Var träffade du den rätta?

Är tyvärr inte ihop med honom längre, men har förstått i efterhand att han var den rätta och jag kastade bort det.

Våra mammor är vänner och fick oss nästan samtidigt (Jag är 1 dag äldre än honom). Så vi umgicks tätt redan som bebisar. Växte upp ihop, lekte ihop så gott som varje dag, gick i samma klass, satt bredvid varandra i skolan och växte ihop. När vi blev ihop vet jag inte, utan det var vi från start. Min bästa vän och min pojkvän samtidigt. Första kyssen, första jag hade sex med...första allt. Borde vart enda allt med, men tyvärr. Jag sabbade det.

Min nuvarande sambo var jag inte alls intresserad av, han var inte alls det jag sökte..

Jag skrev på Facebook om att jag ville köpa hoj och ta mc-kort och det var nästa sommars projekt. En nybliven ytlig bekant hörde av sig och visste om en hoj till salu. Vi tittade på den, jag köpte den och han hjälpte mig med service och få hem hojen och vi umgicks rätt mycket pga det och han såg till att jag fick följa med på hans motorcykel. Han började få känslor, men inte jag.. Men efter drygt tre veckors intensiv vänskap hände något och jag blev attraherad... Efter en månad så var vi kära och han flyttade in...

På jobbet. Rekommenderas bara om man är helt seriös och inte bara vill ligga för då blir det troligtvis strul!

Ja, man kanske har gått miste om chansen att hitta den rätta. Några tjejer har sagt till mig att jag inte var deras typ. Hade jag fått chansen så kanske att jag hade varit rätt.

Samma med dom tjejer som jag tackade nej till, för de var inte min typ.

Vill du utveckla? På vilket sätt sabbade du det?

Lät mig övertalas av andra "vänner" att jag var för bra för honom, alldeles för snygg för honom..."någon som dig med honom?" och att jag skulle träffa någon annan mer "på min nivå". Så lämnade honom när vi var 17. Sen gick livet inget vidare och jag har bara träffat fel. Några "ok" snälla killar men ingenting jämfört med honom och det vi hade. Några väldigt destruktiva.

Jag är singelmamma till ett barn idag. Han min stora kärlek har villa, fru, 2 barn och verkar väldigt lycklig. När jag ser hans fru tänker jag att hon har stulit mitt liv. Det där hade vart min villa, mina lyckliga semesterbilder, mitt liv och framförallt min man. Men hon har inte stulit det givetvis men det känns så.

Fast du var bara 17 år, du var fortfarande bara ett barn. På din tidigare beskrivning lät det som att du var typ 37 när du sumpade det. Men du var ju bara 17 och tog ett barns beslut att lyssna på avundsjuka kompisar. Om det var menat att bli ni hade ni valt varandra igen ändå. Rent krasst.. Hon stal inte ditt liv.. Det var han som valde att inte ta dig tillbaka..

Jag vet att jag bara var ett barn, men har inte träffat någon som jag vart så nära som honom som vuxen. Känns som det var menat att det skulle vara vi. Det var ju inte bara min första kärlek utan min allra bästa vän. Vi gjorde allt ihop hela tiden. Han var mer min barndom och uppväxt än mina föräldrar eller syskon. Förutom min dotter känns han som den viktigaste personen i mitt liv, trots att han knappt är i mitt liv. Jag saknar inte bara min kärlek utan även min allra bästa vän. Jag drömmer om honom ofta, ibland är han vuxen, ibland är han 17.

Vi hade det verkligen underbart ihop och jag kände verkligen hur han älskade mig och skulle kunna göra precis vad som helst för mig. Som om han var halva mig själv och när jag lämnade honom lämnade jag halva mig själv och blev helt vilsen.

När vi ses (vilket är nästan aldrig men genom våra mammor som är bästa vänner) är det enormt stelt. Kort artigt hej inget mer trots att det gått mer än tio år. Jag kan riktigt känna från hans fru hur obekväm hon blir för att bandet var så starkt mellan oss. Hon markerar genom att lägga armen runt honom och liksom ber mig ögonen "snälla håll dig borta". Så jag är helt säker att han älskar mig fortfarande. Den sortens band vi hade...finns inget starkare. Vi var som samma person.

Han är verkligen helt underbar, helt perfekt på alla sätt och vis. Min perfekta match, han som gjorde mig komplett och hade jag inte sumpat det så hade det vart vi idag. Verkligen min soulmate. Vi var menade för varandra.

Men om ni nu var så bra vänner så varför pratade ni inte ut om det och valde varandra igen? Ni har ju ändå haft många år på er att göra om och göra rätt? Det måste ju ha funnits många chanser att prata ut?