Min syster är separerad, skild sedan 1,5 år. Förhållandet var väl egentiden dödsdömt från dagen de fick barn då dagarna helt gick ut på att jaga egentid. ? jag var ensam med barnen två timmar igår så nu får du ge mig två timmar idag? och liknande. Sista halvåret de levde ihop spenderades helgerna ifrån varandra för att upptäcka sig själva. De tog varannan helg, hon spenderade sina på weekendresor och fester med vännerna. Han spenderade sina på fotbollsresor och pokerkvällar. Så separerade dem, barnen var då 4 och 2,5 år. Båda träffade nya partners inom en månad och eftersom pengsrna var slut hos båda föräldrarna efter den galna hösten med resor och lyx, fick det bli så att båda flyttade ihop med sina nya respektive omedelbart. Barnen fick snabbt 4 nya syskon, två på varje sida. Hos mamma delar alla barn rum, de har inte råd med större lägenhet säger de. Hos pappa bor de två i varje rum. Ingenstans finns något ställe att vara ifred. Det är barn och styvföräldrar överallt, alla dagar. Ingen gång får barnen vara ensamma med sina föräldrar. Allt göra gemensamt i de nya storfamiljerna. Nu har alltså 1,5 år gått och den omedelbara pengakrisen tycks vara åtgärdad. Plötsligt finns lite utrymme i budgeten. Vad gör föräldrarna? Spenderar pengarna på resor ihop med sina nya respektive på barnfria veckor! Denna vecka är pappan i Italien med sin sambo, barnen är hos mamma i den lilla lägenheten i stan. Mamman å sin sida längtar till nästa vecka då hon får lämna bort barnen och kan åka ut och tälta i naturen med sin kille. Jag kan för mitt liv inte förstå detta. Hur kan man göra såhär mot sina barn?! Neka dem egentid till förmån för sin egen. Neka dem resor och upplevelser för att kunna göra egna, utan dem. Så oerhört själviskt! Och dessutom kan de med att sitta och planera sina barnfria veckor inför barnen, som får sitta bredvid och lyssna på hur kul mamma och hennes nya ska ha i tältet nästa vecka. Blir så förkrossad av tanken på att barnen redan blivit av med 50% av tiden med mamma/pappa, och nu fortsätter föräldrarna visa hur oönskade de är. Åh jag hoppas jag aldrig någonsin blir så dum och blind att jag utsätter mina barn för något liknande!
