Jag sörjer min abort men min partner är bara lättad

Jag förstår att det måste kännas väldigt tungt just nu, en stor styrkekram till dig i det sorgearbete du går igenom. Det känns dock som att om han inte kan stötta dig i en abort som är så otroligt smärtsam (och att ni inte kan prata om det) hur känns det då att eventuellt få ett barn med honom senare? Att vara en familj med barn och vardagsliv bygger ju på samarbete och kommunikation för att fungera - annars känner man sig lätt väldigt ensam i rollen som förälder. Det här är något han främst måste arbeta med, för både din och din egen skull.

Du verkar vara en stark och lyhörd person som gick igenom det här trots bristande stöttning. Jag har inte gått igenom en abort men ett missfall som kom ganska sent i graviditeten och det var en lång väg tillbaka. Då fort jag såg någon som var gravid eller ens hade barn (både stora och små) gjorde det så ont, man blev nästan lamslagen ibland. Men jag tog det dag för dag, jag lät mig själv vara ledsen när jag behövde och sökte stöd från min make och min mamma när jag behövde. Har du ingen annan än din make och prata med? Jag tycker du ska anförtro sig till någon "till" så du har någon att prata med om det här. Har du ingen annan i din omgivning du känner skulle kunna vara ett bra bollplank?