Någon annan som har några frågor/tankar/funderingar/undringar?
Jag är inte ts men svarar ändå.
Jag var 21 år. Där jag bor (Stockholm) är det svårt att få lägenhet så jag fick hyra rum och bo i andrahand något som är stressande för de flesta men ännu värre för någon med autism. När jag var inneboende var det mycket konflikter och jag var ständigt på helspänn.
Min bror som har autism (troligtvis steg 2 enligt DSM- 5) och en lättare utvecklingsstörning bor i vanlig lägenhet med boendestöd, kontaktperson, godman och daglig verksamhet. Han behövde hjälp med allt praktiskt som rörde flytten och fixade inget själv men det fungerar bra med hjälpinsatserna han har och han trivs.
Något du kan göra för att hjälpa din dotter är att ställa henne i bostadskö så fort hon är tillräckligt gammal. Jag ställde mig när jag var 18 år och det var guld värt att ha något extra års försprång, de flesta ställde sig inte i kö förrän de faktiskt behövde en lägenhet absolut inte när de gick i tvåan på gymnasiet.
Ett vanligt misstag jag ser är föräldrar som absolut vill ta hand om sina barn själva när de är tillräckligt gamla för att flytta. Det hindrar barnet från att bli vuxen, föräldrarna blir utbrända och isolerade och allas liv blir sämre. Kan barnet inte bo själv är en gruppbostad, någon annan form av stödboende eller egen lägenhet med t.ex boendestöd tusen gånger bättre. Det blir en sundare föräldra- barnrelation och att få klara sig själv är precis lika viktigt för oss med autism som alla andra. Jag vet att resurserna inte bara faller ner från himlen och att det är en flera års ständig kamp för att få dem men det lönar sig på sikt.