Mår dåligt av min mamma

Oj, det här påminner lite om det inlägg jag funderat på att göra här så många gånger själv, men aldrig gör. Vissa punkter påminner om min mamma. Har så många exempel, en del som satt sig som en tagg för evigt. Och då är ändå min mamma snäll, omtänksam osv, men hon har så konstiga saker för sig ibland. Hon älskar att prata om sig själv. Ingen får kritisera henne på nåt sätt, då blir hon sur och martyr. Hon har fryst ut både mig och min sambo medan hon var på besök, i VÅRT hem. Det var riktigt sjukt beteende, hur hon höll på då. Jag tror hon kan ha en personlighetsstörning, faktiskt. Det är svårt att visa allvaret i hennes beteende utan att ge exempel, men jag vill inte göra det just nu. Men du är inte ensam. 

Bryt inte kontakten, Du har rätt, hon är ju trots alla odds din egna, enda mamma. Någon av Er två är tydligen världsfrånvänd/jättesvår att ha att göra med/komplicerad (kanske är Du det?) och då blir den andra personen i relationen givetvis arg. Läs gärna på vad t.ex. Extraverted feeling är för något (att man respekterar andras känslor mer framför sina egna), eller om fenomenet Introverted sensing om Du vill (att man inte bryter sin familjs tidigare traditioner i syfte att bli mer älskad och omtyckt). Allt står på google. Blev lite nya psykologiska begrepp, men läs gärna vidare i syfte att laga det här? Lycka till med allt.

Jag känner igen mig i dig. Jag vet allt om dysfunktionella föräldrar som bara gör en ledsen. Jag skulle inte säga att min mamma är precis som din i personlighet, men konsekvensen av hur mina föräldrar beter sig blir som för dig, man mår skit och blir jätteledsen. Jag har också känt en otrolig avundsjuka hela livet mot personer som har snälla föräldrar som kan bete sig, och sätter sina barn i centrum istället för att allt ska handla om dom. Jag tror inte alltid att hålla kontakten är det bästa, inte om den hela tiden bryter bort en bit av ens självkänsla och värdighet. Att hålla kontakten, det kan inte vara på vilken bekostnad som helst. Föräldar ska bygga upp sina barn, inte bryta ner. Jag har brutit kontakt med mina föräldrar , det har varit en fruktansvärd process känslomässigt men jag ser ingen annan väg än att ta mig igenom helvetet-det är ju ett helvete med dom också.
Jag jobbar med att bara acceptera nu, acceptera att dom inte kunde bättre, att dom aldrig blir bättre. Och att acceptera att livet inte är rättvist. Jag tror det är den där önskan om rättvisa som gjort/gör mig så avundsjuk på andra och deras känslomässigt omhändertagande föräldrar. Men livet ÄR inte rättvist. Du har kanske fått andra saker av livet, du fick inte en bra mamma, men tänk såhär - vad har du fått? Jag brukar tänka så, tex jag fick inte så bra föräldrar eller uppväxt, men jag fick en fantastisk man, två fina friska barn, ett bra arbetsliv, en stark kropp, osv. Någon annan fick kanske bra föräldrar, men då fick dom inte,  friska barn, frisk kropp, god ekonomi, en bra partner.. .osv. Nä livet är fan inte rättvist men det kanske jämnar ut sig i längden.

Håller med

Jag har en liknande mamma. Är idag 34 och har en väldigt knepig relation till henne, även om jag kommit till ganska många insikter om hennes beteende och hur hon varit tidigare under min barndom. 

Min mamma blev sjukskriven för utmattningsdepression när jag och min bror var 10 och 12. Denna tid fick jag och min bror (eller mest jag då, för jag var äldst) ta ett väldigt stort ansvar hemma för mamma kunde ligga och grina i sängen i tre veckor och struntade i att laga mat, handla, tvätta, städa osv. Under sjukskrivningen så drog hon även på sig skulder under några år, plötsligt låg hon efter med hyror och det hela blev rätt stökigt. Som tur är fanns min pappa där som en stabil punkt och jag och min bror började bo mer hemma hos honom, typ två veckor hos honom och en vecka hos mamma.

När hon tog sig ur depressionen så skulle hon "satsa på sig själv" och valde kort därefter att flytta till en annan stad med en man som varken jag eller min bror träffat. Hon hade fått jobb där och var dessutom nykär. Man kan kort säga att hon bara drog och lämnade oss. Vi bodde hos pappa på heltid sen dess. Hon ringde ibland men pratade mest om sig själv och frågade sällan om hur det var med mig. Så fort jag skulle börja berätta något så avbröt hon eller drog en parallell till sig själv och började prata om sitt igen. Periodvis hade jag svårt att ha kontakt med henne, särskilt när jag var sisådär 15-16. När jag gick gymnasiet hade vi extremt sporadisk kontakt eftersom jag kände att jag hade fullt upp med mitt, skola, kompisar, kärlek, hålla på att bli vuxen osv. 

