Inlägg från: Anonym (Blivande ensamstående) |Visa alla inlägg
  • Anonym (Blivande ensamstående)

    Gravid och mitt i en separation, krisar, hur kommer man till ett beslut?

    Jag är mitt i en utdragen separation, för ett tag sedan samlade jag kraft och krävde att han ska flytta ut. Vår relation är verkligen inte bra och har inte varit det sedan vi fick barn. Jag lever som om jag vore ensamstående i praktiken och har gjort det sedan start, han är tyvärr inte heller någon vidare pappa utan kör sitt eget race och tänker bara på sig själv. Det är väl den korta historien. Bara några veckor senare fick jag reda på att jag är gravid, och jag känner mig så kluven till precis allt.

    Jag blev först glad och stärkt av att äntligen orkat avsluta relationen kände jag att jag klarar detta själv, men sedan har han liksom klarat sig fast och det har inte riktigt gått så smidigt som jag trodde. Nu sitter jag fast i en situation där det är jävligt jobbigt att bli av med honom (han flyttar inte ut frivilligt och även om det verkligen tar emot börjar jag fundera på att själv flytta eller be någon annan slänga ut honom). Runt v 10-11 sköljde allting bara över mig och jag fick panik över vad jag gett mig in på, hur jag ska orka, omgivningens reaktioner m.m. Tog kontakt med abortmottagningen och har pratat med kurator osv men jag kommer liksom inte till ett riktigt beslut som känns helt bra. Det känns som att jag har två dåliga alternativ och nu känner jag mig fruktansvärt stressad över situationen, samtidigt som jag har noll tid att tänka eftersom jag är mitt i separation och befinner mig i överlevnadsmode, har fullt fokus på min dotter som redan är här ????

    Jag vill egentligen - bortsett från honom och omständigheterna - ha ett barn till och utan honom har jag alla förutsättningar (verkligen, jag är 32 och har ordning på livet, det enda som skaver på min sida är relationen med pappan och det faktum att jag kommer bli ensamstående). Men jag oroar mig såklart jättemycket för framtiden, och barnet/n, då jag är ganska säker på att han kommer vara antingen helt frånvarande (mest sannolikt) eller en inte särskilt bra förälder... Självklart vill jag inte att mitt barn ska ha en sådan pappa, men samtidigt har vi ett barn till som kom till innan jag visste att han var sådan här.

    Jag påverkas så mycket av att folk runt omkring mig inte hade blivit glada åt min graviditet. Tycker det känns fruktansvärt jobbigt att veta att många i min närhet tycker att abort är det enda rimliga, men då har de också en ganska negativ syn på barn generellt och tror att abort bara är att ta ett piller typ. Det är det ju sannerligen inte och särskilt inte såhär sent i en graviditet. Nu har det gått ytterligare några veckor eftersom jag fått vänta på tider till kurator osv, jag har varit inne och gjort alla tester osv för en eventuell abort.

    Jag hoppades att det skulle kännas jättedefinitivt när jag väl satt där men det gör det inte, jag svänger fram och tillbaka. Jag vill absolut inte genomgå en abort och är livrädd att jag skulle ångra det, göra det av fel skäl, inte få fler barn sedan osv. Samtidigt kan jag inte riktigt komma till ro med att jag är gravid pga den situationen jag är i, jag är orolig för mig och min dotter och framtiden. Allt känns bara skit.

    Hur fan kommer man vidare?

  • Svar på tråden Gravid och mitt i en separation, krisar, hur kommer man till ett beslut?
  • Anonym (Blivande ensamstående)
    Citronsaft skrev 2021-08-01 09:04:52 följande:

    Nej det är ett rimligt scenario baserat på hur deras relation ser ut.


