Psykisk ohälsa sjukskrivning

Anonym (Vill förstå) skrev 2021-08-02 09:55:26 följande:

Jag själv orkar inte med eller har tid med alla de åtagande som den sjukskrivne har, just pga av att jag jobbar. Därför blir jag väldigt frågande till hur man kan orka med allt detta men inte kunna jobba? Självklart ska man få lov att vara sjuk om man är det men om man kan allt det där, kan man verkligen inte jobba det minsta då? Frågar för att jag verkligen inte förstår som frisk men någon annan i liknande situation kanske kan förklara?

Du kommer aldrig att förstå förrän du hamnar i den sitsen själv.

Min mamma blev sjukskriven 1997 pga diskbråck. Hon har inte jobbat en dag sen dess (fyller 65 i höst), sen många år tillbaks är hon sjukpensionär. Hon har haft otroligt mycket smärta i kroppen och gått på starka mediciner. Vissa dagar har hon knappt orkat upp ur sängen men gjort det ändå just för att hon vet att hon måste upp och röra på sig. På ytan har det sett ut som att det inte alls varit något "fel" på henne. Hon har varit på landet, hon har hund, hon har hjälp mina morföräldrar och sin sambos mamma mycket samt andra äldre grannar etc. Så på ytan har det sett ut som att hon minsann borde ha kunnat jobba.

Men, tex efter en dag med mina barn så är hon helt slut i ett par dagar efteråt. Eller om det blivit omställning i vädret som påverkar hennes smärta.

Samma sak med en vän som blev utbränd. Det tog flera år för henne att komma tillbaks till arbetslivet. När vi återtog kontakten hade hon varit sjukskriven i 2 år och det var första gången hon åkte till stan den dagen vi skulle äta lunch. Typ 3 år senare började hon jobba deltid på sitt arbete igen.

Så, försök inte ens förstå för du kommer aldrig att lyckas. Var istället glad för din vän som verkar vara på väg tillbaks från sin psykiska ohälsa. Lägg ingen värdering i vad hen orkar göra i övrigt samtidigt som personen inte orkar med ett arbete. Du har inte en aning om hur rehabiliteringsplanen ser ut.

LFF

Mon 2 Aug 2021 10:10

#10

Anonym (Vill förstå) skrev 2021-08-02 10:00:37 följande:

Nej, det är inte så konstigt när man agerat bollplank åt den här personen under hela sjukdomsförloppet. Jag vet att personen varit väldigt sjuk. Full respekt för det. Men nu är det full rulle, som vanligt innan sjukdom skulle jag vilja säga, och jag har svårt att fortsätta vara bollplank utan att känna mig irriterad. Så jag vill förstå. Alternativet är ju att den sjuke mister mig som vän om jag skiter i den som du tycker.

Jag själv orkar som sagt inte med alla dessa åtagande som den sjuke har just för att jag jobbar. Självklart hade jag också tyckt det varit kul att ha massor med fritid att göra både det ena och det andra. Därför undrar jag om man verkligen inte kan jobba det minsta om man har möjlighet att göra alla dessa saker som den sjuke gör?

Du är med andra ord avundsjuk på din vän som "slipper" att jobba? För det är ju så ofantligt berikande att ha sjukpenning, vara orolig över att Försäkringskassan börjar bråka om intygen och kanske drar in sjukskrivningen.

Hur mycket återhämtning krävs efter alla dessa roliga saker? Du skriver att du inte kan vara bollplank längre för att du inte förstår varför inte personen är tillbaks på jobbet men hur mycket ser du av personens återhämtningstid i övrigt? Eller är det bara aktiviteterna du ser? När hen är bortrest, hur mycket ser du då av vad för avlastning personen har för att orka vara borta?

LFF

Mon 2 Aug 2021 10:30

#17

Anonym (Vill förstå) skrev 2021-08-02 10:20:39 följande:

Ännu ett vettigt inlägg, tack.

Du har säkert rätt i att man inte vet förrän man varit där. Jag har två sjukpensionärer i min omgivning där det är väldigt tydligt att de aldrig kan jobba igen. Kanske jag jämför med dem.

