När började er partner att gå ut själv på krogen?

Vad är det för folk ni är egentligen? Är ni under 25, vad fasiken får ni ut av att gå på krogen? En sak att träffa vänner över en bit mat och någon öl, men gå ut som i att gå ut. 
Klassmarkör om något. 

Jag är 34. Varför är det konstigt att man tar en aw ibland eller dansar ute? Vissa människor behöver variation i livet. Sitter man hemma med barn dag ut och dag in kan man ju bli helt knäpp till slut

Vad lägger du i begreppet ?gå ut?? Om man träffar vänner över en bit mat och någon öl så går man väl ut??

I alla fall. Jag ser inget fel i att gå till exempel på aw, restaurang, konsert /lyssna på musik, gå på teater eller liknande, eller hänga med vänner på någon av stadens takterrasser nu i dessa sommartider.

För egen del är det upplevelsen och liv och rörelse och de sociala kontakterna jag är intresserad av, jag dricker inte ens alkohol. Jag är 50+ och vi har tre barn.

Vi har aldrig lagt några särskilda regler på varandra, varken nu eller när barnen var små. Utan vardagen ska fungera och båda ska vara nöjda och tillfreds.

Jag tycker man får vara spontan, men när går du ut? Det är den viktigare frågan.

Vi spenderade båda kvällar utanför hemmet rätt omgående, inom en månad. Sedan ?krogen? kanske var en överdrift för min del, men väl restaurangbesök.

Vi var båda över 35. Högutbildade och allt det där eftersom du skriver om klassmarkör. Jag vet inte vad du lägger i ordet ?gå ut?, men att äta mat och ta en öl med några vänner är för mig att ?gå ut?. Det måste ju liksom inte nödvändigtvis finnas ett dansgolv där man får tillfälle att spilla en mojito över okända människor.

Vi gjorde det nog båda ganska tidigt, men jag minns inte exakt när, efter 3-4 månader kanske. Det kändes enklare att träffa en kompis ute en stund över en öl, än att träffas hemma hos någon när vi hade småbarn. Om man bara skulle sitta och prata själv med en kompis alltså, och inte umgås hela familjen.

Tror det beror på ålder, vart man bor och hur livssituationen ser ut för övrigt.

Jag och numera x-maken skaffade barn när vi tröttnat på kroglivet. Bodde utanför "stan" och han ville hellre jobba än vara på krogen och hellre jobba än vara med mig och barnen visade det sig till slut...
Så det var mer så i början att jag fick "tjata" på honom att ge sig ut i alla fall 1 gång om året.

Hade det varit OK om han sagt det innan? Hur lång tid innan?

Spontant gå ut typ aldrig, han ville va hemma med oss de första åren. Absolut kunde han planera att få ut och äta med en kompis och ta några öl eller så men inte ut och festa på krogen liksom. Det har han iofs aldrig vart intresserad av, snarare jag men det var då. När jag va tonåring.

Ursäktar om krogen vart fel kanske benämning men som jag skrev så säger jag inte att man inte får gå ut själv. Självklart ska man få ha sin egentid.

Skrev tråden för att få lite annan insyn hur andra har det.

Jag regerar mest att min partner verkar inte förstå att jag tycker vi kan planera våra utekvällar/egen tid bättre så det känns bra för båda.

Jag har själv inte varit ute något sen vår son föddes. Skulle idag hemskt gärna vilja det men kvällstid är det svårt då sonen ofta vill amma, snutta om han skulle vakna. Så ska försöka få in min tid på dagen. Men skulle tycka att det vore lika trevligt om vi åkte iväg, åt lunch ute ja något annat som familj. Som någon skrev, går man hemma hela dagarna och inte får göra nått annat blir man lite knäpp.

Så igen tycker det är absolut helt ok om den andra partner vill gå ut, aw, träffa vänner.

Är bara inte så förtjust i att han blir så spontant sugen på att gå ut, ha egen tid just efter sonen somnat. Då jag är den som planerar och fixar dagligen för sonen och ser fram emot att pusta ut lite.

Skulle han säga kvällen innan eller även under förmiddagen, att han vill gå och se en match eller nått, kan vi planera dagen bättre och jag får en liten extra paus eller nått.

Ge och ta, eller?

min sambo har aldrig stuckit ut på de viset. Han kan komma hem lite senare iof på fredagar då han umgås med arbetskamrater lite längre på arbetet ( de dricker några öl på kontoret ) å så, sen äter han middag hos några gamla vänner till han ibland nån helgdag.

Annars alltid med mig och barnet, 1 år.

Vi är mellan 35- 40 år

Fattar inte heller detta med klassmarkör?

Jag är rektor och maken överläkare.

Skulle vi varit isolerade gemensamt med skrikande barn hela första året bara för att vi är högutbildade?

Nej tack, tvärtom så förstod vi båda att man behöver egentid från bebislivet och vi var så pass säkra på vår föräldrarkompetens att vi visste att både nattning, matning och vaggning var något som vi båda klarade av utan problem ( medan den andra fick egentid). Vi litade på varandra till fullo och har än idag detta upplägg.

Jag tycker att man som småbarnsföräldrar planerar sådant. Att säga det först på kvällen och sedan sticka låter lite märkligt. 

Beror på så himla mycket. Med första barnet tog det lång tid. Med tredje barnet inte så mycket. Jag repade mig snabbt efter förlossningen och alla barnen sov väldigt bra.

Aldrig. Inte en enda gång har jag eller maken gått på krogen sedan dottern föddes för 2 år sedan. Känner mig för gammal och något som vi lagt bakom oss. Däremot har vi middagar och träffar vänner men då är barnen med

Går inte på krogen. Men han började väl träna fotboll rätt tidigt. Och träffa lite kompisar och annat som man gör normalt. Jag ammade så var inte borta mycket. Inget jag tänkte på. Det är ju bara så det är. Man vet ju att det bara är en väldigt kort tid i livet som man är så låst.