En asperger-tjejs bekännelser
AndreaBD skrev 2021-07-31 12:48:23 följande:
Han har ingen Asperger-diagnos, men svår ADHD, men det är i princip samma sak. Symptomen överlappar.
Inlägg från: Anonym (Autistisk tjej)
|
-
Nej, det är inte i princip samma sak utan två helt olika diagnoser.
-
Jag kommer hoppa över alla förolämpningar och svara på kärnan i ditt inlägg. Att man blir mer autistisk när man får en diagnos. Det kan tyckas så för omgivningen men det stämmer inte. För mig (och för många andra framförallt kvinnor) så maskar vi (alltså försöker spela neurotypiska) jag mådde pissdåligt av många saker men vågade inte be om hjälp för när jag gjorde det mötes jag med oförstående och irritation ibland till och med ilska. Jag höll det dåliga måendet inom mig och blev tillsist psykiskt sjuk. När jag väl fick en diagnos började jag be om hjälp och krävde mer anpassning från min omgivning. Utåt såg det ut som att jag helt plötsligt fick en massa svårigheter men i verkligheten blev jag bara mig själv. Ett exempel är att jag blir helt hysterisk när jag t.ex missar bussen. Tänk att du är med ditt barn i ett köpcenter, helt plötsligt är ditt barn borta, du börjar med att se dig oroligt omkring sen blir du mer och mer hysterisk så känns det ofta för mig. Visade jag det blev folk arga så jag slutade med det, det betyder inte att jag inte hade kvar mina känslor, de blev inte ett dugg bättre, jag dolde dem bara. När jag fick min diagnos så tillät jag mig visa vad jag kände vilket fick utomstående att tro att jag helt plötsligt började bli hysterisk över saker jag klarat bra innan.Anonym (K) skrev 2021-07-31 15:07:04 följande:
Jag tror även att man kan bli "missfosterifierad" av att få själva diagnosen, genom att när man får den börjar man se sig själv som lite dummare och mindre kapabel än andra människor, dessutom ser även folk i omgivningen ner lite på en person med en sådan diagnos vilket avspeglar sig i hur de bemöter personen. Detta gör att personen tror att den klarar av mindre än vad den egentligen gör och därav blir mer funktionshindrad och beroende av andra än vad den egentligen skulle behöva vara.
-
Anonym (Varför inte) skrev 2021-08-01 14:09:42 följande:Du är fantastisk bra på att förklara för oss som står vid sidan om. Dina inlägg i tråden får mig att förstå min son mer än nån på BUP lyckats med. Tack för att du delar med dig till oss. Du är också duktig på att hantera kritiska inlägg och rena påhopp. En förmåga som är guld värd i arbetslivet.
Önskar dig en fin framtid du starka, unika, smarta tjej.Tack, vad glad jag blir
Forskning, utbildningar mm är nästan alltid ur ett neurotypiskt perspektiv, vi med autismdiagnoser tillfrågas sällan. Om du förstår engelska rekommenderar jag följa Paige Layle på Youtube hon är helt fantastisk även om jag inte håller med om exakt allt.
-
Vad skönt att du fick hjälp. Det är svårt när man är på gränsen till en diagnos då har man problemen men tillhör samtidigt inte LSS och har därmed inte rätt till samma hjälp.Anonym (Nyfiken) skrev 2021-08-01 16:37:07 följande:
Här blir jag nyfiken. Har du fått redskap för att lära dig hantera den hysterin när du missar bussen, eller är det inte möjligt?
Jag har gjort en utredning och de kom fram till att jag har tydliga autistiska drag, men ingen diagnos. Jag har också en del problem med att jag stressar för mycket för sådant jag egentligen inte behöver stressa för. NPF-Utredningen gjordes när jag drabbades av utmattningssyndrom. De skickade mig också på behandling för stressproblematik och jag tycker jag fått en del verktyg.
När jag väl har missat bussen tycker jag bäst om när omgivningen är förstående och stöttar på samma vis som om något jobbigt har hänt (för det har det) Jag kan inte göra något när bussen väl är missad men jag kan förebygga med bra planering och leva så stressfritt så möjligt. Mitt liv blev mycket bättre när jag accepterade att jag inte kan bli mer stresstålig utan måste förhålla mig till hur jag fungerar.
Vilka strategier har du blivit hjälpt av? -
Skönt att du har hittat det som fungerar för digAnonym (Nyfiken) skrev 2021-08-01 19:42:02 följande:
Ja det där med att vara på gränsen har förbryllat mig sedan jag gjorde utredningen för några år sedan. Vad ska jag göra liksom? Jag uppfyllde tydligen ca 85-90% av diagnoskriterierna. Jag har funderat mycket på om det hade varit bättre att få en diagnos eller inte. Sist och slutligen har jag kommit fram till att det väl är bra att jag inte har 10% mer problem än jag redan har.
