Min man har varit otrogen för andra gången på ett halvår. Jag valde att inte göra en stor grej av det eftersom att vårt barn fyllde år dagen efter jag fick reda på det, men nu är det dags att dumpa honom.
Jag är gravid och har en 2-åring, och min man är min första kärlek. Det gör så ont i mig och jag vet att det finns en stor risk att jag förlåter honom igen, men det går helt enkelt inte den här gången. Så kan ni övertyga o pusha mig??
Min man har varit otrogen för andra gången på ett halvår. Jag valde att inte göra en stor grej av det eftersom att vårt barn fyllde år dagen efter jag fick reda på det, men nu är det dags att dumpa honom.
Jag är gravid och har en 2-åring, och min man är min första kärlek. Det gör så ont i mig och jag vet att det finns en stor risk att jag förlåter honom igen, men det går helt enkelt inte den här gången. Så kan ni övertyga o pusha mig??
Min kille har varit otrogen 3 gånger, också min första kärlek. Blir vana att förlåta precis som de blir vana för dem att vara otrogna.
Tala med dej sj som du skulle tala med o stötta din bästa vännina.
Om du inte mår bra i den här typen av relation så är ju förr desto bättre för det kommer INTE att bli bättre vad han än säjer så har han överbevisat sej sj med sina handlingar.
Om du ser tillbaka på detta om 5 år, hur vill du känna då? Stolthet som tog tag i det eller ånger för att du lät tiden gå?
You go girl! Du är värd så in i helvete mkt bättre!
När du tvekar, föreställ dig i ditt inre när han kör in k*ken i henne, om och om igen, utan en tanke på dig eller ert gemensamma liv. Hur hon och han stönar ikapp, medan du sitter nånstans intet ont anandes. Hur han fullständigt skiter i dig, både i stunden och öht. Noll respekt. Lägre stående än en mördarsnigel, och det säger en hel del...
Utifrån din beskrivning är det uppenbart att din man inte bryr sig om dina känslor alls. Han vet hur mycket han har sårat dig och hur utsatt man känner sig som gravid och ändå sätter han sina behov främst. Otrohet är ett val, det är inget som bara händer.
I något ögonblick har han rationaliserat beslutet för sig själv och tänkt att han förtjänar det och att du ändå inte får veta det. I något ögonblick har han tänkt på dig och kanske fått lite dåligt samvete men i nästa stund har han viftat bort tanken på dig, sin gravida fru, och tänkt skitsamma.
Det borde vara det främsta argumentet för att gå. Du är kvinnan som har burit och bär hans barn och han respekterar dig inte alls. Du har ett val att leva fullt ut eller att nöja dig med det och bita ihop.
Även när ni har en bra period kommer otroheten sitta kvar som en tagg i ditt hjärta och de känslorna kommer att bubbla upp varje gång du blir arg eller irriterad på honom oavsett orsak. Sorgen kommer att finnas där när du ser en annan man respektera sin kvinna och visa att hon alltid kommer främst för honom.
Du kan få det med en annan man en dag men du kommer inte att få det med din man.
Det är tufft att vara ensamstående, jag har varit det från början eftersom jag lämnade mitt svin till sambo, men friheten är underbar. Det finns ingen här som ger mig ont i magen eller får mig att gråta utan bara mitt älskade barn. Jag känner mig starkare än jag någonsin har gjort eftersom jag tog ansvar för barnet, mig själv och mitt liv och jag klarar mig utmärkt på egen hand.
Ska dina barns mamma försummas och behandlas så illa? Tänk så om du vacklar. Skriv också ner precis hur du känner nu och läs igenom det varje gång du blir svag för honom.
För allvarligt talat, vad är det som är så fantastiskt med honom?
Det är bara som att jag inte har en personlighet utan honom. Jag har varit med honom hela min ungdom och det känns typ onaturligt att vara utan honom? Tror det är det som gör det svårt, annars är jag väldigt tydlig med vilken typ utav människa jag vill ha i mitt liv
Min man har varit otrogen för andra gången på ett halvår. Jag valde att inte göra en stor grej av det eftersom att vårt barn fyllde år dagen efter jag fick reda på det, men nu är det dags att dumpa honom.
Jag är gravid och har en 2-åring, och min man är min första kärlek. Det gör så ont i mig och jag vet att det finns en stor risk att jag förlåter honom igen, men det går helt enkelt inte den här gången. Så kan ni övertyga o pusha mig??
Det är bara som att jag inte har en personlighet utan honom. Jag har varit med honom hela min ungdom och det känns typ onaturligt att vara utan honom? Tror det är det som gör det svårt, annars är jag väldigt tydlig med vilken typ utav människa jag vill ha i mitt liv
Hade han velat ha dig för alltid hade han aldrig riskerat detta. Hade han respekterat dig till fullo hade han aldrig kränkt dig så här. Hade han varit livrädd att förlora dig hade han aldrig riskerat att ens försätta sig i en situation där något sådant kan ske.
Med det sagt sårar man ju dig lika mycket när man säger så här. Jag tror verkligen att du var hans livs kärlek, att han älskade dig och såg er tillsammans livet ut. Att han fortfarande älskar dig som sina barns mamma och hade aldrig kunnat önska sig en bättre mamma till barnen. Men nu är gnistan släckt och han söker sig till annat och kan inte leva med bara den djupa kärleken längre utan behöver få tillbaka spänningen och passionen. Om han vill gå den vägen så kan han omöjligtvis ha dig kvar.
Det är nu eller om 5 år när en omstart är ännu värre och barnen förstår ännu mer. Vänj alla vid den här delade uppväxten nu och var en bra förebild till dina barn som ska lära sig hur man behandlar sin kärlek.
Heja dig. Du förtjänar inte detta! <3
Hej!
Om du hade haft en dotter, hade du velat att hon stanna med honom?
Gör det, bara gör det. Jag tror på dig du starka kvinna <3