Min man jagar också. Men brukar bara avsätta en av sina semesterveckor till jakten.
Resten prioriterar han för oss.
Hade han inte gjort det så hade jag ställt ultimatum eller gjort samma sak själv så att han blivit tvingad att prioritera om.
Mina barn hade inte mått bra om de fått vara på förskolan under sommaren när deras kompisar var lediga.
"Mina barn..."
Det är mycket talande för hur många kvinnor ser på saken.
Han är skyldig vara pappa, på samma villkor, det ska vara jämställt, ställ krav, sätt villkor...
Självfallet är han skyldig att ställa upp, det är bara att ställa ultimatum,
han är självfallet skyldig att ta hand om MINA barn...
De kvinnor som i grunden ser barnen som MINA barn vill givetvis i grunden ta hand om, äga och bestämma över sina egna barn, eftersom hon ser på dem som just MINA barn.
Ja, självfallet i dagens samhälle vill hon ha hjälp och stöd, gärna jämställt och rättvist, med det ska hur självklart som allra helst vara på hennes premisser, eller åtminstone övervägande och mest på hennes premisser.
"Ja, självklart, de är ju MINA barn!"
Jag tror att minst 80% (kanske 99%?) av alla mammor ofta eller åtminstone någon gång uttrycker sig som MINA barn.
Det visar hur hon ärligt känner inom sig och vad hon anser om den saken.
Oftast kanske de flesta kommer ihåg att anstränga sig att säga våra barn, men djupt där inne och spontant utan särskild eftertanke så framträder det för henne så naturliga synsättet "MINA barn".
"Ställ ultimatum så att han blir tvingen att prioritera att ta hand om MINA barn."