    Det är det absolut. Det som talar emot är att han sannolikt kommer flytta tillbaka till sitt hemland om vi går isär. Jag har även ensam vårdnad, och jag tvivlar faktiskt på att han skulle få igenom en ändring. Även om han skulle ha förmåga och ork (och vilja) att dra igång en process. Tror risken är större att han bara försvinner helt. Men oron finns där absolut. I det avseendet kan jag nästan tänka att det hade känts lättare om de är två, för min del... Men som sagt, det är osannolikt och om det skulle hända så händer det ju ändå eftersom vi redan har barn ihop :/
  • Anonym (Blivande ensamstående)
    Anonym (Maja) skrev 2021-08-01 18:44:35 följande:

    Rent spontant hade jag gjort abort om jag kände att jag inte orkade med att vara ensam med två barn, och behållit om jag kände att jag orkade det. Du kan ju absolut träffa någon ny att skaffa barn med, men statistiken är ju tydlig med att många bonusfamiljer slutar i separation. Då har du istället barn, ensamstående, med olika pappor. Bättre i så fall att du får två barn nu.

    Så går mina tankar, om jag ska vara helt krass.


    Ja, det där är verkligen ett skräckscenario för mig. Är så bränd efter denna resan att jag har extremt svårt att tänka mig att ge någon annan det förtroendet igen. Vår relation var bra innan vi fick barn, men då levde vi också på ett sätt som gjorde att hans brister inte riktigt syntes. Han var jättefin och engagerad under graviditeten, men när barnet föddes var det som att någon ryckte undan ridån och det blev en chock för både mig och alla andra runt omkring. Det skulle nog vara min värsta skräck att behöva gå igenom samma igen (visserligen är väl just den risken inte så stor kanske, att det blir lika illa eller vad man ska säga), och då behöva förhålla sig till två...
  • Anonym (Blivande ensamstående)
    Anonym (M) skrev 2021-08-01 09:01:52 följande:

    I första inlägget frågas det om du orkar med rättegångar osv. Det är ett värsta-scenario och helt oberoende av denna graviditet eftersom ni har ett gemensamt barn redan. Det låter som att du egentligen önskar ett barn till, men inte i just denna situation. Min tanke är att du är i situationen oavsett. Orkar du två barn så kör på, det blir ändå ett syskon till ditt befintliga barn. Att du dragit dig såhär länge säger väl en del. Men jag hoppas att du landar i någon lösning som känns OK, och att du lyckas kicka ut exet snarast. Tänkte också på handräckning, kanske kan du ringa 11414 och fråga om dina rättigheter här.


    Tack. Det stämmer att jag vill ha ett barn till, men kanske bara inte just nu och i den här situationen. Sedan är jag såklart jätteorolig för om man orkar det själv, vad man får göra avkall på, om det kommer påverka min dotter negativt på något sätt. Känns ju redan jobbigt att vi befinner oss i den sitsen vi är i, så jag vill ju verkligen inte göra något på bekostnad av mitt älskade barn som redan finns här. Det är så svårt, svårt att föreställa sig hur det skulle bli med två också.

    Alla andra förutsättningar finns som sagt, allt praktiskt vad gäller ekonomi, boende, nätverk etc. Så det är mer det känslomässiga jag oroar mig för.
  • Anonym (Blivande ensamstående)
    Anonym (Maja) skrev 2021-08-02 08:18:28 följande:

    Vad exakt är det som hände när barnet kom? Hur gammalt är ert barn?


    Han hade svårt att sätta sig själv åt sidan och ta till sig barnet. Kändes som att han inte kunde hantera förändringen i våran relation, att min uppmärksamhet var på annat håll, nästan som att han blev svartsjuk. Jag ställde om direkt till att bli mamma, men det var som att han aldrig kom med på tåget. Jag sökte hjälp via bvc för jag trodde att han hade hamnat i en depression, kände inte igen honom. Vi har fått samtalsstöd m. m. i ett par omgångar men det går liksom inte att lösa.

    Såhär i efterhand tror jag det handlar om att han har andra svårigheter som helt enkelt inte blev riktigt synliga innan kraven som kommer med föräldraskapet tillkom. Tyvärr. Det är tydligen inte helt ovanligt att sånt blossar upp i samband med att man får barn :(
  • Anonym (Blivande ensamstående)
    Anonym (Idde) skrev 2021-08-04 13:46:56 följande:

    Finns det risk att pappan kommer vilja ta med barnet till hemlandet i framtiden? Man har ju hört om utländska pappor som försöker kidnappa sina barn till hemlandet för att barnen ska uppfostras enligt mannens kultur. Man ska ju komma ihåg att även om pappan är helt ointresserad av barnet nu sä kan han bli mer intresserad och kräva sin rätt i framtiden bara för att jävlas med mamman.


