Ensam resten av livet
Hej!
Jag känner igen mig så i det du skriver. Jag levde med den ångesten i så många år. Jag är 40 år och har aldrig haft en pojkvän. Jag har så många gånger frågat mig vad som är fel på mig. Jag har frågat mina vänner om jag är en väldigt udda person, utan att märka det själv. När jag träffat kvinnor som borde vara omöjliga att leva med, men som ändå är gifta, så har jag tänkt att just jag måste vara världens mest misslyckade person. Jag har gråtit mig till sömns och vaknat i outhärdlig ångest. Jag har försökt fylla mina dagar med jobb och fritidsaktiviteter för att ständigt vara sysselsatt och därmed inte ha tid att känna ångest.
När jag var 35 insåg jag att jag kan leva utan en man, det kan jag ändå acceptera. Men jag kan aldrig leva utan barn. Jag bestämde mig för att fokusera på att få barn på egen hand, istället för att fortsätta jakten på en man. Det valet förändrade mitt liv. Även om jag sedan hade en lång och emellanåt ångestfylld kamp framför mig att bli gravid, så försvann den där ständiga ångesten.
Idag lever jag som ensamstående mamma till en underbar dotter. Det är kanske inte alls lösningen för dig. Jag ville ändå dela med mig av min historia, då det du skriver hade kunnat vara jag för ett par år sedan.
Jag önskar dig all lycka i livet. Jag hoppas verkligen att du kan hitta en man, eller i annat fall något annat som lindrar ångesten. Jag tycker också att du ska söka psykologhjälp. Det vågade inte jag göra för att jag skämdes över att inte ha träffat någon. Så här efteråt inser jag att det hade varit bra.
Många styrkekramar till dig.