Är hon verkligen så sen? Toaletträning barn
OM du som förälder misstänker att ditt barn har en diagnos...utred NU...ja visst finns det tillfällen när det inte är en fördel MEN de gånger det ÄR en fördel att veta om och kunna agera utifrån det uppväger de få tillfällena ! Tjejer med autism och eller ADD/ADHD utreds ofta senare i livet än killar och en stooor majoritet av dessa tjejer har hunnit utveckla en depression innan de utreds !!! JA skolan ska anpassa oavsett diagnos eller inte MEN verkligheten är inte så...pengarna finns inte och för att få extra anslag till skolan krävs även om lagen inte säger så en diagnos .... Tjejer med npf-diagnoser håller i allmänhet i hop de första åren i skolan..kanske tom hela låg och mellanstadiet men till ett oerhört högt pris... Desto tidigare de kan få en förklaring till varför de inte tänker och agerar som " alla andra" desto lättare är det för dem själva att accpetera och förstå sig själva .
Mina föräldrar resonerade som du TS, både om mig och om min bror. Min bror hade turen att vara mer impulsiv än jag, och gjorde en ogenomtänkt sak i yngre tonåren som gav enorma konsekvenser. Av så pass allvarlig grad att polis och Soc kopplades in, och en utredning gjordes vare sig mina föräldrar ville det eller inte. Hade verkligen inte gått så bra i livet för honom som det nu gjort, tack vare diagnosen han fick i och med den utredningen. Mina föräldrar tog det då på allvar och han fick både anpassning och stöd. Högskoleutbildning. Bra jobb. Fin familj. Är väldigt glad för att det gått så bra för honom.
Så jag då? Ingenting har gått som det borde. För jag kan inte. Min hjärna funkar inte som alla andras, men eftersom att jag alltid varit tystlåten, snäll och klok som barn lyckades jag på något sätt flyga under radarn i skolan. Förskolepersonalen flaggade dock, men mina föräldrar lyssnade inte. Samtidigt blev jag bättre och bättre på att maskera mina problem ju äldre jag blev. Otaliga depressioner, misslyckade försök till utbildning och att klara av en normal arbetsplats senare sitter jag här som 30+ år gammal kvinna och har inte i närheten av det liv jag önskat mig, eller och såg framför mig. Gått och känt mig som en utomjording hela mitt liv, och såklart misstänkt autism många gånger. Men tidigare alltid blivit avfärdad kring det, så gav upp om den diagnosen. Fast forward cirka 12 år ifrån då jag gav upp, vilket landar oss i ungefär 1,5 år sedan. Fick nog av att inte begripa vad fan som är felet. Sökte för att bli utredd. Nog tusan har jag autism alltid. Man har en mycket bättre förståelse idag för hur autism kan uttrycka sig, och att flickor tenderar till att försöka dölja sina svårigheter. Man maskerar, försöker bli normal, har special intressen som inte utåt verkar onormala osv. Så många tänker felaktigt att flickan inte har så stora problem, så en diagnos är inte nödvändig. Men det sker ju på bekostnad av både ork, energi, och den man egentligen är som människa. Ju äldre man blir desto svårare blir det, iom att samhället ökar kraven och förväntningarna i takt med att man går från barn till tonåring, från tonåring till vuxen.
Min mor är idag väldigt ångerfull över att dom inte utredde mig som barn. Vet inte vad jag skall känna om det, men är i alla fall glad över bättre sent än aldrig.
TS en annan sak, i vissa landsting är det flera års kö för att få komma till utredning. Något som tidigare enbart drabbat vuxna, men som tyvärr börjat spilla över till BUP. Så tanken på att vänta? Ja alltså, det kan straffa sig. I alla fall om ni inte har råd att gå till privat klinik, en autism utredning privat kostar ca 40-60tkr.