Jag sörjer min abort men min partner är bara lättad

Det faktum att han frös ut dig med silent treatment tills dess du fattade rätt beslut enligt honom tycker jag är illa.

Han tar heller inget ansvar för er. I ett förhållande är man två. Det betyder att när ens partner mår dåligt så bryr man sig. Man frågar hur den mår. Man är tyst med att man är less på att prata om det och sitter uppe och gör det. Man erbjuder massage, samtal, grejer som skingrar tankarna. Man håller om, tröstar, pratar och ältar. Inte för evigt men den närmaste tiden. Eftersom man bryr sig i kombination med att man KAN hantera känslor.

Han sätter sina behov före dina. Självklart ska ni inte ha barn ihop om bara en vill men att avfärda den andres önskningar och längtan är omoget. Sen kanske du känner dig sviken också. Ni har sagt att om det blir så tar ni ansvar för det. Men så backade han. Var tyst tills han fick det han ville. 

Ett långt förhållande kommer att kräva kommunikation för att bli bra och klara sig. Det finns en chans att han växer till sig och mognar. Men orkar du vara den som ska vänta in/kräva förändring/avstå dina behov av närhet och kommunikation i väntan på att han ska lära sig att våga känna samt prata om sina känslor. Eller dina känslor. 

Jag hoppas att du hittar ut. Jag slutade inte sakna barn. Tvärtom skapades en längtan efter barn iom graviditeten och aborten. Dock ångrade jag mig inte i långa loppet då jag kunde se sen i livet att jag inte ville skaffa barn med någon som inte var redo. Finns det ngn du kan prata med? kurator? Beslutet är fattat och genomfört. Nu handlar det om att hitta ett sätt att hantera det beslut som fattades samt hantera nuet.