Har tre barn 10 år, 12 år och 14 år. Vi har aldrig straffat våra barn, gett konsekvenser som straff eller haft specifika regler. Vi har 3 väldigt fina, välfungerande, självständiga och omtänksamma barn.
Många föräldrar kör med straff/ konsekvenser, regler, metoder etc och tänker att det är det enda/ bästa sättet att få välfungerande barn.
Hur har ni gjort?
Men det beror väl på hurdana barn man har? Vårt barn har inte varit busigt eller slarvigt/oaktsamt om andras saker och har alltid klarat sig bra i skolan och då uppstår inte särskilt många sådana situationer. Jag tror inte det är för att vi har gjort något särskilt lysande med uppfostran utan så är barnets personlighet, helt enkelt.
Det vi har tjafsat mest om är skärmtid, och några gånger har vi dragit routern när vi lägger oss för att han inte ska vara uppe hela natten när han har ett viktigt prov dagen därpå. Men det är kanske ett par gånger om året under högstadiet som det har hänt.
Regler har vi definitivt. Man meddelar om man blir sen och vem man är hos, man sänker volymen när andra ska sova, man torkar upp om man har spillt, man tar undan sin disk och rena tvätt. Sonen har haft som jobb att tömma diskmaskinen dagligen, sortera sin tvätt samt hjälpa till med tvätten och laga mat någon gång i veckan sen han var 13 osv. Men det är inte kopplat till nåt straff om han är seg med det. Vi tjatar lite och sen ger han med sig även om han kanske muttrar lite.
Klassiska barnutbrott med skrik och smäll i dörrar hade vi max ett par gånger om året när han var 4-9 år gammal, i princip aldrig efter det. Jag säger ibland att jag har egentligen ingen erfarenhet av att ha barn på riktigt, för han har oftast gått bra att resonera med även om han är arg eller ledsen.
Det är lite svårt att ställa vår situation mot kollegans söner som han får åka och hämta på skolan ungefär varannan vecka för att de blir provocerade av ungar som retas och då börjar slåss hej vilt. Då krävs lite andra verktyg och diskussioner.
Vad menar du med regler? Menar du typ en lista på väggen med exakta regöer med bestämda straff om man bryter?
För om du inte menar något sådant specifikt tror jag att det finns få hushåll som inte har en enda regel/överenskommelse om vad som är ok att göra inte göra. Sen kanake man tar tur så att hela familjen ör överens o reglerna så att konflikter om dem aldrig uppstår men att inga regler finns har jag svårt att tänka mig faktiskt. Bara såna saker som att man ska gå i skolan inte kasta bananskal på golvet eller vara uppe till 4 varje vardagsnatt, slå sina syakon, borsta sina tänder, sköta hygienen osv.. Även om ni jnte har några specifika sysslor som barnen möste göra eller en förteck ing med regler lär ni ju ha saker som ni förväntae er att barnen ska göra/inte göra.
För egen del har uppfostran nog varit dialogorienterad och åtminstone haft avsikten att vara inlyssnande barnet får väl avgöra om jag lyckats eller ej.
Vi har inga straff men absolut regler.
-man måste respektera andra (ej slåss, lyssna när någon säger nej eller att hen inte vill, inte säga elaka saker, inte knuffas, kasta saker på varandra, tar saker utan att fråga eller slita saker från någon annan?).
-max 20-30 min iPad/tv per dag.
-ha respekt för sina och andras saker (inte förstöra leksaker eller annat med mening).
-inte hoppa i sängar eller soffor.
-inte klättra upp på bord och sitta eller stå.
-de måste sitta fastspända i bilen.
-de måste ha skyddsutrustning när de cyklar, åker slalom, kör sparkcykel eller dylikt.
.
.
.
Ren anarki tror jag inte fungerar när man ska leva tillsammans med en eller flera individer om man vill ha någon form av förutsägbarhet i vardagen.
Har ni verkligen inga regler?
Utan regler och konsekvenser låter omöjligt. Eller snarare som att du lägger en annan betydelse i orden?
Om inte, varför har ni inte lärt era barn detta?
