Vi som försökt en längre tid - första barnet
Aa det är märkligt vad som händer i huvet och kroppen när man plötsligt bestämt sig. Blir precis som du säger, helt otänkbart att tänka sig ett liv utan barn. Igår tänkte jag på att det kanske inte ens går med ivf, att det inte blir nåt alls helt enkelt, och den tanken är enormt smärtsam. Men jag försöker hålla hoppet uppe, för jag tror nog ändå någonstans inom mig att det kommer att gå, till slut... Det går bra, för de allra flesta, om man ska se till statistiken.
Åh känner så himla väl igen i det. Jag kan också dra mig undan för att få ur mig allt utan att behöva återigen förklara något som han inte förstår...Jag håller verkligen med, det gör en bara än mer frustrerad och ledsen när man försöker få honom att förstå, men så är det som att det är konstigt att man reagerar som man gör.. (även om han inte säger det till mig rakt ut)
Det är så svårt det där! Och jag lider verkligen med er som har det så
Jag har från början aktivt tänkt att det viktigaste i den här processen är jag och min sambo fram tills att det blir ett ev. barn, oavsett om det blir "naturligt" eller med IVF till slut. Jag vägrar envist låta det "äta upp mig" eller låta hela barnprocessen ta över mig fullständigt för för mig blir det då som att, vad har jag kvar om det mot förhoppningsvis all förmodan inte skulle gå? Jag försöker envist tänka att det är klart det kommer gå på ett eller annat sätt, för varför skulle det inte gå...
Det kanske slår tillbaka på mig till slut/kommer ikapp på något vis men än så länge fungerar det.
Nu när vi fått en första tid för utredning i Januari (på in födelsedag med haha, grattis liksom) tycker jag mest att det ska bli spännande och roligt ungefär?! Haha jag är knäpp!