    Den risken skulle jag säga är nästintill obefintlig, som det ser ut nu har jag ensam vårdnad. Ingenting jag tar för givet, men även OM det mot förmodan skulle hända så är det ett annat europeiskt land, en timme med flyg bort. Så det är inget större orosmoment, inte mer än en eventuell framtida vårdnadstvist :)
  • Anonym (Blivande ensamstående)

    Är så tacksam för allt stöd och input, både kritisk och mer uppmuntrande. Tror inte det är något som kommit fram i tråden som jag inte själv redan tänkt, så tro mig, jag förstår även er som lämnat lite mer kritiska bidrag.

    Detta känns så otroligt svårt. Dels känner jag att jag är lite i kris (plus såklart full med hormoner), och pga det så är det som att min magkänsla inte riktigt levererar. Jag vet att jag innan graviditeten var ett faktum faktiskt gärna velat ha ett barn till, och sörjt att det antagligen inte kommer hända eftersom relationen varit på upphällningen. Av den anledningen är jag väldigt rädd att ångra en abort, verkligen, min första reaktion när jag fick reda på att jag var gravid var ändå ett litet rus av glädje, innan verkligheten kom ikapp mig liksom. Och jag har extremt svårt att se att jag kommer vilja ge mig på den här resan igen, eller ens ha en relation egentligen, innan det kanske är försent för fler barn.

    Samtidigt känner jag att mycket är så rörigt nu att jag har svårt att se framför mig hur allt kommer att bli, och jag känner jättemycket oro inför förändringen det skulle innebära för det barn jag redan har, särskilt nu när vi redan haft en lite stökig period. Det är så svårt att veta vilka tankar och känslor man ska lita på, mycket av det jag oroar mig för är säkert jättevanliga orosmoment när man väntar andra barnet, men jag kan inte låta bli att känna lite att... hur mycket är det rimligt att tveka :(

    Värsta beslutet jag någonsin behövt fatta. Och till råga på sllt när jag är i en situation då jag inte riktigt känner igen mig själv och förmodligen inte borde fatta några stora beslut alls.

  • Anonym (Blivande ensamstående)

    Ibland tänker jag att jag kanske borde boka en tid för abort och bara göra det, men är så rädd att jag ska ångra det bittert för resten av livet. Men då är det åtminstone MIN sorg, jag behöver inte oroa mig för att mitt första barn ska känna sig åsidosatt...

    Situationen med pappan är just nu ganska bra, vilket är lömskt. Han har accepterat att det är slut och att han behöver flytta ut, plötsligt gör han allt som man önskar att han hade gjort för två år sedan, vi hjälps åt hyfsat hemma för att få vardagen att rulla... Jätteskönt med lite lugn och ro, men som sagt lömskt för det brukar inte vara så länge innan han tröttnar för att det inte "lönar sig" som han tänkt. Han vill INTE att jag gör abort, och lovar och bedyrar att han ska stötta osv, men tyvärr vet jag ju redan att han inte håller i längden :'(

  • Anonym (Blivande ensamstående)
    Anonym (Ghost) skrev 2021-08-27 10:17:34 följande:

    Klart han gör. Falskspel kallas det. Han gör minsta möjliga insats för att försöka slippa en livsomställning, det är allt. Hoppas du har gjort abort vid det här laget. Även barnet är ett svepskäl för honom att allt ska fortgå som förut, en muta han lurar dig med. Så snart ni blir bekväma igen kommer han vara exakt som han alltid har varit.


