Kort och enkelt: jag och min partner separerade(mitt val) för ca 6 månader sen.
Jag trodde väl att det var det bästa för oss båda och såg väldigt ljust på framtiden, men nu blev det då inte så som sagt.
Någon här som lämnat och ja ångrat sig?
Någon som fick komma tillbaka till sin partner igen?
Om inte, hur hanterade ni ångesten?
Jag måste säga att jag ångrar mig. Bröt upp efter ett långt förhållande när barnen var i tidiga tonåren. Jag kände att kärleken/attraktionen var slut och det blev efter några års funderande kring om det kunde bli bättre inte hållbart att fortsätta spela att allt var OK.
Sett i backspegeln skulle jag ha vågat ta tag i saker som inte fungerade istället för att tiga och bli bitter. Han hade många fel och brister som bidrog till våra problem, men jag kunde ha sökt hjälp för mina problem att säga ifrån och ställa krav. Jag vet ärligt talat inte vart vi gick vilse.
Skilsmässan har resulterat i en krossad dröm för oss båda och ingen av oss har klarat av att leva vidare på ett bra sätt. Jag har fått ett sämre liv och är olyckligare nu än vad jag var innan. Saknar mitt familjeliv så att det gör ont.
Men samtidigt är det inte bara ett val man gör. Att leva ihop när den ena parten är kär och vill ha ett aktivt sexliv, samtidigt som den andra drömmer sig bort och får panikkänslor av intimitet är inte bara att bortse från. Allt var kaos och han blev både rasande och förtvivlad över att jag inte var kär. Hela vår tillvaro kretsade kring detta i flera år tills jag inte orkade längre.
Det är lättare att se lösningar när man har facit, än att agera "rätt" i varje givet ögonblick mitt under en process.
Men min absoluta övertygelse är att stora problem kan övervinnas om båda parter vill hitta en lösning. Våga prata och våga vara ärlig. Sedan behöver inte en separation vara katastrof, utan starten på något nytt. Fast för mig blev det inte så.
Jag har också ångrat mig. Vi gjorde slut i februari för ett år sedan. Vår relation hade varit dålig ett tag tillbaka vilket jag tror berodde på mkt stress för oss båda samt att barnen var små. Jag brukade få utbrott en gång i månaden och sa att jag ville göra slut. En vacker dag sa han bara "okej då". Jag blev chockad. Sen när jag insåg vad det skulle betyda ville jag ångra mig, men då sa han att det var för sent. Vi skiljdes ändå som vänner och gjorde saker med barnen ihop vilket jag var väldigt glad för. Tills...en dag då han träffade en ny. Sedan dess blev han väldigt kylig mot mig. Han säger att det inte berodde på den nya utan att det berodde på att han gått hos psykolog. Oavsett är det väldigt sorgligt och jag har varit väldigt deprimerad sedan dess. Vet inte hur jag ska gå vidare riktigt. Jag har också dejtat lite på Tinder, men det känns aldrig rätt. Någonstans innerst inne hoppas jag på att vi ska hitta tillbaka till varandra.
Kort och enkelt: jag och min partner separerade(mitt val) för ca 6 månader sen.
Jag trodde väl att det var det bästa för oss båda och såg väldigt ljust på framtiden, men nu blev det då inte så som sagt.
Någon här som lämnat och ja ångrat sig?
Någon som fick komma tillbaka till sin partner igen?
Om inte, hur hanterade ni ångesten?
Kort och enkelt: jag och min partner separerade(mitt val) för ca 6 månader sen.
Jag trodde väl att det var det bästa för oss båda och såg väldigt ljust på framtiden, men nu blev det då inte så som sagt.
Någon här som lämnat och ja ångrat sig?
Någon som fick komma tillbaka till sin partner igen?
Om inte, hur hanterade ni ångesten?
Har du visat honom att du ångrat dig
Det man måste funder på är vad blev man kär i hos den andre personen och vad var det som gjorde att man tappade kärleken? Vad försökte man göra år problemen under resans gång när man tappade kärleken?
Om man inte fick det att fungera trots arbete under resan gång, varför skulle det helt plötsligt ändra sig några månader efter att man separerat? Skulle man helt plötsligt kunna stå ut med eller ha överseende med det som dödade kärleken?
Eller så får man ta sig en funderar på om det verkligen är personen eller livet i relationen man saknar.
Det är surt när ens livsdrömmar går i kras och att den person man tänkte leva med som pensionär av en eller annan anledning inte motsvarade förväntningarna och man kastas ut från flygplanet och tvingas omvärdera allt i livet och försöka landa på egna fötter igen.
Det är jävligt ensamt rent ut sagt att skilja sig/separera. Och jag erkänner att jag saknar bilden/drömmen av hur jag trodde att mitt äktenskap skulle vara. Det liv jag trodde jag skulle leva, men det finns inte på världskartan att jag skulle vilja tillbaka till x-maken. Jag saknar den vän han ändå var under våra 25 år och jag saknar att ha en tillhörighet, men det är inte värt att sälja sin själ bara för att leva i en relation som inte fungerar.
Låter som klassiskt saknar tvåsamheten.
Du tror att gå tillbaka skulle fixa nåt av de känslorna du har nu kring ensamhet, besvikelse eller vad det nu är, och exet är ju bekvämt att vända sig till. Men det funkar ju inte så, det vet du med. Det fanns en anledning till att det tog slut, om det beror på partnern eller dig säger inte historien, men hursomhelst är det inte EXET du saknar, utan någon. Det hade inte tagit 6 år att komma fram till att det var fel beslut annars. Inte schysst. Se till att du själv mår bra och är nöjd med livet först, sen kan du utvärdera om exet är rätt för dig eller inte.
Tillägg, hur du hanterar ångesten? Ångesten kommer från dig själv, inte från något eller någon annan. Du kan alltså inte lägga fixeriet på något utanför dig själv, tex genom att ta tillbaka ett ex och tro att det fixar någonting. Tillfälligt kanske, men under ytan inte.
Nej har aldrig ångrat mig, jublar faktiskt fortfarande inombords på att jag fann styrkan o gjorde mig av med den bebisen.
Det är väl egentligen ganska vanligt med en god portion osäkerhet i om man tagit rätt beslut. Men många, inte minst på Familjeliv förenklar ofta separationsprocessen ganska grovt.
Lätt att känna en initial lättnad när man exempelvis flyttar till ett eget nytt boende. Klart det kan vara lite spännande att göra de där grejorna man inte kunnat göra när en var i relationen.
Sedan kommer vardagen i kapp, och då är det lätt att bara se de positiva sakerna i den nyss lämnade relationen.
Men det jag vill komma till är väl mer att det är rätt naturlig med den typen av svängningar, och att de ofta fortsätter. Men det behöver i sig inte betyda att man fattat fel beslut.
Jag älskade inte mitt ex. Var inte kär, ville inte ha sex, orkade inte samtala med honom utan att bli upprörd, ville inte spendera tid med honom.
Men idag, några år senare försöker jag intala mig att det är bättre att vara själv när man är ensam än när man lever med någon. För ack vad ensam jag känner mig. Jag har familj och vänner runt mig men jag vill ha mer... Och det gav han ju mig. Så jag kan ibland undra- var det dumt av mig att lämna?
Betyder det att jag ångrar mig? Nej! För någonstans vet jag att bilden av oss som par har förskönats genom åren. Jag vet att jag inte hade brutit upp med mina barns pappa "bara för att". Jag är lyckligare nu! Lycklig, men ensam! Jag saknar inte honom, jag saknar tvåsamhet...