Bonusar

Jag träffade en man som hade en liten dotter. Hon var kring året då vi träffades. Jag hade inga barn. För mig var det en självklarhet att se på henne som min egen, fastän mamman var med i bilden och hade henne varannan vecka. Ibland då hon låg i min famn kunde jag titta på henne och känna en sån kärlek och tänka: jag förstår hur man kan älska någon annans barn som sitt eget. Men ändå fanns det en spärr där. Jag kunde älska henne som min egen men en dag kanske jag och pappan skulle gå isär och så skulle jag nog inte få träffa henne mer. Förhållandet mellan mig och pappan blev dåligt och jag kände att min kärlek till barnet minskade. Kanske byggde jag upp en mur för att inte kunna bli så sårad den dagen vi inte skulle vara tillsammans igen? Jag och pappan gick isär efter några år och idag ser jag hans barn någon enstaka gång. Det som gör ont är att man funnits där som en förälder men nu är man bara en person som säger hej och kanske ger/får en kram.

Det som också gjorde det svårt att älska barnet till 100% var att hon hade ju sin mamma och pappa. Vad behövde hon mig till egentligen? Jag tror det är lättare att ge sin kärlek till 100% om man vet tex att mamman är frånvarande. Då vill man på nåt sätt kompensera den kärleken.

Så känns det för mig iaf. Jag skulle absolut kunna bli bonusmorsa igen och jag kan tänka mig att det blir svårare ju äldre bonusbarnen är. Man kan inte förvänta sig att en bonusförälder ska älska sina barn, men respekt måste finnas.