• Anonym (TS)

    Var är de rosa molnen?

    Är gravid med mitt första, extremt efterlängtade barn. Lite mer än halvvägs in i graviditeten, men jag funderar på det här med de där rosa lyckomolnen folk verkar vandra runt i (åtminstone på Instagram). Jag känner kanske inte den där totala euforin en del verkar hamna i, där man målar magen, går runt med ett ljuvt leende och säger att lyckan är det finaste de varit med om.

    Jag är extremt tacksam och glad över att ha kunnat bli gravid, som äldre (38) är det ingenting jag tog för givet, men ändå verkligen hoppades på. Har velat ha barn väldigt länge. När jag ser magen i en spegel tycker jag det är något som är fint att vara med om, och när bebisen sparkar så det känns och syns är det lite tufft, och jag spenderar rätt mkt tid varje dag att klappa och dutta på magen, så det blir som en liten lek mellan mig och barnet.

    Men jag svävar inte på moln, utan det hela känns mer som naturligt, ett ja, så här är det nu. Sparkarna känns inte konstiga eller ovanliga utan som om kroppen är van dem och säger att det är så det ska vara. Det känns helt enkelt som det är normalläge, bara att jag är uppenbart rund.

    Finns någon annan som inte upplevt den där ?instagrameuforin? där allt bara verkar ljuvt?

    Kanske är det till del att det är pandemi så gravidresan är mer ensammen nu än den skulle varit i en icke-pandemi? Kanske är det att den oro jag haft för missfall och corona gör att jag delvis känt att jag vill ta mig igenom graviditeten för att kunna träffa mitt barn? Vet inte. Eller så är jag inte en person som blir så överexalterad för saker.

    Jag ser verkligen fram emot att vara mamma och förälder, alla äventyr vi kommer göra ihop, alla utmaningar och allt nytt. Längtar till det. Ser fram emot att träffa den här krabaten som jag pratar med om dagarna nu. Men jag hade trott att en graviditet vore mer av cravings, gå-på-moln och en känsla av att livet är annorlunda, större och heeeelt magiskt ;).

  • Svar på tråden Var är de rosa molnen?
  • fjanten

    Nej, allas graviditeter är och upplevs olika.

    Jag har varit väldigt sjuk av mina graviditeter 3/4 gånger, men har ändå ÄLSKAT att vara gravid, verkligen njutit och känt mig som en gudinna (skitlöjligt uttryckt, men det var verkligen så för mig). Däremot har jag sagt till nära och kära att skulle någon få för sig att ge mig en babyshower så skulle jag vända i dörren, en gender reveal fjant-grej var ALDRIG på tapeten, och mig iklädd någon slags balklänning med magen i vädret i någon lummig skog -bild har ALDRIG tagits.

    ...men jag har ändå svävat som på små rosa moln! Mer att jag gjort det väldigt, väldigt privat

    På samma sätt finns det nog många som avskyr att vara gravida, men visar en helt annan bild på sociala medier.

    Så ha du din graviditet just som den är och just som du upplever den. Alla är olika!

  • Anonym (K)

    Tror det är många som inte svävar på några rosa moln. Jag ser inte instagram som en riktigt verklighet utan det mesta är förskönat. Och de som säger så i verkligheten har glömt hur det var eller vill bara säga något fint. Jag tycker jag är fin som gravid men jag tycker det är skitjobbigt (3:e graviditeten och är i v 30). Här är inga rosa moln utan jag bara är och hoppas att allt går bra bara. Har känt samma med de andra 2.

  • Anonym (CM)

    Här var det inte heller några rosa moln under graviditeten. Mot slutet var det snarare tvärtom där jag inte kände mig särskilt stabil utan mer osäker och utsatt. 

    Jag kände inte heller den där direkta kärleken när vårt barn föddes. Däremot en enorm beskyddarinstinkt. Kärleken kom sen när jag började lära känna vårt barn. 

  • Anonym (TS)

    Alltså tack alla som delat erfarenheter!

    Tror som jag skrivit att min känsla av att ?bara inget går fel för tänk om det är sista chansen? spelar in lite, där jag mest vill nå v 38 utan problem och har det som fokus; men sen är det nog så att alla är väldigt olika helt enkelt i hur man reagerar på och hanterar sin graviditet. Skönt att höra lite av er som är lite mer som en själv .