Under behandlingen för utmattningssyndrom fick jag lära mig känna igen tecknen på stress tydligare. Det gör att jag kan stoppa den där uppåtgående stresspiralen så jag inte blir hysterisk av stressen. Under utredningen uppmanade de mig att lära mig hitta strategier för att göra en sak åt gången. Det vet jag inte om jag har blivit bättre på, men jag kanske märker i ett tidigare skede när jag håller på att göra 1000 saker på en gång.
Där är nog skillnaden, jag kan bara fokusera på en sak i taget och inte hantera min stress på det sättet bara jobba runt den.
-
Det trista svaret är ja, du hade fått mer hjälp om du haft en diagnos. Hemskt men så är det tyvärrAnonym (Nyfiken) skrev 2021-08-02 06:13:32 följande:
Nu håller jag nästan på att kapa TS tråd här, men jag håller på att kämpa så mycket för att hitta saker som fungerar i mitt liv. Jag har varit långtidssjukskriven så länge att försäkringskassan inte längre tycker att jag är sjuk. Jag börjar återgå till arbete men har haft så mycket problem av mina autistiska drag att arbetsgivaren börjar tröttna på mig. Hur får jag ett nytt jobb och vad ska jag göra som passar mig? Hade jag haft den där diagnosen hade jag kanske fått mer hjälp från samhället på den punkten.
Vad har du för problem som ställer till det på jobbet? -
Om du kan tänka dig att plugga vidare så tycker jag att du ska boka en tid med en studievägledare. Sen tycker jag att du ska satsa på en arbetsplats med låg personalomsättning som inte jobbar i grupp eller som jobbar i mindre team. Om du tror att du skulle må bra av det är det många arbetsplatser som gått över till distans på hel- eller deltid nu under Coronan och som troligtvis kommer fortsätta med det.Anonym (Nyfiken) skrev 2021-08-02 11:36:27 följande:
Det är en lång historia, men i korthet har jag svårt att hålla många bollar i luften. Jag kan lösa komplicerade problem, men har svårt att strukturera och planera. Jag fördjupar mig i problemet och fixar det, men kan missa en massa annat som också borde göras.
Till viss del tror jag att jag saknar exekutiva funktioner. Jag kan liksom fastna i tankegången och så får jag inte så mycket gjort, eller jag kan få något gjort men det tar för lång tid. Långsamheten är något jag fått kommentarer om nu och då på olika arbetsplatser.
Jag funkar inte bra i dåligt fungerande grupper. Jag tar åt mig för mycket av känslor och stämningar men kan liksom inte hjälpa till att reda ut det.
Var får man ett jobb med de här egenskaperna? :(
Jag tycker också du ska satsa på att jobba deltid, det går att leva på en 75% lön.
Jag tror du kan komma runt det mesta på rätt arbetsplats förutom struktur och planering och att du är långsam. Det ska vara om du hittar ett arbete med strikta rutiner där man gör samma sak varje dag. Egentligen kanske du skulle behöva en kontaktperson på ditt arbete som kan hjälpa dig sådant finns om du går via arbetsförmedlingen men frågan är om du behöver en diagnos.
Visst var du sjukskriven nu eller minns jag fel? Boka i så fall en tid med din läkare och en representant från Arbetsförmedlingen så kan de säga vad som gäller för exakt dig. -
Anonym (Autism 1) skrev 2021-08-02 09:18:36 följande:Hur gammal var du när du kunde flytta hemifrån? Hur ordnade det sig?
<3Jag är inte ts men svarar ändå.
Jag var 21 år. Där jag bor (Stockholm) är det svårt att få lägenhet så jag fick hyra rum och bo i andrahand något som är stressande för de flesta men ännu värre för någon med autism. När jag var inneboende var det mycket konflikter och jag var ständigt på helspänn.
Min bror som har autism (troligtvis steg 2 enligt DSM- 5) och en lättare utvecklingsstörning bor i vanlig lägenhet med boendestöd, kontaktperson, godman och daglig verksamhet. Han behövde hjälp med allt praktiskt som rörde flytten och fixade inget själv men det fungerar bra med hjälpinsatserna han har och han trivs.
Något du kan göra för att hjälpa din dotter är att ställa henne i bostadskö så fort hon är tillräckligt gammal. Jag ställde mig när jag var 18 år och det var guld värt att ha något extra års försprång, de flesta ställde sig inte i kö förrän de faktiskt behövde en lägenhet absolut inte när de gick i tvåan på gymnasiet.
Ett vanligt misstag jag ser är föräldrar som absolut vill ta hand om sina barn själva när de är tillräckligt gamla för att flytta. Det hindrar barnet från att bli vuxen, föräldrarna blir utbrända och isolerade och allas liv blir sämre. Kan barnet inte bo själv är en gruppbostad, någon annan form av stödboende eller egen lägenhet med t.ex boendestöd tusen gånger bättre. Det blir en sundare föräldra- barnrelation och att få klara sig själv är precis lika viktigt för oss med autism som alla andra. Jag vet att resurserna inte bara faller ner från himlen och att det är en flera års ständig kamp för att få dem men det lönar sig på sikt.