När jag var typ 23, bodde i egen lägenhet, pluggade, hade ett extrajobb där jag var omtyckt, så började hon höra av sig igen mer frekvent. Men det var liksom samma sak igen, hon pratade bara om sig själv, frågade aldrig någonting om mitt liv. Hon kunde ringa och fråga typ "Hej hur är det?" och sen innan jag ens hunnit börja svara på frågan så avbröt hon och började prata om sitt. Det blev så tydligt att hon inte var intresserad av mig eller mitt liv, det blev någon slags konstig envägskommunikation där jag mest skulle låna ut mitt öra åt henne. Hon var i min hemstad ibland i jobbet men hade aldrig tid att hälsa på.

Efter 1-2 år så fick jag nog och sa att jag behövde en paus från henne. Hon blev jätteledsen och förstod inte varför jag sa så. Men jag kände bara att jag blev ledsen varje gång hon hörde av sig, eller varje gång jag försökte höra av mig för att berätta om saker, både roliga och mindre roliga, och hon bara tog över samtalet och verkligen INTE lyssnade på mig eller vad jag hade att säga. 

När jag var 30 så började hon höra av sig igen och vi har haft någon slags halvdan relation sen dess. Men jag försöker hålla henne på armlängds avstånd eftersom jag inte är redo att släppa in henne fullt ut i mitt liv igen. Jag har haft det bra utan henne. Skillnaden när jag var 30 jämfört med när jag var 23 var att jag blivit lite mer vuxen, lärt känna mig själv lite mer, och kommit till en punkt där jag kanske överlag hade mer självrespekt. Jag insåg att jag har en massa fina människor omkring mig som bryr sig om mig, för att jag är jag, och som förutom min pappa lite blivit min "extrafamilj". Och det var måttstocken som min mamma behövde leva upp till. 

Hon har fortfarande inte bättrat sig men jag har blivit bättre på att avsluta samtal om hon börjar mala på om sig själv utan att ställa frågor om mig, då kan jag säga "oj nu har du pratat om dig själv i 45 minuter, jag har lite att stå i" och liksom runda av. Ibland skickar hon presenter när jag fyller år men det är alltid konstiga presenter, som att hon inte känner mig. Tills jag nyligen insåg att "men gud, hon känner ju faktiskt inte mig, och har aldrig varit intresserad av att lära känna mig heller". Hon missade heela min tonårstid, hela mitt unga vuxna liv, hon har ingen aning om vem jag är som person, vad jag gillar, vad jag inte gillar, för hon har aldrig visat ett intresse för det. Men nu är det som att hon låtsas att hon gör det. Hon kan t.ex. lägga upp en bild på ett paket på facebook och skriva "födelsedagspresent till min fina dotter!" och så får hon hundra likes. Men det är liksom fejk på något sätt. 

Jag tror att min mamma är en väldigt självcentrerad person, kanske med drag av narcissism. I mitt liv är hon lite som en avlägsen bekant som inte står mig särskilt nära. Jag tror inte riktigt hon förstår att hon liksom valde bort mig redan när jag var barn, och har varit en jävligt crappy mamma, hon tog sitt förtroendekapital och spolade ner det i toastolen, och då kan man inte komma tjugo år senare och låtsas som att allt är fine and dandy. Eller förvänta sig att jag typ står till förfogande och ska sitta där och höra henne prata om sig själv i all oändlighet utan att få frågor om mitt liv. Jag hade inte tolererat att en vän behandlade mig så så varför skulle jag acceptera att hon gör så?

Hon har aldrig, ALDRIG, tagit upp att hon flyttade ifrån mig och min bror, hon har aldrig bett om ursäkt för någonting eller ens sagt rakt ut att hon försöker reparera vår relation, eller ens vad hon önskar att vår relation skulle kunna vara. Snarare så låtsas hon att allt det aldrig hänt. Det kanske är någon slags självförnekelse eller så skäms hon, men för mig blir det bara konstigt. 

Jag känner igen mig, jag förstår precis hur du känner och du har 100% rätt att känna så.

Jag har brutit med min mor, men det tog många år att ta det steget för jag tänkte som du att hon är ju min mamma.. Innan dess försökte jag ändra på mig och behaga henne i hopp om att hon en dag skulle ge mig kärlek. Till slut var det en specifik händelse som jag bara inte kunde släppa. Det blev spiken i kistan för vår så kallade relation.

Jag skulle rekommendera dig att försöka distansera dig från din mamma och sluta förvänta att hon bli den mamma du förtjänar. All kärlek till dig <3

Ett av de bästa inläggen jag läst, du sammanfattar det så klokt. Jag har gått igenom precis samma sak. Ville bara skicka lite kärlek och omtanke till dig där på andra sidan skärmen. Vi klarar oss <3