En asperger-tjejs bekännelser

Men om man arbetar inom psykiatrin och träffar en patient som man tror skulle vara i behov av boendestöd skulle man väll berätta för patienten att det finns, hur det kan hjälpa och hur man får det och föreslå att patienten tar kontakt med socialtjänsten.

En hel del av dina tidigare ordval i tråden är rätt ögonbrynshöjande,minst sagt. Extremt nedlåtande. Eftersom du själv misstänker att du har diagnosen måste jag fråga, anser du dig själv som svagbegåvad, dum i huvudet och trögare än en apa? Vad exakt är det som gör att du misstänker att du har diagnosen? Det går alldeles ypperligt att ha hög logisk förmåga men samtidigt ha svårt för att utföra hushållssysslor.

Både jag och min bror har diagnosen. Vi har båda normalt/över normalt IQ. Han fick diagnosen i yngre tonår, jag i 30 års åldern. Jag är kvinna och har kamouflerat och maskerat väldigt mycket. Både på dagis och förskola flaggade man för mina föräldrar, men jag var snäll, lugn, tyst, skötsam så det blev aldrig någonting av den där utredningen. Har skitlätt för att lära mig saker så har alltid haft höga betyg, men trotts det aldrig klarat av skolan eller en utbildning. Skulle ha behövt anpassning för att klara av det med facit i hand. Min bror har universitets utbildning, men han fick ju då anpassning och hjälp redan i mellanstadiet. Jag har större och fler exekutiva problem än vad min bror har, så jag har tillexempel svårt för att få städning och tex diskning att fungera och nej det är då verkligen inte att jag inte rent logiskt vet hur man gör. Enklaste sättet att förklara det på, är att det är för många steg involverade i hela processen och det gör det svårt för min hjärna att kunna skrida till handling. Sånt som sker av sig självt och på rutin för många andra kräver konstant och aktivt tänkande för mig, vilket tyvärr leder till att min energi dräneras snabbare. Blir jag trött förstärks symptomen på mina exekutiva problem. Har inte varit deprimerad på 7 år, men depressioner i sig gör problematiken ännu värre. Tänk dig fullständigt handlingsförlamad. Men så kan det även bli för NT personer vid depression.

Hej, ursäkta att det dröjt med svar. Varit upptagen hela dagen.

Jag tror att en stor orsak till att jag inte drabbats av depressioner under dom senaste åren har att göra med hur jag numera bor. Långt ute på landet och livet här är väldigt lugnt och förutsägbart. Inrutat. Fri från yttre störningar och massa olika intryck, och dom sociala kontakterna är minimala här vilket gör att min hjärna får chans att vila. Att dessutom vara arbetslös har definitivt hjälpt, mina sömnsvårigheter blir mindre påträngande då och att inte ha alla dom där intrycken som bombarderar en på en arbetsplats gör att jag inte går in i väggen med jämna mellanrum längre. Det vart tidigare just ett katastrofalt stort problem för mig, och jag förstod aldrig varför jag aldrig fick det till att fungera. Försökte verkligen att undvika att hamna där, men hur jag än gjorde så misslyckades jag. Nu förstår jag ju varför, autismen är orsaken och jag hade ju behövt anpassning för att kunna klara av det. Det enda jobb jag egentligen haft där jag inte gått in i väggen var då jag jobbade som personlig assistent åt en man som bodde ungefär som jag gör nu. Jag hade enbart den brukaren, så vart privat anställd. Går nu och väntar på att få stöd och hjälp med det här, för att gå arbetslös resten av livet vill jag ju inte. Vill så gärna utbilda mig till något, har drömt om det hela mitt liv. Tidigare drömyrken går nog bort dock.

En annan sak som hjälpt mig att hålla mig på rätt sida om måendet är att lära känna mig själv på djupet. Lära mig vilka mina begränsningar är, att då be om hjälp mer (oavsett hur pinsamt det må kännas) än att försöka låtsas vara normal och pusha mig till att göra sådant jag faktiskt inte klarar av ensam. Men också lära mig vilka tecken på att jag håller på att bli överbelastad är, så jag har en chans att ändra kursen. Acceptera att jag inte kan göra saker och ting på samma sätt som andra, eller göra dom lika fort eller ha energi till allt på en gång. Att vara tydlig med andra att man kan få behöva göra saker och ting på ett annat sätt, utan att skämmas över det.

Men jag lär mig fortfarande, min diagnos är fortfarande rätt ny och även om jag misstänkt detta länge så har det varit svårt att greppa att det faktiskt är så här. Det jag kämpar mest med just nu är konflikten som uppstår inom mig själv när vissa triviala vardagssaker är så svåra, det borde bara vara till att göra det men det går verkligen inte. Jag ÄR liksom intelligent och har ett skarpt logiskt tänkande, men ändå får jag inte till vissa saker. Skulle troligtvis behöva hjälp av ett boendestöd någon gång i veckan, men är inte riktigt där ännu. Det tar emot, vill kunna klara allt själv.

Låter onekligen rätt lika ja. Jag hoppas du finner en lösning, verkligen tråkigt du blev flyttad mot din vilja. Så himla dumt att det blev så, din arbetsgivare förlorar ju på det i längden dessutom. Du blir ju sjuk av arbetet. Har du funderat på att ta hjälp av sjukvården(ev Företagshälsan) och FK för att få till så du kan gå tillbaka till det format som faktiskt funkade för dig?

Men hjälp vad onödigt. Antar du redan har försökt detta men frågar ändå, har du kopplat in facket? Kanske kan få saker och ting att röra på sig.