Utmattad och snart ensam

Jag kan lova dig att dina barn absolut märker hur du mår. Säger inte att du inte tar hand om dem, men du ska vara medveten om att de absolut märker hur du mår.

Jag var också ihop med en som absolut inte förstod sig på eller ville förstå psykisk ohälsa, förlossningsdepression och utmattning. Varken han eller jag förstod på länge att han var en del av orsaken till hur jag mådde och en stor de till varför jag aldrig blev bättre. Ljuset gick upp för mig när jag var helt ensam ute på landet med våra två små, 3 och 1, utan honom som drog ner mig hela tiden. Det var inte bara så att jag var ledig hela den tiden på landet, jag åkte med barnen 6 veckor och jobbade 3 av dem. Landstället är inte så långt borta. Helt plötsligt under de veckorna bara fungerade allt i huvudet på mig. Vardagsrutinerna föll på plats när inte han var där och stressade upp mig och barnen, jag slapp bli irriterad och besviken på hans ryckuppdig-attityd, 

Missförstå mig inte, jag hade fortfarande problem att tampas medm, har fortfarande. Jag orkade inte heller vara uppe mer än ett par timmar innan jag behövde lägga mig en stund och vila. Men att slippa ha honom runtomkring gjorde att jag kunde anpassa mig själv och barnen efter mitt mående. Jag trodde de första dagarna att jag skulle gå under och måste rusa tillbaka till honom för att jag inte klarade barnen och hemmet när jag mådde så dåligt, men när jag väl släppte tanken att jag måste ha honom för att rädda upp situationer och började lyssna på mig själv, min intuition, min kropp och min lösningsförmåga så insåg jag. Han var inte lösningen. Han var en stor del av problemet.

Jag kan inte säga att det är så för dig med det låter som att det kan vara det. Jag kan inte säga hur du ska göra. Fundera många varv. Och ta hand om dig.

Det låter som att du skulle behöva mer stöd och avlastning. Har du familj i närheten som kan hjälpa till mer under en period?

Din man låter ganska ego och tyvärr inte som någon som är kapabel att vara ett stöd. Jag gissar på typisk mansbebis som vill ha en fru som tar allt det tråkiga med barn och hem så han kan vara fri och spontan när han vill.

Om han åker iväg med polarna i några dagar så kan väl du åka och vila upp dig i några dagar nånstans? Eller skriker han i högan sky då?

Du måste börja prioritera ditt välmående. Strunta i din man nu och lägg fokus på dig och dina barn. Sök hjälp hos öppenpsykiatrin, det är inget remisstvång dit och de kan mer om utmattning och depression än vad vårdcentralen kan. Se till att få regelbunden egentid. Ta en långpromenad två gånger i veckan. Gör avslappningsövningar varje kväll.

Kommer hans föräldrar över får han ta huvudansvaret för att underhålla dom och ge dom mat. Du kan absolut ursäkta dig på kvällen med att du måste vila. Strunta i hans ord. Han kan även åka till dom istället.

Ta barnen är bara tomma ord. Det kan han inte. Han vill bara trycka ner dig. Gå inte på det.

Åker han iväg eller går ut för att träffa kompisar så har du samma antal timmar att göra vad du vill.

Satsa på dig nu TS. Du ska må bra.

Tack för ditt svar. Vad fint att höra att du ?hittade dig själv? och ditt tempo när du var ensam. Här är det mannen som gör det mesta, lagar mat, tar disken, tvätten? jag försöker vara så närvarande som möjligt med barnen och har ingen panik att ta tag i tex disk på en gång. Han är jättesnabb på allt praktiskt så jag hinner liksom inte med. Sen när vi bråkar så klagar han på att jag inte gör något hemma men det är bara det att vi har olika tempo och olika tidpunkter då vi väljer att prioritera sysslor. Jag gör tex hellre mycket när barnen sover för att hinna vara med dom på dagarna, men han vill ta allt på en gång och är mer rastlös inför att tex sätta sig och pyssla med barnen. Men detta gör att jag känner mig så jäkla dålig?

Han har dessutom mycket högre standard på allt - ger barnen nystekta pannkakor till frukost och det finns liksom inte i min värld då jag är en zombie 7 på morgonen? jag vet, han låter som en toppenman. Men sen när jag ber honom avstå något eller bara vill prata om hur jag mår så känns det som att prata mot en tom vägg? typ ?kan du tänka dig att inte åka bort över natten för jag behöver verkligen sova för det har varit tufft med barnen sista dagarna?. Då kan han svara ?jag hör var du säger, men det kommer säkert gå bra?. Så åker han bara?

Jag vet inte om det är mig det är fel på men jag blir sjukt stressad av att ha honom runt mig? men när han ska bort känns det som att jag inte kan leva upp till den standard han satt i familjen.