  • Anonym (CM)

    Jag hängde i en gravidgrupp på FL när jag var gravid och vi har följts åt många år efter det. Vi har alltid haft hemliga grupper där vi skrivit av oss om allt som varit jobbigt och då har det varit jättetydligt när det lades ut riktiga puttinutt-familjebilder på FB och sen spydde om hur hemskt livet var i våra privata grupper.

    Så även om jag vet att man visar upp den rosaskimrande sidan på FB och Insta så blev det extra tydligt då.

  • Anonym (Före internet)

    Nästan iaf. Slutet av 90-talet fick jag mitt barn. Något yngre än vad de flesta gravida var (24 år). Minns jag bar mörka gravidkläder som snarare dolde än framhävde magen. Fick heller aldrig någon speciellt stor mage. Barnet vägde 3060 gr. Hur som helst så tänkte jag sällan på att jag var gravid. Det bara var. Och när jag jobbade glömde jag bort det helt. Tyckte det var lite jobbigt gå på badstrand i månad 6 då magen putade lite och man fick blickar.

    När babyn spretade ut med någon fot, armbåge eller dyl så var känslan mer som lätt obehag. Lite konstigt veta man har en ny människa där inne.. 

    Nej inga rosa moln. 

    När barnet var fött så minns jag att jag grät då jag insåg att jag hade någon jag utan tvekan var beredd att dö för. Det mest viktiga i mitt liv var detta nya liv. 

  • Anonym (Jo)

    Samma här, inga rosa moln.

  • Xenia

    Vem klarar att gå på rosa moln i flera månader? Går du verkligen på allt vad folk skriver på Facebook och Instagram?

    När vi förstod att vi skulle få barn, ja då gick vi på rosa moln men inte hela tiden fram till födseln.

    Livet består aldrig av rosa moln utan mest av vardag och vardagsförtretligheter. Som att ha tidig foglossning och känna sig illamående och ha en mage som alltid var i vägen. Dessutom oroa sig för att något skulle gå snett under förlossningen eller att något skulle vara fel på barnet.

    När barnet fötts och var friskt, då var det dags att gå på rosa moln. Fast det gjorde ont där man var sydd. Och man fick ju aldrig sova ordentligt. Nej, livet är aldrig helt perfekt.

  • Anonym (XXX)

    Grattis! Du låter helt normal! :) Och som om du kommer att bli en bra mamma. 

    Du ska veta, att mycket av det som skrivs på Insta och Facebook och annanstans - är påhitttat. Det är ett spel för gallerierna. Och ibland kan det t.o.m. vara ett dåligt tecken. Jag tänker på "spädbarnsfallet" i Kristianstad t.ex., där mamman publicerade bilder på sig själv höggravid i påkostad mammaklänning och med ett själfullt uttryck i ansiktet, medan mannen stod bakom henne och höll om henne med beskyddande min. Strax efter var den lilla flickan född, och ytterligare några veckor senare var hon död.

    Pappan hade fått passa henne om nätterna, medan han satt uppe och spelade dataspel, och när hon gav ljud ifrån sig blev han så arg att han misshandlade henne. Under tiden sov mamman i godan ro med stängd dörr och öronproppar, och fast hon märkte att babyn var "trasig" - skelettet hängde inte ihop - så kontaktade hon inte vården. I stället gjorde hon fantasifulla fotoarrangemang med flickan och publicerade, där vem som helst som ser bilderna inser att hon led och var döende. 

    Så vad folk publicerar på sociala media ska man inte bry sig om. Verkligheten kan se helt annorlunda ut, och den som mår bra och längtar efter sitt barn BEHÖVER inte skriva det på nätet varje dag. Det är en sjävklarhet för dem att känna så - de behöver inte försöka övertyga omgivningen. 

  • mari123

    Jag fick mina älskade döttrar INNAN internet så jag bara "var". Fanns inga måsten om hur man "skulle" känna utan man tog dagen som den kom. Min äldsta dotter (33) sa häromdagen att en del kvinnor skaffar barn för att "det ska vara så" fast de egentligen inte vill!? Låter absurt i mina öron........

  • Anonym (XXX)
    mari123 skrev 2021-06-25 14:41:08 följande:

    Jag fick mina älskade döttrar INNAN internet så jag bara "var". Fanns inga måsten om hur man "skulle" känna utan man tog dagen som den kom. Min äldsta dotter (33) sa häromdagen att en del kvinnor skaffar barn för att "det ska vara så" fast de egentligen inte vill!? Låter absurt i mina öron........


    Måstena fanns ändå, för innan internet träffade man sina väninnor fysiskt i stället, och fick höra om "molnen"...
Svar på tråden Var är de rosa molnen?