För oss 35+ som försöker bli gravida

Hej alla! 

hur mår ni? Här är jag ÄL+7 och känner mig så lugn? förra månaden kunde jag inte tänka på annat, men är som att det lagt sig lite? en acceptans kring det hela. har även åkt på nånting so. Heter piriformissyndrom, en muskel djupt i sätet som är Inflammerad, givetvis har den kontakt med ischias 

Jag tror det här var sista försöket, äldsta blir och 18 nu i april? kanske dags för nästa kapitel :)

Nu är vi tillbaka efter en ofrivillig paus en månad då ägglossning inte alls matchade med livet och logistiken.  

Jag hade först en kort cykel på bara 25 dagar i februari, men även mars-cykeln blev kort. I höstas låg det stadigt på 28 dagar så trodde att det var det nya normala, men innan graviditeten så hade jag oftast 26 dagar och det är i sådana cyklar som jag blivit gravid tidigare så jag hoppas att det är ett gott tecken och att det kanske handlar om att amningsstoppet i oktober till slut gjort att kroppen är tillbaka i normaltillstånd. Fortsätter det i samma mönster med ägglossning på cykeldag 12 så borde det blir på söndag så hoppas att vi ska få till det bra här i helgen. 

Hur gick det för er? Blev det ett försök denna månaden?

Jag brukar försöka hålla mig från att testa för jag känner mig ju så dum när det är negativt, speciellt om jag inbillat mig en massa symtom, men denna gång så är jag nog lite sugen på att testa tidigt. Onsdag tror jag, på dag 10 efter ägglossning, att det kan bli ett test. Lite skönt också när ett negativt test inte innebär att graviditet är helt utesluten. 

Det gick åt pipsvängen den här gången också, såklart. Ett MA den här gången, fostret hade slutat utvecklas omkring v8, så strax efter förra ultraljudet. Har fått en tablett idag och kommer läggas in på torsdag och få resten på plats. Hatar min kropp, universums orättvisor och att vården inte kan ge något svar på varför det händer.

Var är du i cykeln nu? Senast var vi väl ganska tajmade.

Förstår känslan att vilja lägga ner försöken. Missfall kan ju kosta på så himla mycket också både fysiskt och psykiskt. Någonstans måste man kanske helt enkelt dra en gräns för vad det är värt och den kommer förstås vara olika för olika par. Jag har snuddat vid tanken själv, men just nu känner jag mig motiverad och hoppfull inför sommarens försök så får vi prata igenom hur vi ska göra med allt sen om det inte går vägen. 

Jag förstår känslan, direkt efter vi fick beskedet om MA den här gången kände jag att jag absolut inte vill försöka mera, vill aldrig bli gravid igen och riskera samma sak osv. Men nu efter behandling, och det känns som att vården faktiskt tar mig/oss på allvar så vill jag nog inte ge upp rikigt än.