    Någonstans så vet jag ju att det är så. Jag har gjort abort. Vet inte om jag skulle säga att jag ångrar mig men det är en fruktansvärd, enorm och fullständigt avgrjndsdjup sorg, verkligen. Jag ville ha barnet, det ville jag verkligen, men kände inte att jag hade samvete att sätta ett barn till världen när situationen är som den är, och även att jag måste ta ansvar för det barn jag redan har. Jag mår fruktansvärt dåligt när jag är gravid, och jag hade helt enkelt inte klara mig själv och det barn jag redan har genom både graviditet och separation på vad jag bedömer är ett tillräckligt bra sätt. Det var förmodligen det klokaste och mest osjölviska jag hade kunnat göra, men jag sörjer det något fruktansvärt.
  • Anonym (Blivande ensamstående)
    Anonym (Hur har det gått?) skrev 2021-08-27 20:45:09 följande:

    Om du behöver nån att prata med så kan man kontakta efterenabort.se gratis. Ta hand om dig, kram.


    Tack. <3

    Skulle precis svara på ditt tidigare inlägg. Jag ser det som ett barn, mitt eget barn, och sörjer verkligen förlusten av det. Jag känner nog ändå att det var "rätt" beslut, men det handlar ingenting om att jag glömt att fundera över att det verkligen är ett barn, tvärtom. Och jag hade aldrig fattat det om det inte kändes som att alternativet kunde vara värre. Hade jag kunnat ta mina barn och försvinna och leva helt ostört utan inflytande från pappan så hade jag gjort det.

    Otroligt tungt att gå från en abort med barnlängtan.
  • Anonym (Blivande ensamstående)
    Anonym (Hur har det gått?) skrev 2021-08-27 21:21:03 följande:

    Så ledsen för din skull...ingen kvinna ska behöva känna sig tvungen att göra abort och sen behöva sörja ett barn som de egentligen ville ha. Har du vänner eller familj som kan hjälpa dig i detta? Du får gärna skicka pm till mig eller maila mig på mssmile.maria@gmail.com om du känner för det. Jag tänker att det är viktigt att liksom få bearbeta en sån här sak.  


    Det är riktigt tungt. Jag måste hela tiden påminna mig själv om varför jag faktiskt valde att göra det. Inte ens när jag ringde och bokade tiden trodde jag verkligen att jag skulle gå dit. Ganska länge var jag helt inställd på att behålla barnet, men det dök upp saker längs vägen som gjorde att det kändes omöjligt.

    Jag har vänner och familj som stöttar efter bästa förmåga, men de tycker nog alla att det var det enda vettiga beslutet så de kanske inte riktigt förstår min kluvenhet, även om de fattar att de är en sorg. Men visst känns det jobbigt att det som är en stor sorg för mig mest känns som en lättnad för omgivningen.

    Jag förstår dem dock. Pappan är inte diagnostiserad, men ganska mycket pekar åt att han är narcissist (och då menar jag inte några narcissistiska drag eller beteenden, utan han har sannolikt någon form av personlighetsstörning). Tydligen är många delar i det ganska ordentligt ärftligt, även om förutsättningarna såklart blir mycket bättre med en bra och trygg uppväxtmiljö. Men barnet hade haft ganska stor sannolikhet att födas med samma genetiska sårbarhet, och då finns det såklart en jättestor oro i hur det skulle bli om pappan nu plötsligt vägrar släppa taget och liksom vara kvar och förpesta miljön för oss. Jag sörjer aborten något fruktansvärt, men det hade varit en om möjligt ännu större sorg att få ett barn med samma livslånga problematik som pappan.

    Han är själv 1 av 3 syskon som har det, precis som sin egen pappa. Hans bror har inte samma problematik med empatibrist osv, men annan närliggande typ av psykisk ohälsa som är svår att leva med.

    Jag hade tur med mitt första barn, som jag inte alls oroar mig för på det sättet. Hon är också uppvuxen hittills utan någon direkt skadlig påverkan från pappan, eftersom han varit totalt ointresserad fram tills nu (på gott och ont). Den enorma förändringen i pappans beteende som var kopplad till den nya graviditeten skrämde mig jättemycket. På det sättet är det en lättnad nu, att slippa oron, att känna att jag mår fysiskt bättre och faktiskt orkar hantera situationen, och samtidigt ge min dotter 150%. Så jag tror väl att det i någon mening var ett klokt beslut under sorgliga omständigheter, men det gör såklart inte att jag sörjer barnet mindre. Önskar så att saker och ting hade varit annorlunda.
Svar på tråden Gravid och mitt i en separation, krisar, hur kommer man till ett beslut?