Är jag knäpp?
Eller kan det ha varit mitt livs kärlek jag lät gå för 11 år sedan?
Trots att vi båda gått vidare och levt/lever separata liv sen dess så finns det perioder då jag tänker på honom nästan dagligen. Jag inbillar mig att det var fel tillfälle i livet men att allt hade varit annorlunda om vi träffats något senare. Han gjorde mig till en bättre människa och det djup och den trygghet han gav mig har satt såna spår i mig. Har aldrig haft det djup och den kommunikationen med någon annan varken före eller efter. Det känns som att han var min människa och jag var hans.
Skäms över att jag fortfarande känner det som så nära trots att det var så längesen. Det gör så ont att tänka tanken på att jag vore ett suddigt minne i hans periferi. Skulle vi mötas idag skulle jag prata som om det var en gammal nära vän jag mötte. Är det helt galet? Kan man "känna" någon så nära och väl efter en halv evighet?
Jag börjar ge upp hoppet om att jag någonsin kommer att sluta tänka på honom. Han kommer vara mitt hjärtas skavsår utan att någonsin veta om det.