Hej! Lever i en relation sen några år tillbaka. Under den här tiden har min annars underbara kille gjort diverse småsaker som liksom byggts upp på hög i mig. Jag känner mig just nu så ledsen och besviken att jag inte riktigt vet hur jag ska hantera det, eftersom allt gammalt ligger och gnager, även om sakerna i sig är småsaker. Det har handlat om att han kollat på nästintill nakna tjejer på sin telefon när jag suttit bredvid (tröttnade ordentligt en gång och sa ifrån, sa att han får kolla på vad han vill bara han sopar igen spåren efter sig, för jag vill inte veta och att jag inte kan låta bli att jämföra mig med de tjejerna. Jag var jätteledsen, men det fortsatte). Han har flera gånger pratat väldigt gott om ett av sina ex och sagt att han är ledsen att de inte höll ihop, utan att säga typ att nu har han mig och det blev ju bra ändå. Han har berättat för mig att han har pratat illa om mig för sin familj, sagt att jag kör över honom och skiter i hans känslor inför vissa beslut och att jag blir arg från ingenstans (trots att han aldrig har sagt till mig att det är ett problem utan mer ?jag var hos mamma och pratade idag och hon är bekymrad över att du kör över mig, jag sa till henne att du inte lyssnar...? ?syrran tyckte att det är konstigt att du blir så arg...?. Jag har sagt till honom att han kanske inte behöver ta upp våra relationsproblem som han inte ens lyft med mig med någon annan och att han måste förstå att jag inte vill bli utmålad som dålig inför hans familj. Ändå så fortsätter det... Likaså om jag har idéer kring hur vi t.ex ska renovera vårt hus så kan han säga till mig att vi kan fundera kring min idé. Så åker han till sina föräldrar och när han kommer hem så in han säga ?papp tyckte också att det var en asdålig idé? och typ skratta åt det. Han sket i min senaste födelsedag, både att ringa (jag låg på sjukhus med mitt barn som jag har sen innan, det var liksom jobbigt nog bara det) och att köpa present till mig och försöka fira mig när jag kom hem. När något som är en big deal händer för mig är det ofta att han inte frågar om det, typ hur jobbintervjun gick, eller läkarbesöket... osv, utan när vi ses pratar han på om sitt och jag måste typ säga att ja, jag var ju hos doktorn idag... och jag får liksom berätta utan följdfrågor... Han har skämtat om att jag är tjock, hur mina bröst ser ut och att han blev chockad första gången han såg mig över att min kropp blev så förstörd av barnafödande. Han har sagt flera gånger när barnet varit på dåligt humör eller jag mått dåligt, kanske över något han sagt att han inte vet om han orkar längre. Häromveckan sa han, när vi låg och pratade om framtiden, att han inte var säker på att han alltid skulle älska mig. Jag var jätteledsen ett tag därpå, men han gjorde liksom inte minsta ansats att trösta mig. När jag påpekar att han gör inte känns schyst fattar han inte och när jag blir arg eller ledsen får han typ panikångest och är rädd att jag ska lämna honom. Så tröstar jag honom, men anledningen till att jag blev arg eller ledsen verkar liksom ha glömts bort. Jag känner att jag bara ville att han skulle förstå att det där gjorde mig ledsen och att han kanske kan försöka förändra det beteendet, men det verkar liksom inte gå in. Och jag känner mig hemsk nu, men allt det här gnager i mig. Häromdagen var det som att jag kände inombords att jag inte orkar mer. Jag vill bara se att han försöker förändra sitt beteende och att han kanske försöker vara lite extra uppmärksam på hur jag mår, försöka förklara för mig att allt det här som han sagt eller gjort emot mig inte var något han menade. Men det känns liksom lönlöst, för han tar inga sådana initiativ och blir jag sen ledsen är det han som får ångest. Och jo, på många sätt är han fantastisk. Han är rolig och härlig och en jättefin och engagerad bonuspappa, men det här överskuggar allt just nu. Jag vill inte sluta älska honom, men jag vet inte hur vi ska komma vidare...