När en person verkar vara helt frisk så ökar man också kraven på den omedvetet. Men självklart har man inte full insikt i någons liv.

Jag oroar mig kanske också för att de sjuke har fått för sig att alla andras liv är helt perfekta. Att livet ska vara helt smärtfritt innan man kan återgå till jobb etc. För det har jag förklarat gång på gång, att vi alla sliter, att det skaver, att det är kämpigt då och då, att man inte räcker till.

Japp, det understrukna har jag sett så väl på hur olika folk bemött min mamma. Även hennes egen syster har varit lite "men du som är så pigg borde ju kunna jobba nu". Att de timmarna de ses kräver både förberedelser före och sen vila efteråt är det ju ingen som ser.

Det är det värsta med sjukdomar som inte syns (kronisk smärta, psykisk ohälsa etc), att andra tycker att man ser så frisk ut och orkar så mycket.

Har tyvärr fler exempel i min omgivning på personer med kronisk sjukdom (ME) och psykisk ohälsa som alla ser ut att må så bra på ytan men förberedelserna för att orka är stora. En arbetskamrat med psykisk ohälsa jobbar deltid och varje dag efter jobbet går hen och sover hela eftermiddagen i princip. De dagar hen måste vara på jobbet hela dagen (tex verksamhetsdag) är hen helt slut efteråt. Men det är ju ingenting som syns på ytan när hen är aktiv på jobbet.

Sen är det väl självklart att det kan vara som så att din vän tror att allt måste vara perfekt när hen går tillbaks till jobbet men det är ju något som hens sjukvårdspersonal (kurator/psykolog, läkare etc) måste ta tag i, det ligger inte på dig att lägga en värdering i. Och är man skör mentalt så är det ju extra viktigt att så många bitar som möjligt ligger på plats innan dess att hen börjar jobba (om än så lite) igen.

LFF

Mon 2 Aug 2021 11:54

#25

Anonym (Avslag) skrev 2021-08-02 11:45:39 följande:

1997 var det betydligt enklare att bli sjukpensionär. Idag är det tveksamt om din mamma hade blivit det. Min man har fått avslag på avslag fast han har en kronisk sjukdom med tämligen aggressivt förlopp. Han kan sitta korta stunder och se på TV ett tag, gå med stora smärtor upp till 50 m i sakta mak. Vi kan inte ens se en film ihop. Händerna fungerar ej, knölar på alla leder, kan inte öppna sina mediciner, inte en läskkork. Fick en stroke också nyligen. Har nedsatt lungkapacitet. Har haft ett kroppsarbete i 30 år, men nu heter det att han "inte prövats mot hela arbetsmarknaden", därav avslag. Han äter morfin varje dag och läkaren vill att han går över på plåster. Han är inte ensam om att vara "utsatt" för FK:s idioti och ojämna bedömningar. Jag har själv diskbråck med ischias och varvar kryckor, vila och promenader för att lösa upp. Kan stelopereras om jag vill, oddsen är sådär att det blir bättre, varför jag inte är direkt rådd att tacka ja. Jobbar mer än 100%, men givetvis inte i ett jobb med lyft eller stora vridmoment. Finns inte en chans att jag skulle klara av en aktiv fritid likt exemplen i TS och samtidigt jobba. Försäkringskassan lämnar övrigt att önska, både vad gäller vilja som bör knuffas tillbaka i arbete och vilka som ska slippa.

Absolut, visst var det enklare då, men det var många år efter 1997 tills mamma blev sjukpensionär (när man hade börjat skära i sjukförsäkringen) och det var många år med oro för mamma innan hon blev beviljad det. Vi är mycket medvetna om att hon aldrig hade fått igenom den idag.

Men det jag försökte beskriva var just att man kan se frisk ut på utsidan och att man kan verka orka mycket men ingen vet hur mycket den aktiviteten kräver utav den sjuka personen i övrigt.

Psykisk ohälsa sjukskrivning

INNEHÅLL