Och blev det inte en stor krock i umgänge med andra att handlingar får konsekvenser, att det finns regler i skolan etc?
Har tre barn 10 år, 12 år och 14 år. Vi har aldrig straffat våra barn, gett konsekvenser som straff eller haft specifika regler. Vi har 3 väldigt fina, välfungerande, självständiga och omtänksamma barn.
Många föräldrar kör med straff/ konsekvenser, regler, metoder etc och tänker att det är det enda/ bästa sättet att få välfungerande barn.
Hur har ni gjort?
Jag tror jag förstår hur du menar. Vi har också haft väldigt få regler, få konsekvenser och absolut inte straff.
Jag tror det beror på våra barn (min son och dina barn). Vi har helt enkelt kunnat använda andra sätt för att vägleda våra barn.
Precis! Jag skrev även att inga specifika regler. Några undrade hur det är möjligt. Då menar jag städregler, man alltid vissa saker, aldrig vissa saker etc. Vi har haft dialog kring saker som sker och vad som gäller är relativt beroende på situation. Och vi hjälps även åt med vad som funkar och inte. Har tex alltid kunnat ha ett godisskåp utan att barnen tar, vi har pratat om vad som är rimligt att äta och varför. De är vana att samarbeta. Vi har en tydlig regel, så länge det inte är superviktigt, att inga mobiler vid bordet.
Konsekvenser är såklart oundvikligt, men då menar jag de naturliga konsekvenser som kommer med att saker blir tokiga. Saker går sönder, andra blir ledsna, man har inte råd att köpa igen etc. Inga pålagda straff/ konsekvenser.
Barnen har aldrig någonsin haft svårt att följa regler i skolan eller på aktiviteter. Snarare tvärtom, alltid fått tillbaka hur otroligt välfungerande och socialt kompetenta de är.
Självklart handlar det också om deras grundpersoner och att de tex inte har svårigheter. Det är olika såklart. Men inte sällan stöter jag på välfungerande och oerhört trevliga barn där hela familjen lever efter mycket regler. Min äldsta dotters kompis sa häromdagen att vad chill jag var som lät dem äta och spela spel på dotterns rum. Hon måste alltid äta vid matbordet. Vi äter vid matbordet 8 ggr av 10 därför att alla vill det, men självklart kan man ta andra beslut ibland. Bara ett ex.
Det är alltid svårt när man diskuterar såna här saker eftersom man menar så olika saker med begreppen. Jag skulle nog snarare se det som att ni har ett dialogorienterat föräldraskap där hela familjen är involverad i vad som är ok och inte och att ni hellre diskuterar igenom möjliga naturliga konsekvenser i olika situationer än delar ut straff, än påstå att ni inte har regler. Ni har ju uppenbarligen en regel att man inte tar godis ur skåp utan att fråga först tex, på något sätt har ni förmedlat till barnen att det inte är ok att göra så (alternativt att dina baen aldrig blir sugna på godis på vardagar så att regeln inte behövs)
Om ditt barn började lägga frukskal på golvet, ligga uppe och chatta med kompisar hela nätterna, vägrade gå till skolan, vägrade ha på sig bälte i bilen osv antar jag att du inte skulle låta det vara utan göra något för att förändra beteendet och låta barnet förstå att det inte är ett ok beteende. Du kanske inte skulle skälla eller ge barnet ett straff - men nog skulle du säga till barnet att vi inte kan åka nånstans med bilen om du inte har bälte på? Dvs en regel. Om barnet kastar skräp på gollvet gissar jag att du ber barnet ta upp det/säger att skräp ska läggas i skäpkorgen, dvs en regel.
Det som möjligtvis är, är att du har andra eller färre regler än dina barns vänner och att ni hellre samtalar om situationer än blir arga och delar ut straff. Så förhåller jag mig också till mitt föräldraskap. Jag tror på att refelktion och eget ansvar är viktigare att ha med sig än lydnad, men så tror jag en stor del av dagens föräldrar tänker, tror inte det är ovanligt alls även om det skiljer sig i detaljer.