion från min sida.

Ni fina som kommit igång med IVF nu för en som inte är så insatt (ännu iaf), hur har det påverkat ert sexliv? Känner ni er mer ?fria? än förut (men jag har förstått att man inte får ha sex hur som helst under själva ivf-processen eller?)? Har det gått att särskilja sex och barnprocessen på ett annat sätt än innan, och kan sex kännas ?kul? igen på ett annat sätt?

Hej på er,

Några namn här är nya för mig, men många av er är ju gamla vänner så jag vill berätta för er vad som hänt. I lördags eftermiddag gick mitt vatten i vecka 17. Det konstaterades på UL att det inte fanns något vatten kvar. Vatten behövs för att bebis ska kunna utveckla sina lungor och träna rörelser mm. Förhoppningen var att vattnet skulle fyllas pp, vilket det i vissa fall kan göra. I mitt fall så verkade det gått hål helt och hållet på hinnan runt bebis och i måndags var vi tvungna fatta det oerhört tunga beslutet att avbryta graviditeten, trots att bebis var helt frisk. Utsikterna var små och risken för mig att drabbas av infektion för hög. Så i måndags eftermiddag fick jag föda fram vår lilla, lilla bebis på sjukhuset.

Vi trodde med vår otur (försökt ett år och under den tiden brottats med mellanblödningar), och sedan ett missfall, att det var vår tur nu. Allt såg toppen ut på KUB. Men livet funkar ju inte så tyvärr, att det finns någon slags universell rättvisa. Livet är oerhört tungt just ny men tillslut kommer en annan dag hoppas vi. Och ett annat barn som får leva med oss <3

God morgon! Uppdatering från mig, sk iväg och ta blodprov nu vilket egentligen känns rätt lönlöst. Är i upplösningstillstånd då mina starka plus som stegrat plötsligt blivit svaga igen och idag tog jag ett nytt digitalt som visade inte gravid. Pallar verkligen inte mer, vid nästa mens ska jag dessutom på praktik så känns svårt att få igång en ivf-omgång och springa på massa läkarbesök. Fyfan, ångest i hela jävla kroppen. Och som ett hån på det så mår jag så illa och har ont i brösten. Frågan är då om det är något som inte kommit ut som det ska. Förlåt för ett deppigt inlägg, men känns som jag nått min gräns för vad jag pallar med.

Hej!

Börjar med att beklaga dina missfall <3 I vårat fall så har det varit att blir man gravid (även om man får missfall) så räknas året om. Därav köpte vi privat, för annars skulle vi ha fått vänta till sommaren 2022 vilket vi inte hade lust med. I och med 4 missfall, har du fått göra någon utredning? Det skulle jag nog tänka var bäst i erat fall. Efter 3 missfall har man rätt till utredning. Har du varit upp till vården med något av dom?

Jag vet inte om IVF kan beviljas i och med upprepade missfall. Vi har haft 2 i rad i vecka 9 och fick veta sist att vi kan ju bli gravida och IVF är för de som inte kan? helt sjukt då vi är lika barnlösa som någon som aldrig plussat. Hör dig för med eran region och se vad de svarar. Jag tänker att det alltid är värt att prata med vården. Kanske tänker de annorlunda i erat fall i och med fler missfall. Önskar dig all lycka till! Kram